Mineraler i grovfoder

Anledningen till att man nu ser betydelsen av såväl makro-som mikromineraler för hästars grovfoder har flera orsaker.

Det beror dels på den information som funnits tillgänglig baserats på vallfoder avsett för mjölkkor, vilket generellt sett skördas i ett tidigare botaniskt utvecklingsstadium och har större inslag av baljväxter jämfört med typiska hästfoder och dels på grund av att senare års forskning visat att hästars foderstater så långt som möjligt bör bestå av grovfoder.

Genom att utesluta kraftfoder ur foderstaten kan foderstatens totala mineralinnehåll också ändras, och det blir då viktigare att känna till fodrets innehåll av såväl makro- som mikromineraler, och vilka faktorer som påverkar detsamma.

Det är känt sedan tidigare att faktorer som har att göra med grovfoderproduktionen, som till exempel skördenummer, botanisk sammansättning, skördetidpunkt etc, inverkar inte bara på energi- och proteininnehållet utan även på mineralämnesinnehållet i grovfoder.

Eftersom det rutinmässigt bara är makromineralerna kalcium (Ca), fosfor (P), kalium (K) och magnesium (Mg) som analyseras i vallfoder, görs ofta antaganden om grovfodrets innehåll av andra mineralämnen.

Därför är det viktigt att dessa antaganden baseras på relevanta analysvärden, både vid foderstatsberäkning och vid komponerande av foderblandningar och mineralfoder. Ännu viktigare blir det förstås om foderstaten helt och hållet består av grovfoder.

Under 2010 och 2011 genomfördes en studie, finansierad av Stiftelsen Hästforskning och SLU, på 99 svenska och 25 norska gårdar, där grovfodret som användes på gården provtogs och analyserades för makro- och mikromineralinnehåll tillsammans med övrig kemisk sammansättning och energiinnehåll.
Från varje gård inhämtades också uppgifter om fodrets odlings- och skördeförhållanden. Samband mellan innehållet av mineralämnen i foderproverna och andra variabler som beskriver fodrets näringsinnehåll undersöktes. Vilken inverkan olika faktorer relaterade till grovfoderproduktionen hade på mineralämnesinnehållet undersöktes också.

Resultaten från studien visade att innehållet av de olika mineralämnena varierade stort (Tabell).
Det fanns samband mellan innehållet av olika mineralämnen, t ex åtföljdes ett högre kalciuminnehåll av högre magnesiuminnehåll, men dessa samband var generellt sett ganska svaga till måttliga.

Några av foderproduktionsfaktorerna påverkade innehållet av mineralämnen, starkast inverkan hade skördenummer och botaniskt utvecklingsstadium vid skörd. Grovfoder från återväxt hade högre halt av kalcium, fosfor, magnesium, kalium, koppar och jod jämfört med vallfoder från förstaskörden. Skörd i sent botaniskt utvecklingsstadium innebar lägre halt av kalcium, fosfor, kalium och jod, jämfört med skörd i tidigt botaniskt utvecklingsstadium (oavsett skördenummer).

Den botaniska sammansättningen påverkade innehållet av kalcium och koppar, som var högst då vallfodret hade inslag av baljväxter, lägst då det bestod av bara olika gräsarter och mittemellan om vallen bestod av en enda gräsart (oftast endast timotej). Andra produktionsfaktorer hade mycket liten eller ingen inverkan på mineralinnehållet i fodret.

Mineralämnena natrium, jod och selen kunde inte påvisas i alla prov, det vill säga halten av dessa ämnen var så låg att det inte gick att mäta den. Natriumhalten kunde uppmätas i 47 prov, medan jod- och selenhalten kunde mätas i 78 respektive 20 prov av total 124 foderprover. Kalium fanns i överskott i alla foderprover, vilket också är känt sedan tidigare

Andra variabler som används för att beskriva grovfodrets näringsinnehåll, till exempel innehåll av råprotein och fiber (NDF, neutral detergent fiber) undersöktes för eventuella samband med innehåll av de olika mineralämnena.

De starkaste sambanden fanns mellan fodrets innehåll av NDF och kalcium, fosfor, magnesium, koppar och selen, vilka alla fanns i lägre halt då fiberinnehållet var högre.

Eftersom fiberhalten ökar med senarelagd skördetidpunkt, kan sent skördat grovfoder förväntas ha lägre innehåll av kalcium, fosfor, magnesium, koppar och selen än foder som skördats tidigare.

De lägsta analyserade värdena för respektive mineralämne användes för att beräkna om en grovfodergiva motsvarande 1 kg ts/100 kg kroppsvikt och dygn räckte för att täcka behovet av makro- och mikromineraler hos olika hästkategorier. Endast underhållsbehovet av järn täcktes då av grovfodret, och komplettering med mineralfoder behövs till alla hästkategorier om man har ett sådant foder.

Om istället medelvärdena användes för samma beräkning täcktes underhållsbehovet av kalcium, fosfor, magnesium, järn och mangan av grovfodret. Om fodergivan ökades till 2 kg torrsubstans/100 kg kroppsvikt och dygn täcktes underhållsbehovet av alla mineralämnen utom natrium och selen. Dessa ämnen saknas alltid i tillräcklig mängd i grovfoder och måste alltid tillföras hästen på annat sätt. Det är också viktigt att komma ihåg att värdena som använts för ovanstående beräkningar var baserade på medelvärdet för mineralinnehållet i den här undersökningen.

Medelvärdet och medianvärdet var ganska lika för alla mineralämnen utom kalcium, järn och mangan, vilket betyder att runt hälften av de grovfoder som inkluderades i den här studien hade ett mineralinnehåll som var lika med eller högre än medelvärdet. Ett värde som är högre än medelvärdet utgör sällan något problem, däremot kommer lägre värden att innebära att fodret innehåller lägre halter av mineralämnena än vad medelvärdet anger.

Utan att veta mineralinnehållet i vallfodret är det alltså bara 50 procents chans att en vuxen häst som utfodras för underhåll med bara vallfoder i foderstaten och i en giva om 1 kg ts/100 kg kroppsvikt och dag får tillräckligt mycket mineralämnen via vallfodret.

Slutsatsen från denna studie är därför att vallfoder bör analyseras för sitt innehåll av makromineraler, och helst också mikromineraler, särskilt om hästen är högdräktig, digivande, växande unghäst eller högpresterande. Om innehållet mikromineraler i vallfodret är okänt bör ett mineralfoder innehållande (minst) koppar, zink, selen, kobolt och jod komplettera foderstaten till alla hästar, speciellt om vallfodret är skördat i ett sent botaniskt utvecklingsstadium.

Innehåll av makro- och mikromineraler i 124 vallfoderprov

1 nedre detektionsgräns för Na 0,1g/kg ts; för Co 0,008 mg/kg ts, Cu 0,17 mg/kg ts, Fe 0,27 mg/kg ts, Mn 0,07 mg/kg ts, Zn 0,33 mg/kg ts, I 0,1 mg/kg ts och Se 0,03 mg/kg ts. (Mätområde för Ca, P, Mg, K 0,01-200 ppm i prov).