Hästens synförmåga är tyvärr inte studerad så mycket – men, några saker vet vi dock. Ögats utformning och näthinnans uppbyggnad talar för att hästen inte har något speciellt område för skarpt seende på det sätt som människan har.
Hästen har inte samma förmåga som vi att ackommodera, det vill säga, ställa in ögat för skarpt seende genom att ändra linsens form. I stället verkar det som om hästen för jämnan ser skarpare på långt avstånd i de övre och nedre delarna av ögat synfält.
I den mellersta delen är skärpan mer inställd på närseende. Genom att röra öga eller huvud kan hästen sedan fokusera ett föremål som den vill granska noggrannare. Pupillens utformning tillsammans med ett reflekterande lager i ögonbotten (nästan som hos katt – ”ögonen lyser i mörkret”) gör att hästen har ett bättre mörkerseende än vad vi har.
Hästens syn skiljer sig från människans. För att ställa in skärpan på ett objekt lyfter/sänker hästen huvudet – likt hästen på bilden som vill undersöka ett objekt närmare markytan. Foto: Lisa Chröisty
Klarar att se färger
Förekomsten av både svart-/vitkänsliga stavar och färgkänsliga tappar i hästens näthinna visar tillsammans med beteendestudier att hästen har färgseende. Hur välutvecklat det är och vilken praktisk betydelse färgseendet har för hästen är dock oklart.
Även om synintrycken samlas in i ögonen sker inte den slutliga bearbetningen och tolkningen förrän uppe i hjärnans synbark. På vägen dit går nervimpulser också till centra i hjärnan som svarar för hästens reaktioner vid plötsliga hot – mer om det längre fram.