Hästens hörsel

Hästens öra består av tre delar: ytterörat, mellanörat och innerörat. Ytterörat är den del som syns och omfattar öronlappen och hörselgången. Hörselgången leder ljudet vidare till trumhinnan, ett tunt membran som börjar vibrera när det träffas av ljudvågor.

Vibrationerna förs sedan vidare genom mellanörats tre små hörselben: hammaren, städet och stigbygeln. Hörselbenen överför rörelserna till ytterligare ett membran, det ovala fönstret, som gränsar till innerörat. Där sätts innerörats vätska i rörelse och stimulerar särskilda hörselceller. Hörselcellerna omvandlar rörelserna till nervimpulser som skickas vidare till hjärnans hörselcentrum, där ljudet tolkas.

Innerörat hjälper inte bara hästen att höra utan spelar också en viktig roll för balansen. Där finns tre vätskefyllda, halvcirkelformade båggångar. De är riktade i alla rummets olika håll och kan därför registrera huvudets rörelser i alla riktningar.

På båggångarnas insida finns känsliga hårceller som reagerar när vätskan rör sig. Informationen förs genom balansnerven till bland annat lillhjärnan. Hjärnan använder signalerna för att samordna rörelser, stabilisera kroppen och hjälpa hästen att behålla balansen.

Hästens öronlappar har en trattliknande form som fångar upp och förstärker ljud. Öronen är dessutom mycket rörliga och kan vridas mot olika ljudkällor. Hästen kan rikta båda öronen åt samma håll eller röra dem oberoende av varandra.

Den stora rörligheten gör att hästen både kan upptäcka ljud och avgöra varifrån de kommer. Öronens position är också en viktig del av hästens kroppsspråk och kan visa exempelvis uppmärksamhet, nyfikenhet, oro eller irritation.

Hästar kan höra ljud med frekvenser från omkring 50 Hz till 33 kHz. Människans hörselområde sträcker sig ungefär från 20 Hz till 20 kHz. Det innebär att hästar kan uppfatta betydligt mer högfrekventa ljud än människor.

Häst och människa – lika med olika förmågor och utformning. Medan människor är bättre på att höra låga frekvenser är hästens öron utformade att höra betydligt mer högfrekventa ljud än människor. Foto: Lisa Chröisty