Om hästen

Ett rovdjur tränar ett bytesdjur

Hästar är bytesdjur och vi människor är rovdjur, vilket i grunden skapar en konflikt. Varför då?

Jo – vi människor har under årtusenden, även efter att vi började tämja hästen, jagat och ätit hästar precis som vi gjort med andra sorters bytesdjur. Det gör att hästarna har en inneboende rädsla för oss människor – likt andra rovdjur. Vaksamhet, rädsla för nya företeelser och flykt har varit helt avgörande för hästens överlevnad och detta lever fortfarande kvar hos dagens hästar än idag, vilket gör att vi behöver träna hästarna att känna sig trygga med oss och sin omgivning. Inte minst då hästar är både stora, starka och reaktionssnabba vilket innebär stora skaderisker för oss människor.

Ytterligare en faktor som vi behöver vara medvetna om är att hästar är väldigt motiverade att söka föda och äta. Hela deras fysiologi och beteende är anpassat för att röra sig långa sträckor för att födosöka och äta.

Vi behöver också förstå och ta hänsyn till att hästar historiskt har överlevt genom att hålla ihop i flock. Hästen är oerhört social och faktiskt helt beroende av andra hästar. Att vara ifrån hästkompisarna är därför också en färdighet som vi måste träna hos våra hästar – och inte ta för givet.

Börja med att uppfylla de grundläggande behoven

För att få ett bra utgångsläge behöver vi försöka uppfylla hästens grundläggande behov först: Hästen behöver vara trygg, antingen bara med dig eller med andra hästar närvarande, hästen ska vara mätt och ha fått sitt rörelsebehov tillgodosett till exempel genom vistelse i en tillräckligt stor hage.

Sedan kan träningen börja.

Så lär sig hästen nya saker

Inlärning = En förändring av beteende till följd av nya erfarenheter.

Till att börja med finns två viktiga principer att känna till:

1. Hästar lär sig komplexa saker fortare och minns längre om de är i en trygg miljö och i ett positivt känslotillstånd.
2. Men de lär sig även mycket snabbt att vara rädda för saker (ofta sådant som vi inte vill att de ska vara rädda för) och de minns det skrämmande mycket väl – och länge.

Därför är det klokt att vid träning av hästar alltid börja med att sträva efter att erbjuda hästen en trygg miljö med positiv stämning, och undvika att skrämma hästen så långt det bara är möjligt. Dessutom är det viktigt är att repetera det hästen lärt sig i olika miljöer, för att befästa kunskapen i svårare och svårare miljöer. Gör du det kommer hästen till slut att generalisera, det vill säga att förstå signalen oavsett miljö – till exempel även på tävling.

Det finns många olika sätt att utbilda en häst. För att göra det med framgång krävs kunskap om hur inlärning hos hästar går till. De olika inlärningsmetoderna är vad vi går igenom nedan.

Icke-associativ inlärning

Icke-associativ inlärning är en passiv form av inlärning där hästen utsätts för någon form av företeelse (kallas även för ett stimuli) som den får en känsla för – antingen positiv eller negativ.

Här pratas ofta om två begrepp:

1. Habituering = en process där ett stimuli (d.v.s. något hästen utsätts för) leder till en allt mindre reaktion. Hästen vänjer sig vid stimulit.
2. Sensitisering – motsatsen till habituering, där ett stimuli leder till en ökande reaktion. Hästen blir mer reaktiv för stimulit.

Eftersom icke-associativ inlärning sker passivt är det här inget du aktivt tränar fram utan snarare hästens reaktion på sin omgivning. Några exempel nedan!

→  Exempel habituering: Ett exempel på habituering är en flock hästar som placeras i en hage nära en flygplats. De första dagarna hästarna släpps ut kommer de antagligen att reagera med rädsla på flygplanens ljud och närhet. Men efter att ett antal flyg har passerat hästhagen och hästarna förstått att det inte utgör ett hot för dem – kommer de inte att bry sig. Känslan för flygplan har då ändrats från negativ till neutral. Trots att flygplan fortsatt landar och startar precis över huvudena på dem trigger de alltså inte längre de här hästarnas flyktbeteende.

→ Exempel sensitisering: Ett exempel på sensitisering är hästar som över tid blir rädda för sprutor. Första gången hästen ska vaccineras har den inga problem med att sprutan packas upp och görs iordning då den inte har någon erfarenhet (varken positiv eller negativ) av sprutor – utan är neutral. Men, vid vaccinationen förknippar hästen sprutan med smärta och stress, och för varje vaccination blir hästen mer rädd för sprutan och reagerar snart så fort den ser en spruta förberedas.

Passa på att iaktta hästar i vardagen och du kommer att upptäcka många exempel på passiv inlärning, alltså icke-associativ inlärning, som habituering och sensitisering.

Ytterligare några metoder – för att hjälpa skrämda hästar

Överskuggning och Motbetingning kan vara två metoder för att minska hästars rädsla i nya situationer om habituering inte riktigt räcker till.

Associativ inlärning

Associativ inlärning sker (i motsats till icke-associativ inlärning) genom att vi arbetar aktivt med hästen, oftast för att forma nya beteenden. Även inom associativ inlärning pratas ofta om två begrepp:

1. Klassisk betingning = hästen kopplar ett nytt, tidigare meningslöst, stimuli till något som har betydelse. Exempelvis ljudet av fodervagnen med att den ska få mat.→ Exempel klassisk betingning: Klassisk betingning innebär att vi lär hästen att koppla från början meningslösa rörelser eller ljud från oss till ett visst beteende. Exempelvis kan vi leda en ung häst försiktigt emot en vägg och precis innan den stannar säger vi ”ptro”. Om vi upprepar detta konsekvent i olika situationer kommer hästen snart att, genom klassisk betingning, koppla ihop vårt ljud med beteendet stanna.
   Ytterligare ett exempel är när vi förfinar våra hjälper under ridning. Om vi har lärt hästen att ett tryck av bettet i munnen via tyglarna betyder att den ska stanna men vi alltid konsekvent innan vi tar i tygeln spänner vårt mellangärde kommer hästen efter några repetitioner att reagera genom att stanna redan innan vi tar i tygeln.
2. Operant betingning (kallas ibland instrumentell inlärning) – när vi formar hästens beteenden genom positiv och negativ förstärkning respektive bestraffning. Se bilden nedan!

Positiv och negativ förstärkning respektive bestraffning – effektivt hos häst?

Inom operant inlärning används de fyra begreppen positiv och negativ förstärkning respektive bestraffning.

1. Positiv = betyder att lägga till något
2. Negativ = betyder att ta bort något
3. Förstärkning = med syfte att göra ett beteende mer sannolikt att upprepas
4. Bestraffning = med syfte att göra ett beteende mindre sannolikt att upprepas

När de här metoderna används behöver vi vara mycket konsekventa, eftersom den operanta inlärningen bygger på att djuret lär sig att ett visst beteende leder till en viss konsekvens (uppskattad eller icke-uppskattad). De här metoderna kräver även att vi ser träningen ur ett långsiktigt perspektiv så att hästen får tid att lära sig förstå vilka beteenden som leder till vilka konsekvenser – och sedan förbättra signalerna och beteendena allt eftersom.

Mycket negativ förstärkning inom hästträning

Inom hästträning arbetar vi traditionellt väldigt mycket med negativ förstärkning, alltså att vi tar bort något (därav negativ) och att detta gör beteendet mer sannolikt att upprepas (därav förstärkning).

När vi tränar hästen genom hjälper från skänkel och tygel handlar det ofta om tryck, som sedan tas bort när hästen utför rätt rörelse/beteende. Det allra viktigaste att komma ihåg är att denna inlärningsprincip bygger på att det är först när vi lättar på trycket/obehaget som hästen förstår och inlärning sker.

Eftersom vi, biologiskt, är rovdjur och hästar är bytesdjur så kommer vi inte ens att kunna titta på en häst utan att lägga på vad vi etologer kallar för ett ”tryck” – och rent biologiskt känner ett bytesdjur ett obehag när ett rovdjur tittar på det. För våra tama hästar är reaktionen såklart inte såhär stark i vardagen, utan de vill tvärt om ofta ha vår uppmärksamhet. Men det är viktigt att komma ihåg att hästar väldigt lätt kan ”återfalla” i rädsla för oss människor.

Oavsett om vi arbetar hästen uppsuttet eller från marken lägger vi ofta tryck på hästen, som vi måste komma ihåg att lätta på (det som i hästvärlden ofta kallas för ”eftergift”). Det här ”trycket” är något vi använder oss av i t ex helt vanlig longering när vi positionerar oss lite bakom hästen för att ha en framåtdrivande verkan, eller lite framför hästen för att ha en bromsande inverkan. I longering eller annat arbete från marken med hästen kan eftergift innebära att tex att slappna av i kroppen och armen som håller linan/hästen, vinkla bort pisken och titta något vid sidan av hästen i stället för rakt på den. Se bilder nedan.

Stegvis utformning av beteende – genom att lätta på trycket

Inom den operanta träningen använder vi oss av något som kallas för shaping (”att forma”), där vi steg för steg bygger upp ett färdigt beteende med hjälp av stegvis utformning av beteendet. Vi kan exempelvis inte kräva en perfekt halt från början, utan vi är nöjda med att hästen bara stannar. Men så småningom höjs kraven tills hästen står med bak- och framhovar parallella.

Hästen är motiverad att bli av med trycket och det beteende som leder till att trycket minskar eller försvinner är det större sannolikhet att hästen provar igen. Det som våra ridlärare tjatat om i alla år ”sitt inte och kläm med skänkeln”, ”mjukna i handen” osv är med andra ord otroligt viktigt!

När vi har gett en framåtdrivande skänkelsignal så måste vi lätta så fort hästen visar en tendens till att gå framåt. När vi har tagit ett förhållande tygeltag måste vi lätta i tygeln eller tömmen så fort hästen börjar visa en tendens till att minska hastigheten. Annars förstår inte hästen vad vi vill/vad den behöver göra för att bli av med trycket från hjälperna.

Upprepa sedan träningen och var konsekvent så att hästen alltid vet vad som förväntas av den. Gå så fort framåt som hästarna hänger med, och skulle hästen visa att den inte längre minns/förstår vad en viss signal betyder, backa då i svårighetsgrad och befäst kunskapen på nytt.

Positiv förstärkning – att belöna önskat beteende

Inom hundträningen använder man sig i ökande utsträckning av positiv förstärkning. Det innebär att man genom att lägga till något gör ett beteende mer sannolikt, exempelvis godis eller kli. Senare i träningen lägger man till signaler (med hjälp av klassisk betingning – läs om det här) som då efter många repetitioner innebär att hunden lär sig koppla signalen till att utföra det önskade beteendet, exempelvis ordet ”sitt” med att hunden sätter sig på rumpan.

Positiv förstärkning leder till att de djur man tränar blir motiverade att träna och själva ”bjuder” på olika beteenden för att pröva vad det är man är ute efter.

Träning som utgår från positiv förstärkning är dock mindre vanligt inom träning av hästar. Kanske för att metoden lätt uppmuntrar djuren till att ta egna initiativ i träningen, exempelvis genom att föreslå olika beteenden för att se om något leder till belöning. Detta kan vara opraktiskt och till och med farligt när man tränar så stora djur som hästar och därför bör man noga tänka igenom HUR man ska träna och vad man ska lära hästen innan man börjar med positiv förstärkning.

Minimanual för klicker:

1. Tänk noga igenom vilket beteende du vill träna in. Ha gärna en särskild väska/grimma eller liknande så att hästen vet när det är träning.
2. Använd gärna skyddad kontakt i början, d.v.s. att du står en bit ifrån hästen eller har något som skyddar dig mellan er ifall hästen skulle bli alltför ivrig.
3. Koppla klick till godis/kli. Klickandet måste komma strax före godisen/kliet (ha gärna godis av olika värde t ex från hö till äpplen). Upprepa ca 5 ggr under några dagar.
4. Ta små, små steg mot beteendet. Belöna minsta försök i början. Höj stegvis kraven för att få ett klick. Klick betyder alltid godis/kli. Belöna ofta.
5. Ta många små pauser, se till att hästen har något att göra ( t ex hö/halm/gräs att äta). Pausen ska vara trevlig.
6. Pausa så fort hästen tappar intresset. Positiv förstärkning bygger på hästens egen motivation.
7. När hästen kan beteendet – använd klassisk betingning för att koppla till ett kommando. Säg kommandot/visa tecknet precis före beteendet. Upprepa tills hästen har förstått.
8. Lägg undan klickern. Plocka fram den när du vill börja träna ett nytt beteende.

Negativ bestraffning = ta bort något hästen vill ha när den gör ett oönskat beteende

Några ord om negativ bestraffning. Metoden innebär att man tar bort någonting hästen vill ha för att göra ett beteende mindre sannolikt.

Det är svårt att hitta praktiska exempel inom hästträningen där vi har stor nytta av negativ bestraffning. Troligtvis för att det är svårt att använda inom hästträning då det finns risk att det man tar bort, till exempel om man skulle ta bort hästkompisarna för en häst som har separationsångest, upplevs som oerhört upprörande/aversivt för hästen. Detta kan både stressa hästen så att den blir svår att kommunicera med, och i allvarliga fall leda till inlärd hjälplöshet, dvs en häst som ger upp och även då blir svår att kommunicera med.

Inom hundträning är negativ bestraffning mer vanligt förekommande. Exempelvis genom att man som tränare gömmer sina händer bakom ryggen ifall hunden börjar nafsa efter dem för att få tag på en leksak eller godis, för att visa hunden att godsakerna hunden önskar ”försvinner” när hunden utför det oönskade beteendet.

Positiv bestraffning = att lägga till något oönskat som straff

Allra sist av de operanta principerna vill vi nämna positiv bestraffning. Det är alltså något som man lägger till (ofta ett obehag) för att göra ett beteende mindre sannolikt. Att bestraffa ett beteende kan vara väldigt effektivt men det är förenat med mycket stora risker och användningen av positiv bestraffning bör minimeras eller helt uteslutas vid djurträning.

Förutom att bestraffningar kan stressa hästen och därmed skapa riskfyllda situationer är det dessutom mycket svårt med timingen. Varför då? Jo – eftersom det är så svårt att bestraffa exakt när beteendet sker så är risken stor att man bestraffar ett helt annat beteende. Man ser till exempel ibland ryttare som vid hoppning får ett stopp och därefter tar spöet och rappar till hästen. Detta är fullkomligt meningslöst och går inte att försvara etiskt. Anledningen är att spöslaget kommer alldeles för sent. Man bestraffar alltså inte själva beteendet att stanna framför hinder utan man bestraffar att hästen befinner sig framför hindret – vilket skickar fel signaler till hästen än vad som var menat att bestraffa.

Även om vi lyckas i vår timing och bestraffar det beteendet vi tänkt oss är risken stor att vi får en häst som blir rädd och ängslig, vi försämrar vår relation till hästen och vi kan även få en häst som blir aggressiv och går till attack mot oss. I de fall där bestraffning kan vara motiverat handlar det om vår egen säkerhet och där vår reaktion är så snabb att den sker rent reflexmässigt. Om vi hinner tänka efter om vi ska bestraffa hästen eller inte så är det bara att låta bli eftersom det redan är för sent.

Behöver du praktisk hjälp med din häst? Vänd dig till Sveriges Akademiska Etologer så kan de hänvisa dig till en universitetsutbildad etolog i din närhet.

Läs mer:

• Hästens beteende – flykt
• Hästen i träning

Text: Marie Eisersiö, Anna Lundberg och Jenny Yngvesson, lärare och forskare inom etologi vid SLU, 2019-12-13.