Proteinrika fodermedel

I Sverige är det framförallt raps som odlas för utvinning av rapsolja, men även linfrö odlas för pressning av linolja. I fodersammanhang är det framförallt rapskaka eller rapsexpeller, linfrökaka eller linfröexpeller och sojaskrå som är vanliga. Sojaskrå kallas ibland för sojamjöl, och är en restprodukt efter pressning och extraktion (utvinning med lösningsmedel) av sojaolja.

Linfrökaka kommer från kallpressning av linfrö och rapsexpeller är det som blir kvar efter varmpressning av rapsfrö. Proteinhalten beror dels på vilken växt det är, men också på hur man utvunnit oljan. Ju mer olja som pressats eller extraherats ut, desto mindre fett är det kvar i restprodukten, vilket gör att proteinkoncentrationen ökar jämför med ursprungsprodukten (proteinet försvinner ju inte vid extraktion eller oljepressning).

Kallpressad eller extraherad?

Kallpressning är den metod som ger lämnar kvar högst fettinnehåll medan extraktion ger lägst fettinnehåll och därmed också högst proteininnehåll i biprodukten. Dessa biprodukter kan utfodras som de är eller ingå i fabrikstillverkat kraftfoder. Linfrökaka och rapsexpeller brukar likna pellets eller pelletskross. De flesta av dessa proteinfodermedel har begränsad lagringsduglighet.

En annan biprodukt som är mycket proteinrik är potatisprotein. Det är resterna från stärkelseutvinning från potatis, och det innehåller mycket protein, ca 685 g smb rp per kg foder. Potatisprotein har också en mycket bra proteinkvalitet och är en eftertraktad vara för foderindustrin. Det gör att det kan vara svårt att hitta potatisprotein i foderhandeln.

Drav och drank

Ytterligare proteinrika biprodukter från livsmedels- och etanolindustrin är drav och drank. Drav är det som blir över när man har mältat korn för ölframställning, vilket förbrukar stärkelse. Drav är alltså egentligen korn utan grodd (grodden tas bort) och stärkelse, och det är en ganska proteinrik produkt som framför allt används i foderblandningar.

Drank är restprodukten efter etanoltillverkning från vete. Drank finns i flytande och torkad form, och är framför allt användbart som proteinfodermedel.

Vid etanoljäsningen förbrukas också stärkelse, så drank innehåller framförallt råprotein och fiber samt avdödade jästceller (från etanoljäsningen). Resultat från en studie med växande unghästar (18-22 mån) har påvisat att det går att ersätta sojamjöl med torkad vetedrank i kraftfodret utan någon negativ inverkan på foderintag, tillväxt och kroppsutveckling.

Behandla linfrö innan utfodring

Foderjäst är också en biprodukt som har högt proteininnehåll och hög proteinkvalitet. Det består av torkad bryggerijäst (öljäst) som blandats med vetefodermjöl och kalkstensmjöl. Bryggerijäst är alltså den jäst som används vid ölframställning. Det finns också foderjäst som framställs speciellt i syfte att vara hästfoder och är alltså då inte en biprodukt från bryggerinäringen.

Linfrö, åkerböna, ärtor, vicker, foderlupin, solros m fl kan också användas som proteinkraftfoder. Linfrö bör ej utfodras helt oprocessat då det innehåller något som kallas cyanogena glykosider.

Det är en typ av kolhydrater som kan bilda cyanvätesyra (”blåsyra” eller vätecyanid) som är mycket giftigt. För att bli med av cyanvätet bör man alltså behandla linfrö innan utfodring via krossning eller blötläggning i varmt vatten. Helst bör man koka linfröna i 10-15 minuter.

Linfrö innehåller slembildande kolhydrater när de kommer i kontakt med vatten och detta slem anses ha svagt laxerade verkan.

Ärtor och bönor rika på protein

Åkerböna och ärtor blir hårda vid torkning och måste oftast krossas eller stöpas före utfodring för att hästen skall kunna tugga sönder dem ordentligt. Ärtor och bönor är också kvävefixerande baljväxter och därmed proteinrika.

De flesta baljväxter, inkluderande ärtor, sojaböna, raps, lin, blålupin, åkerböna med flera innehåller någon typ av antinutritionella ämnen som kan vara skadliga för hästens hälsa, och därför bör stora mängder av fodret inte ges om innehållet av dessa ämnen är okänt.

Ärtor, åkerböna och blålupin innehåller ämnen som kallas för trypsin- och kymotrypsininbitorer, linfrö innehåller som tidigare nämnts cyanogena glykosider, tanniner finns i åkerböna, alkaloider finns i blålupin och lektiner finns i åkerböna och även i små mängder i ärtor.

Halterna är dock låga, och de mängder som det i de flesta fall är fråga om i hästsammanhang för dessa fodermedel utgör sannolikt inte någon risk för hästen med avseende på de antinutritionella substanserna. Många av de antinutritionella ämnena oskadliggörs också vid någon typ av behandling av fodret som till exempel rostning av åkerböna eller blötläggning av linfrö före utfodring.

Linfrö innehåller mycket fett och protein men också en del kolhydrater. En viss typ av kolhydrater kallas för glykosider och en del av glykosiderna i linfrö kan avge cyanväte. Cyanväte är giftigt eftersom det förhindrar kroppens celler att använda syre.

Cyanväte frisätts när enzymet linamaras bearbetar glykosiden linamarin. Linamaras finns inne i linfröet men det finns även enzym och bakterier i hästens magtarmkanal som kan ha samma effekt. Linfrö bör därför behandlas innan det utfodras så att det mesta av cyanvätet försvinner.

Krossning, blötläggning och svag uppvärmning är den säkraste metoden att göra sig av med cyanvätet i linfrö. Krossningen gör att linamaraset släpps ut ur cellstrukturerna och vattnet gör att enzymet aktiveras. Uppvärmningen gör sedan att cyanvätet ångas bort. Slår man på hett vatten finns en risk att linamaraset förstörs och mindre cyanväte bildas och ångas bort innan hästen äter det.

Inga kända förgiftningsfall

Eftersom ingen anmälningsplikt finns för förgiftningar hos djur, så finns ingen samlad information om hur ofta det förekommer. Enligt SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) har inga förfrågningar om misstänkt förgiftning, orsakad av linfrö, hos häst inkommit till statsveterinären eller kemiavdelningen, fram till 2014. Om cyanidförgiftning misstänks kan man mäta tiocyanat i urinen (eller organ eller blod) för diagnos.

När det gäller människor rekommenderar Livsmedelsverket max 2 matskedar hela linfrön per dag (2014). Det finns en äldre rapport om en person som tuggade på 150 ml linfrö varje dag och som fick vaga neurologiska symptom, vilket troligen berodde på exponering från cyanid.

Enligt Giftinformationscentralen (2014) finns inga fall i Sverige av förgiftningar från engångsförtäring av linfrö. Inga andra symptom än magbesvär och diarré är att förvänta efter intag av linfrön vid enstaka tillfällen. 1-3 matskedar (motsvarar 15-30 ml, 10-30 g) hela linfrön, torra eller uppblötta är en vanlig dos som folk brukar ta som milt laxerande medel, och det anses riskfritt av Giftinformationscentralen, även vid upprepat intag.

Långtidsanvändning av stora doser kan innebära risk, framför allt om krossat linfrö används. Sjuka, undernärda eller fastande personer är mer känsliga, eftersom deras förmåga att avgifta cyanid är nedsatt.