Vad händer med hästkroppen

Kroppar från döda djur, däribland även hästar, räknas som animaliska biprodukter. Därmed styrs hantering och omhändertagande av regler och föreskrifter. Det vanligaste är att hästar transporteras bort av en auktoriserad transportör till energiåtervinning. Andra vanliga alternativ är att hästen grävs ned eller kremeras.

Vilket alternativ du väljer kan baseras på flera olika aspekter. Att ha kunskap om dina möjligheter kan göra valet något enklare att fatta.

Det vanligaste sättet att omhänderta avlivade hästar kallas ofta för ”destruktion”. Mer korrekt heter det energiåtervinning, eftersom kropparna omvandlas till material som kan skapa energi. Svensk Lantbrukstjänst heter det enda företag som samlar in kroppar från döda djur över nästan hela landet. De hämtar även alla typer av produktionsdjur som kor, grisar och får.
Svensk Lantbrukstjänst har lokala entreprenörer som hämtar avlivade hästar och transporterar till uppsamlingsplats. Entreprenörerna finns utspridda över hela landet förutom i vissa områden av Norrlands inland.

Insamlingen av döda djur sker genom regelbundna turer 2-3 gånger per vecka. Hästägare vill gärna att hästen avlivas samtidigt som hämtningen för att slippa ha kroppen liggande i väntan på transport. Det är viktigt att säga till om avlivning i förväg så att entreprenören är förberedd. Företagen kan även anlitas för att transportera hästkroppar till obduktion eller kremering.

Den döda hästen läggs i en container tillsammans med andra djur och körs till energiåtervinning. Processen innebär att kropparna krossas och mals till slutprodukten ”Biomal”. Vid framställningen av Biomal krävs inte värme vilket är positivt för närmiljön. Produkten kan i sin tur används som förbränningsmaterial på energianläggningar då det har ett energiinnehåll motsvarande skogsflis.

Det blir allt vanligare att vilja gräva ned sin häst efter avlivningen, ibland följt av en ceremoni likt det vi kallar begravning. För hästar (och sällskapsdjur som hund och katt) finns regler som tillåter att kroppar från enstaka döda djur får grävas ned, något som är förbjudet för övriga djur inom exempelvis lantbruket.

Finns tillgång till lämplig mark är det ofta inga problem att gräva ner hästen, med platsen behöver godkännas av kommunen, ur miljösynpunkt, innan nedgrävning. Då kontrolleras bland annat närhet till vattentäkter, grundvatten och vattendrag för att undvika föroreningar.

För att få platsen godkänd finns några saker att tänka på:

• Platsen för nedgrävning måste vara plan, torrlagd och väldränerad.
• Graven måste vara tillräckligt djup för att hästens kropp ska kunna täckas med minst 1,5 meter jord. Till en stor häst behövs 2-3 m i bredd och 2,5-3 m djup.

Det är fortfarande relativt okänt hur det avlivningspreparat hästar ges vid medicinsk avlivning bryts ner i hästkroppar. Man vet inte heller om och hur mycket läckage som kan ske till miljön. Därför är en del kommuner försiktiga med nedgrävningstillstånd efter medicinska avlivningar.

Kontakta kommunens lokala miljökontor för att söka tillstånd för nedgrävning av hästkroppen.

Kremering är ett alternativ om man inte vill att hästen ska ingå i livsmedelskedjan, användas till energiåtervinning eller grävas ned. Vid kremering kan man få hästens aska tillbaka för att spara som minne, sprida eller i sin tur gräva ned den.

Kremering är idag det dyraste sättet att omhänderta en avlivad häst. Det beror bland annat på att det går åt ganska stora mängder olja vid förbränningen.

Det finns flera anläggningar i Sverige som kan kremera hästar.

• Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) i Uppland
• Hästkrematoriet nära Munka-Ljungby i Skåne
• Hästkrematoriet i Norrland utanför Norrbotten
• Ett värdigt slut – krematorium i Södermanland
• Svensk Lantbrukstjänst – krematorium i Kävlinge (Skåne)
• Nedre Norrlands Hästkrematorium – krematorium i Timrå

Innan kremeringen äger rum ID-märks hästkroppen och förvaras i kylrum. Kremeringen sker i en stor ugn där förbränningstemperaturen är mycket hög, cirka 850 grader.

Vid så kallad ”allmän kremering” bränns flera djur samtidigt.  Då kan man inte få tillbaka aska efter sin häst. Vid ”separat kremering” bränns endast ett djur åt gången och askan kan då lämnas tillbaka till respektive ägare i en urna. Askan efter en kremering av en stor häst väger mellan 25 och 30 kg.