Avelsprogram

Först måste avelsorganisationen sätta upp ett avelsmål för rasen. Ett avelsmål måste vara långsiktigt eftersom generationsväxlingen hos hästar är 9-13 år långt.

I avelsmålet anges hur olika egenskaper som ska förbättras, till exempel snabbare trav, bättre ridbarhet eller bättre dragförmåga. Det kan också beskriva vilka egenskaper som ska bevaras och som är utmärkande för rasen. Ofta innehåller ett avelsmål egenskaper som berör exteriör, prestation, karaktär och hälsa. Breda avelsmål inkluderar ofta ett flertalet egenskaper som är viktiga för rasen, medan ett smalare avelsmål innehåller färre egenskaper.

I avelsmålet anges hur olika egenskaper ska förbättras, till exempel snabbare trav, bättre ridbarhet eller bättre dragförmåga. Det kan också beskriva vilka egenskaper som ska bevaras och som är utmärkande för rasen. Foto: Lisa Chröisty

Läs mer: 

• Olika hästraser
• Våra svenska (inhemska) hästraser

A och O för allt avelsarbete är att avelsorganisationerna har korrekt registrerade identiteter på hästarna. Vid identifiering utnyttjar ID-kontrollanten hästarnas naturliga signalement, det vill säga, färg och tecken. Dessutom märks hästen med ett chip som läggs in under huden och sedan kan avläsas elektroniskt.

För att säkerställa identifieringen och bekräfta rätt härstamning kan hästarna DNA-typas. Vid registrering får fölet ett pass som bl a innehåller härstamning, signalement och ett Universal Equine Lifetime Number (UELN), en motsvarighet till vårt personnummer, som följer hästen livet ut.

Hästens pass är en viktig handling för bland annat identitetskontroll.

Läs mer:

• Hästens pass
• Exteriör & signalement

För att objektivt kunna göra ett urval av hästar till avel måste egenskaperna i avelsmålet bedömas och registreras. Detta görs av avelsorganisationer, sportorganisationer och domare.

Bedömningarna måste vara anpassade till hästens ålder och utvecklingsstadium. Om målet till exempel är hoppning i svår klass kan det inte mätas direkt hos den 3-åriga hästen. Unghästbedömningar där hästen bedöms i löshoppning kan då fungera som en indikator på senare tävlingsprestation.

För att undvika mätfel måste egenskaperna vara enkla att registrera. Många hästar måste bedömas för att vi ska få ett bra underlag för att välja våra avelsdjur. Exempel är tävling, premieringar, unghästtest och bruksprov för hingstar.

När det finns registreringar för tillräckligt stort antal hästar kan genetiska parametrar skattas. Vad som är tillräckligt antal hästar beror på hur väl egenskaperna och härstamningar är registrerade.

Här tar man reda på arvbarheten för egenskapen, alltså om det finns en ärftlig variation och vilka samband som existerar mellan olika egenskaper.

Arvbarhet är ett mått på nedärvning och beskriver hur stor del av en egenskaps variation som beror på arvet. Arvbarhetsvärdet kan variera mellan 0 och 1. Då arvbarheten är 1 beror skillnaderna mellan olika hästar helt på arvet. Är däremot arvbarheten 0 beror alla skillnader mellan hästarna helt på miljön och några avelsframsteg kan inte göras. Ju mer ärftlig en egenskap är, desto lättare är det att bedriva avel för och förbättra den.

Egenskaper som ”hänger ihop”

Egenskaper kan ibland följas åt i nedärvningen vilket gör att urval för den ena kommer att resultera i genetisk förändring även i den andra egenskapen. Det kallas för ett genetiskt samband.

De genetiska analyserna görs av genetiker, ofta på uppdrag av avelsorganisationerna. I analyserna kan man korrigera för att hästar av olika kön och i olika åldrar har olika förutsättningar och att det är olika förutsättningar på olika bedömningsplatser.

Syftet med avelsvärdering är att i olika stadier i hästens liv skatta det mest sannolika avelsvärdet som är ett mått på hästens nedärvningsförmåga. För egenskaper som beror på både arv och miljö, vilket de flesta av hästens egenskaper gör, kan man inte med fullständig säkerhet avgöra vilka anlag den enskilda hästen har.

Däremot kan man med olika upplysningar om hästen själv och dess släktingar uppskatta hästens verkliga avelsvärde. Ju mer information man har om hästen själv och nära släktingar och ju högre arvbarheten är för den intressanta egenskapen, desto säkrare kan man fastställa avelsvärdet.

Avelsvärden, eller avelsindex, kan skattas med BLUP-metoden. Förkortningen BLUP står för Best Linear Unbiased Prediction vilket innebär att det ger den säkraste och riktigaste sammanvägningen av alla uppgifter då de enskilda hästarnas avelsvärden beräknas.

Indexen beror på hästens eget resultat, men även alla släktingars resultat har betydelse. BLUP är en beprövad och välfungerande metod för avelsvärdering som används för olika djurslag runt om i världen.

Det krävs dock mycket information om många hästar för att kunna använda BLUP-metoden. De svenska hästraser som använder BLUP-metoden är islandshästar, varmblodiga ridhästar och varm- och kallblodiga travare. I framtiden kommer även information om hästarnas DNA-profil kunna användas för att kunna skatta ännu säkrare avelsindex, så kallad genomisk selektion.

Läs mer:

• Om avelsindex (BLUP)

Med hjälp av den information som samlats in om hästarna görs ett avelsurval. Idag är det tillåtet att använda alla hästar i avel så länge att det inte kan medföra lidande för föräldradjuret eller avkomman.

De flesta avelsorganisationer prövar hingstar för avel, till exempel vid bruksprov. För att stimulera stoägarna att använda testade och för rasen godkända hingstar kan avelsföreningarna ställa vissa krav på mödrar och fäder för registrering i stamboken och deltagande i vissa tävlingar eller bedömningar.

Det är stoägaren som bestämmer vilket sto som ska betäckas och med vilken hingst. En tumregel för stourvalet är att stoet bör tillhöra den bättre hälften av stona i populationen.

Läs mer:

• Avel för hälsa
• Ärftliga fel hos hästar
• Lagstiftning om ärftliga fel

Med ett lyckat avelsarbete kommer rasen att få ett avelsframsteg, det vill säga att avkommorna blir bättre än föräldrarna. Olika faktorer påverkar hur stort avelsframsteget blir.

1. Ju säkrare urval vi kan göra desto större blir avelsframsteget. Säkerheten beror på hur hög arvbarheten är och att vi har registrerat rätt egenskaper som har ett starkt samband med avelsmålet.
2. Intensiteten beror på andelen hästar vi väljer att använda i avel. Om ett fåtal hästar väljs kommer de vara mer överlägsna än medelhästen än om många väljs ut, intensiteten bli högre och avelsframsteget ökar.
3. Ett kort generationsintervall, om hästar sätts in i avel i ung ålder, gynnar avelsframsteget eftersom varje ny generation är bättre än den förra om ett riktigt urval skett.
4. Den genetiska variationen är en förutsättning för avelsframsteg, men den kan vi inte påverka.

Ett lyckat avelsarbete innebär att avkommorna (fölen) blir bättre än sina föräldrar. Foto: Carin Wrange

Eftersom avelsmålen är olika för olika raser har man en avelsplan för varje ras. Avelsplanen innefattar urvalet av avelsdjuren, metoderna för avelsvärdering och hur många hingstar och ston som bör tas ut till avel.

Urvalet av avelsdjur beror på antalet hästar det finns av rasen, avelsmålet och på vilka möjligheter det finns att registrera egenskaperna som ingår i avelsmålet.

I en avelsplan åskådliggör man vilka moment som har praktisk betydelse för hästägarna för att aveln inom rasen skall fungera på ett bra sätt, det vill säga, att erhålla ett så stort avelsframsteg som är praktiskt möjligt.

En avelsplan för i vilken riktning man önskar aveln inom just den hästrasen att gå, är viktig att ha klart för sig innan man väljer hingst och betäcker sitt sto. Foto: Lisa Chröisty

Läs mer:

• Hästavel & -uppfödning
• Avelshingsten
• Avelsstoet
• Att välja hingst
• Avel för hälsa