Så påverkar träning av hästen dess skelett och leder

Du kanske själv har lagt märke till att ju mer en häst tränas, desto mer klarar den av att göra. Den springer snabbare, hoppar bättre och klarar av allt svårare rörelser. Det kan räcka med ett par veckors intensiv träning för en häst att muskulärt starkare och få bättre kondition. Men! Skelett och leder hänger inte alltid med i den snabba utvecklingen.

Störst risk för skador – när skelett och leder glöms bort

Skelettet och lederna måste precis som hästens muskler anpassa sig till de ökade kraven, annars tar de skada – och det är just det som sker alltför ofta.

Sjukdomsstatistiken från veterinärer och försäkringsbolag visar att skador i skelett och leder står för nära hälften av behandlingstillfällena hos häst. Det här är ofta hästens arbetsskador. Många av skadorna skulle kunna undvikas om träningsprogrammen också syftade till att ge skelett och leder möjlighet att anpassa sig till prestationskraven.

Skelett och leder svarar på träning väldigt mycket långsammare än till exempel hjärta och muskler. Detta leder till att när vi tror att en häst är klar för tävling eller andra större prestationer, är det bara en del av hästen som är färdig. Hästen har fått stärkt kondition och fylligare muskultur, men delar som skelett, leder och senor kan fortfarande vara alltför svaga för ytterligare ansträngning.

Skelettet – levande vävnad som bryts ned och byggs upp

Benvävnad, alltså skelett, är levande vävnad som hos hästar precis som andra djur bryts ned och byggs upp över tid och vid ansträngning. Hästar som över huvud taget inte tränas kommer att långsamt förlora benvävnad. Vid medelhöga belastningar bibehålls mängden och kvaliteten på benet någorlunda konstant. Och vid överansträngning kan skador istället uppstå.

Kunskaperna om vad som sker i benvävnaden i skelettet vid ökad arbetsbelastning är mycket ofullständiga. Men precis som i musklerna sker en anpassning som innefattar både ökad mängd ben och förbättrad kvalitet på benet. Dessutom ökar benmängden just på de platser i skelettet som utsätts för större belastning eller yttre trauma/slag. Detta leder till att enskilda skelettbens utseende eller geometri kan förändras, exempelvis genom så kallade ”överben”.

För att hålla hästens benstomme stark är det även viktigt att hästen får tillräckligt med kalk och fosfor i sitt foder. Kvoten kalk/fosfor bör ligga på mellan 1,2-1,5 hos en vanligt arbetande häst.

Leder – många likheter med skelettet

Leder skall klara av två helt motsatta roller. Dels skall de ge maximal rörlighet när en extremitet lyfts upp från marken, böjs ihop, förs fram och sträcks ut för att sedan landa igen. Dels skall leden ge maximal stabilitet när extremiteten sätts i marken och belastas. Hos en galoppör eller travare sker detta 140 – 150 gånger per minut!

Lederna är en del av hästens kropp som vi egentligen vet väldigt litet om. En sak som vi emellertid vet säkert är att leder kräver rörelse för att vara friska och fungera väl. Precis som skelettets ben mår lederna bäst av att tränas upp med en successiv ökning av belastningen. Några delar av leden är särskilt viktiga att stärka, inte minst benet alldeles under ledbrosket – samt själva ledbrosket i sig.

Därför kräver lederna att hästen rör på sig

Hästens leder ”smörjs” av ledvätska. För att ledvätskan kontinuerligt ska fyllas på i leden behövs en pump-mekanism som aktiveras av rörelse. När en led belastas trycks ledbrosken ihop och vätska pressas ut i ledhålan. När leden sedan avlastas kommer vätska att sugas in från ledhålan i brosket. Då följer näring med. Fungerar inte denna ”broskpump” får inte ledbrosken tillräckligt med näring och de blir mer skadebenägna.

Träning gör att ledbrosken blir tjockare och ”pumpmekanismen” effektivare. Leden klarar därmed successivt allt större belastningar.

Nyckel till framgång: Höga belastningar under kort tid

För att faktiskt stärka hästen i grunden krävs alltså att skelettet och lederna utsätts för relativt stora belastningar – men ändock inte alltför höga. Och hur vet man då vad som är lagom?

Jo. Det tycks vara så att belastningarna måste vara intensiva – men inte långvariga.