Syn

Hästen ser annorlunda

Hästen har inte samma förmåga som vi att ackommodera, det vill säga, ställa in ögat för skarpt seende genom att ändra linsens form. I stället verkar det som om hästen för jämnan ser skarpare på långt avstånd i de övre och nedre delarna av ögat synfält.

I den mellersta delen är skärpan mer inställd på närseende. Genom att röra öga eller huvud kan hästen sedan fokusera ett föremål som den vill granska noggrannare. Pupillens utformning tillsammans med ett reflekterande lager i ögonbotten (nästan som hos katt – ”ögonen lyser i mörkret”) gör att hästen har ett bättre mörkerseende än vad vi har.

Klarar att se färger

Förekomsten av både svart-/vitkänsliga stavar och färgkänsliga tappar i hästens näthinna visar tillsammans med beteendestudier att hästen har färgseende. Hur välutvecklat det är och vilken praktisk betydelse färgseendet har för hästen är dock oklart.

Även om synintrycken samlas in i ögonen sker inte den slutliga bearbetningen och tolkningen förrän uppe i hjärnans synbark. På vägen dit går nervimpulser också till centra i hjärnan som svarar för hästens reaktioner vid plötsliga hot – mer om det längre fram.

Ögonen på rätt plats

Hästens ögon är placerade på sidorna av huvudet. Jämför med ett rovdjur, till exempel en katt! Katten har ögonen placerade frontalt – framåtriktade. Katten får på så sätt ett stort område framåt som den ser med bägge ögonen (binokulärt) medan bara mindre områden på sidorna täcks av ett öga (monokulärt). Bakåt har katten ett stort ”obevakat” område.

Katten, som är en jägare, behöver skarp syn och god avståndsbedömning framåt för att jakten skall lyckas.

Hästen däremot – ett typiskt flyktdjur – behöver en god bevakning ”horisonten runt” och inte något särskilt stort område med binokulärt seende. Ögonens placering hos våra vanligare hästraser ger ett område om cirka 60 grader framåt med binokulärt seende. På sidan och bakåt sträcker sig sedan seendet med ett öga på vardera sidan så långt att endast ett smalt ”obevakat” område återstår rakt bakåt.

Framåt skymmer nosryggen och ger ett ”blint” område på ett par meter rakt framför/under hästens nos. De områden som hästen inte kan bevaka när den står i normal position kommer den enkelt åt att kontrollera genom att röra litet på huvudet, den ”ser sig om”.

Text: Göran Dalin och Jenny Ennerdal, leg. veterinärer, 2014. Senast granskad 2023-06-29 av tf statsveterinär Gittan Gröndahl, SVA.