Hästar, liksom andra däggdjur, består till 60–70 procent av vatten. Vätskeförluster som överstiger 10 procent av kroppsvattnet är i de flesta fall livshotande.
Två tredjedelar av kroppens vatten finns inne i cellerna och resten befinner sig utanför cellerna och utgörs av blodplasma, vätskan mellan cellerna, lymfa och vätskan i magtarmkanalen (vilket hos en 500 kg häst motsvarar cirka 70 liter). Hästen gör dagligen vätskeförluster via träck, urin, avdunstning från hud och andningsvägar och, hos den arbetande hästen, även genom svettning (10–15/timme hos en 500 kg häst).
Hästen är i vätskebalans när intaget och förlusten av vatten är lika stora. När hästen förlorar vätska stimuleras törstkänslan eftersom vätskeförlusterna måste kompenseras för att bibehålla vätskebalansen. Hästens liksom andra däggdjurs vätskebalans regleras inom snäva gränser, dels genom frisättning av antidiuretiskt hormon (ADH), som gör att urinen innehåller mindre vatten, och dels genom törstmekanismen, som stimulerar djuret att dricka. Blodets natriumkoncentration (natrium = en del av vanligt salt) styr frisättningen av ADH och törstkänslan.
Hästar med fri tillgång till vatten reglerar sitt vattenintag utifrån sina behov. Det finns individuella skillnader i hästarnas vattenintag, både vad det gäller dagsmängder och dricktillfällen. Hur mycket hästen behöver dricka påverkas av flera faktorer. Olika foder innehåller olika mängder vatten, vilket påverkar hur mycket hästen dricker. Till exempel innehåller betesgräs ungefär 80 % vatten, vilket gör att hästar på bete får i sig största delen av det vatten de behöver genom det gräset de äter. Om gräset dessutom är regnvått behöver en del hästar inte dricka alls.

Foto: Lisa Chröisty