Konsten att rida på en häst har en mångtusenårig historia. Troligen inleddes den samtidigt som människan insåg att hon kunde tämja och nyttja hästen i sitt arbete. Ridkonsten yttrar sig idag i flera ridsportgrenar som till exempel dressyr, hoppning, fälttävlan med flera.
Människan tämjde hästen för 6000-8000 år sedan, och troligtvis kom man ganska tidigt på att man kunde rida hästen. Den tidigaste domesticeringen tros ha ägt rum på stäpperna i södra Ukraina. Där fanns tarpaner, en vildhästras som levde i östra Europa och västra Asien.
De första hästarna som människan började nyttja var små, cirka 130 cm i mankhöjd. Till en början red ryttarna utan sadel och hade ett enkelt tränsliknande bett. Med tiden började man använda enkla sadlar.
Genom avel ökade hästarnas storlek med tiden. Under perioden för romarriket hade mankhöjden ökat till cirka 150 cm och under medeltiden var de ännu högre.
Hästarna användes såväl inom jordbruk, transport och i krigsföring. Utrustningen för ridning och körning utvecklades vart efter. En viktig uppfinning för att utveckla ridkonsten var stigbygeln.
