Kastration

Anatomi

För att förstå skillnaderna i de olika metoderna behövs lite baskunskap om testiklarnas anatomi.

De två testiklarna är belägna i pungen, där de är separerade av en bindvävsvägg. Testikeln är omsluten av dubbla hinnor (så kallade vaginalhinnor), h. Sädessträngen (funikeln) kommer från inguinalkanalen och fäster i testikeln och är också omsluten av vaginalhinnorna. Den innehåller sädesledaren och dess tillhörande blodkärl och nerver. Fäst vid funikeln finns även en muskel (musculus cremaster) som reglerar testikelns position i förhållande till bukhålan.

Illustration: modiferad av Ida Sjöberg från Equine Surgery 5:e upplagan (Schumacher 2019)

Det händer att den ena eller båda testiklarna inte dragits ned ordentligt i pungen under utvecklingsfasen. Ofta ligger testikeln vid inguinalkanalen och går att få fram när hästen är tillräckligt avslappnad (sederad eller sövd), men ibland är den kvar i bukhålan.

Läs mer:

• Faktasida: Hingstens urin- och könsorgan

Obetäckt eller betäckt funikel

Kastrationen kan utföras på obetäckt eller betäckt funikel och skillnaden beror på hur hinnorna som omsluter testikeln och funikeln hanteras vid ingreppet.

Kastration på obetäckt funikel betyder att ett snitt görs genom huden i pungen och in till testikeln genom den yttre vaginalhinnan.  Testikeln och funikeln friläggs helt från den yttre vaginalhinnan och efter att funikeln krossats, för att strypa blodflödet till testikeln, klipps/skärs denna av för att avlägsna testikeln. Med denna teknik öppnas hålrummet mellan hinnorna och det skapas en direkt passage upp till bukhålan via inguinalkanalen, vilket i sällsynta fall kan leda till att bukorgan kan leta sig ut genom sårhålan (nät- eller tarmframfall).

Vid kastration på betäckt funikel går snittet aldrig igenom den yttre vaginalhinnan. Testikel och funikel friläggs, men är fortfarande omslutna av hinnorna. Funikeln, omgiven av hinnorna, krossas och testikeln avlägsnas som tidigare beskrivet. För att eliminera risken att en passage till bukhålan skapas krävs att funikeln och hinnorna även försluts med en ligatur (oftast en suturtråd som knyts åt hårt runt vävnaden).

Det finns även en variant av dessa två tekniker som kallas för semi-betäckt funikel. Där öppnas vaginalhinnorma för att kunna inspektera innehållet, för att sedan krossa funikeln täckt av hinnorna ovanför öppningen. Testikeln avlägsnas sedan som för betäckt funikel.

Här går vi igenom varianterna fältmässig kastration och steril kastration på hästklinik/sjukhus.

Fältmässig kastration

Fältmässig kastration innebär att hästen kastreras i sin hemmiljö under rena, men inte sterila förhållanden. Kastrationen kan göras på stående häst, då får hästen lugnande medicin (sedering) och testiklarna lokalbedövas. Ingreppet kan även göras på liggande häst, då sövs hästen kortvarigt med narkosmedel som ges i blodet (intravenöst). Trots att hästen sover krävs lokalbedövning av testiklarna för att minska risken att hästen ska vakna under operationen.

Obetäckt, betäckt eller semi-betäckt teknik (läs mer om vad det här innebär under rubriken ovan; ”Förkunskaper inom ämnet”) kan användas vid kastrering i fält. Vid stående kastration är det svårt att försluta hinnorna med en ligatur utan att den tråden riskerar att bidra till en infektion. Vid stående kastrationer finns därför inte möjlighet att stänga passagen till bukhålan helt.

I Sverige är det vanligast att hästen kastreras stående på obetäckt funikel. Vid all fältmässig kastration bör hudsåren lämnas öppna så att de kan dräneras under sårläkningen eftersom det är i stort sett är omöjligt att utföra ingreppet helt sterilt. För att underlätta dränaget är det av största vikt att hästen motioneras dagligen så fort eventuell blödning har avstannat (oftast dagen efter kastration). Motion minskar risken för att såren svullnar och förhindrar att de sluts för tidigt. Det bästa är om hästen kan röra sig fritt i en torr hage, men den behöver oftast även motioneras aktivt i både skritt och trav.

Fältmässig kastration lämpar sig enbart för hingstar som har båda testiklarna i pungen, och vid stående kastration måste det gå att känna på testiklarna utan att hästen sparkar.

Steril kastration på hästklinik/sjukhus

På hästkliniker eller hästsjukhus finns möjlighet att söva hästen och kastrera den liggandes i en operationssal under narkos. Eftersom operationen kan utföras under sterila förhållanden kan hudsåren sys ihop, vilket minskar risken för efterföljande sårinfektion. Obetäckt, betäckt eller semi-teknik kan användas. De två sista är vanligast, då de tillsammans med en ligatur minimerar risken för tarmframfall. Testiklarna kan tas bort antingen via ett hudsnitt i pungen eller via snitt över inguinalkanalen (läs mer om vad det här innebär under rubriken ovan; ”Förkunskaper inom ämnet”). Om testikeln ligger i eller vid inguinalkanalen kan den oftast lokaliseras om snittet läggs över inguinalkanalen. Vilket tillvägagångsätt som används beror på kirurgens preferenser.
På vissa kliniker/sjukhus kan man även kastrera hästar via titthålsteknik (laparaskopi), antingen på stående eller sövd häst. Detta är framför allt aktuellt om hästen har den ena eller båda testiklarna kvar i bukhålan (abdominell kryptorchid).

Eftersom huden och sårhålan är sydda bör hästens rörelse begränsas till sjukhage eller boxvila de första 10–14 dagarna efter operationen för att minska dragning i stygnen som skulle kunna orsaka blödningar i sårområdet. För att motverka svullnad rekommenderas kontrollerad motion i skritt under konvalescensen.

Här går vi igenom komplikationer så som svullnad, sårinfektion, blödning och framfall av bukorgan, samt hur vanligt förekommande det är.

Svullnad

En svullnad i pungen och/eller i skapet är den absolut vanligaste komplikationen efter en kastration och drabbar upp till 50% av alla kastrationer. En svullnad i pungen eller skapet kan ha flera orsaker.

• En mindre svullnad kan vara en normal inflammationsreaktion på den vävnadsskada som uppstått vid operationen. Svullnaden i pungen går normalt ner inom 3–5 dagar, medan svullnaden i skapet ofta kommer lite senare och är som störst efter 5 dagar, för att sedan minska.
• En kraftigare svullnad bör alltid räknas som en komplikation. Den kan bero på ett kraftigare vävnadstrauma i samband med operationen, eller en blödning, där blod har ansamlats i vävnaden, eller en kraftig inflammationsreaktion orsakad av en sårinfektion. Vilken typ av behandling som krävs beror på orsaken till svullnaden.

Sårinfektion

Alla öppna kastrationssår blir kontaminerade av bakterier inom ett par dagar efter kastrationen. Om dränaget inte fungerar optimalt, t ex om snittlinjen inte hamnade på lägsta punkten eller om såret har svullnat igen, kan bakterierna föröka sig och det uppstår en lokal sårinfektion. I flera studier har man sett att ca 25% av de fältmässiga kastrationerna drabbas av en sårinfektion. Infektionen utvecklas oftast 5–10 dagar efter kastrationen, men ibland kan det ta ännu längre tid. När detta sker svullnar pungen upp, området blir varmt och ömt och det är inte ovanligt att hästen visar hälta på den infekterade sidans bakben.

Svullnaden består av inflammerad vävnad och varfylld vätskeansamling. Ofta, men inte alltid får hästen även feber. Om hästen visar dessa symptom bör veterinär tillkallas. Genom att öppna upp sårhålan, tömma den på varfylld vätska och död vävnad och förbättra fortsatt dränage kan lindriga infektioner läka av enbart med hjälp av antiinflammatorisk och smärtstillande medicin och ökad motion.

Om hästens tillstånd inte förbättras inom 1–2 dagar eller om symptomen återkommer krävs antibiotikabehandling. För att veta vilken sorts antibiotika man ska ge är det bra om ett prov tagits för bakteriologisk odling i samband med att såret öppnades upp.

Funikulit

I vissa har infektionen fått fäste i djupare strukturer i och kring funikeln. Detta kallas för funikulit och tillståndet kräver ofta både att hästen behandlas med antibiotika och att infekterad vävnad opereras bort. Operationen görs under allmän narkos och innebär att infekterad vävnad rensas bort. Såret, som ibland kan bli relativt stort, lämnas sedan öppet för att läka under dränering. I undantagsfall krävs upprepade operationer för att få bukt på infektionen.

Sårinfektion kan även uppstå efter att kastrationssåren har blivit sydda, även om det är betydligt ovanligare (<5%). I dessa fall kan det ofta dröja uppåt 3 veckor innan symptomen visar sig. Om möjlig försöker man till en början även här att dränera infektionen genom att öppna upp in till den varfyllda sårhålan, men om detta inte ger önskad förbättring krävs operation enligt ovan.

Blödning

Kraftig blödning uppstår oftast inom 24h efter kastrationen och i vissa studier har man sett att upp till 10 % av alla kastrationer drabbas av en blödning som kräver extra veterinära åtgärder. Vid fältmässiga kastrationer bedöms det normalt att det droppar blod från såret i upp till 30 minuter efter ingreppet, men sedan bör blödningen avta. Om det rinner blod antingen direkt efter ingreppet eller om det börjar rinna blod i ett senare skede är det risk att ett större kärl börjat blöda, vilket behöver åtgärdas. I sällsynta fall är det testikelartären som blöder, vilket kräver snabb åtgärd för att stoppa blödningen, men även blödningar från större vener i området kan kräva en åtgärd för att sluta blöda. Om hästen svullnar kraftigt i pungen det första dygnet är det också ett tecken på att ett kärl blöder, men blodet rinner inte ut utan samlas i fickbildningar i vävnaden. I detta läge kan ibland ett blodkoagel bildas som skapar tryck mot kärlet så att det slutar blöda, men det kan också fortsätta att blöda inåt buken vilket kan leda till allvarlig blodförlust. Kontakta därför alltid veterinär för råd i dessa fall.

Vid sydda kastrationer åtgärdas kraftigare blödningar som uppstår under operation direkt, men även här är kraftig svullnad av pungen de första 24 timmarna tecken på att ett kärl har börjat blöda igen. Om hästens allmäntillstånd är påverkat och den visar tecken på allvarlig blodförlust krävs en mer akut åtgärd för att stoppa blödningen. I annat fall upphör blödningen ofta spontant i och med att svullnaden skapar ett tryck på det blödande kärlet. Ibland kan det bli nödvändigt att i ett senare skede öppna upp såret för att hjälpa kroppen att ta hand om blodkoaglet som bildats.

Vid kraftigare blödning ökar risken för infektion, vilket gör att antibiotika ibland sätts in i förebyggande syfte.

Framfall av bukorgan

Vid fältmässiga kastrationer där man inte har förseglat vaginalhinnorna öppnas en liten passage upp till bukhålan. Detta möjliggör att bukorgan kan slinka igenom passagen och ramla ut genom de öppna såren. Det här är en relativt ovanlig komplikation som inträffar hos 0,2 – 8% av de kastrerade hästarna, men om det är tarm som ramlat ut kan det snabbt få livshotande följder. Framfall inträffar oftast inom 2–4 timmar efter kastreringen och det är vanligast att en del av buknätet ramlar ut. Buknätet är rikt på fett och skyddar och täcker normalt tarmarna inne i buken. Denna komplikation kan i enklare fall åtgärdas på stående häst hemma i stallet, men mer komplicerade fall kräver remiss till hästsjukhus för åtgärd under narkos. Framfall av tarm, oftast tunntarm, händer mer sällan men är desto allvarligare. Tillståndet är akut livshotande och kräver snabb åtgärd för att hästen ska överleva, men prognosen är trots det mycket osäker. Om man vill försöka rädda livet på hästen krävs att tarmarna snabbt skyddas från att bli nedsmutsade och uttorkade, samt att man försöker förhindra att det ramlar ut mer tarm. Detta kan man göra genom att binda ett rent fuktat lakan runt buken på hästen innan hästen transporteras till närmaste klinik för operation.

Risken för framfall är i stort sett eliminerad vid sydda kastrationer. Det finns enstaka fall av bråckbildning beskrivna i litteraturen, men eftersom såret är hopsytt så är risken för kontamination av tarmarna minimal i dessa fall och prognosen är god om hästen opereras.

Det saknas tydliga definitioner på vad som är en komplikation och hur en komplikation beskrivs, därför är det svårt att jämföra resultaten i olika studier. Dessutom finns det flera olika metoder för att kastrera hästar. Här går vi igenom de största fördelarna och nackdelarna med fältmässig vs steril kastration, samt kostnadsskillnader och etiska aspekter.

Fördelar och nackdelar

Den största fördelen med fältmässig kastration är att den kan göras i hemmiljö, vilket gör att hästen inte behöver utsättas för riskerna med transport och ny miljö som kan vara stressande för hästen. Främmande hästar kan även utgöra en smittkälla för framför allt virusinfektioner. Vid stående kastration undviks även riskerna som är kopplade till att bli sövd.  Det finns rapporter att 0,6–0,9% av hästar som sövs dör på grund av komplikationer kopplade till narkosen. En annan fördel är att hästen redan dagen efter operationen kan ha en normal utevistelse, till skillnad från den sterila kastrationen där hästens rörelse måste begränsas den första tiden.

Nackdelen med fältmässig kastration är att risken för komplikationer kopplade till själva ingreppet är betydligt större än för en steril kastration utförd under allmän narkos. Det finns studier som visar att komplikationsrisken är 3 gånger så stor vid stående kastrationer, där sårinfektion står för den största ökningen med mer än 5 gånger så stor risk. När en komplikation tillstöter blir konvalescensperioden efter kastrationen betydligt längre än de ca 2 veckor som det normalt tar för såren att läka. Dessutom behöver hästen ofta bli behandlad med både antibiotika och antiinflammatorisk medicin under en längre tid, vilket i sig ökar risken för andra biverkningar som dessa mediciner kan ge. Många anser att dessa risker är mindre om ingreppet görs innan hästen har blivit könsmogen (ofta innan 2 års ålder), men detta har inte entydigt kunnat verifieras i de studier som är gjorda.

Vissa raser kan ha större risk för framfall

Även om risken för nät- eller tarmframfall är liten är framför allt tarmframfall ett akut livshotande tillstånd som kräver omedelbar vård för att hästen ska ha någon chans att överleva. Vissa raser, t ex amerikanska travare, tunga kallblod och holländska halvblod, tros ha större risk för att få framfall, men denna koppling kan även återspegla vilken typ av hästar som var representerade i studien. Som tidigare nämnts elimineras denna risk helt vid de sterila kastrationer där hudsåren sys igen.

Skillnad i kostnader

Kostnaderna för en fältmässig kastration är ungefär 1/3 av vad det kostar att göra en steril kastration på en klinik eller hästsjukhus. Men för en häst som drabbas av en komplikation försvinner skillnaden snabbt. Vid allvarligare komplikationer som kräver sjukhusvård stiger kostnaderna snabbt upp till 10 gånger priset för själva kastrationen och ibland mer.

Etiska aspekter för hästen

Den etiska aspekten får heller inte glömmas bort. Kastrationen i sig är ett smärtsamt ingrepp, men ofta ett ”nödvändigt ont” för att hästen ska kunna hanteras på ett säkert sätt, både för hästen själv och för djurägaren. Om en kastrationskomplikation tillstöter ökar det hästens lidande. Exempelvis så är en kraftig svullnad i pungen ofta så smärtsamt att hästen har svårt att röra sig utan att halta, för att inte tala om det lidande som hästen utsätts för vid en kraftig blödning eller ett tarmframfall. Som djurägare har vi en skyldighet att utsätta hästen för minimalt lidande för att säkerställa god djurvälfärd.

Den ökade risken för komplikationer vid fältmässiga kastrationer måste beaktas och vägas mot riskerna med transport, ny miljö och kortvarig begräsning av hästens rörelse när typ av kastrationsmetod ska väljas till just din häst.

Vid alla typer av operationer finns en risk för sårinfektion och för att minska denna risk ges antibiotika i ett förebyggande syfte (antibiotikaprofylax) i samband med vissa operationer. Användning av antibiotika är dock inte riskfritt, varken för individen eller samhället. För individen, i det här fallet hästen, finns risk för biverkningar som t. ex diarré. Man måste också vara medveten om att all användning av antibiotika bidrar till en ökad antibiotikaresistens som riskera att drabba den enskilda hästen, men även andra djur och människor i samhället. Antibiotika är livsviktiga mediciner för behandling av bakteriella infektioner och deras effekt behöver skyddas. Inom både human och veterinärvården finns därför riktlinjer som beskriver att antibiotikaprofylax endast ska användas vid operationer där risken för sårinfektion utan antibiotikaprofylax är mer än 5%.

Vid en steril kastration, utförd i en operationssal, är risken för sårinfektion mindre än 5%, vilket betyder att antibiotikaprofylax inte är nödvändigt i normalfallet. Vid fältmässiga kastrationer är risken för sårinfektion betydligt högre än 5%, och även om det finns vissa studier som talar för att antibiotikaprofylax kan minska den risken är resultaten inte entydiga. Det är därför upp till den enskilde veterinären att besluta om antibiotikaprofylax ska användas eller inte. Eftersom sårinfektioner generellt är mycket vanligare vid fältmässiga kastrationer, behöver dessa hästar oftare behandlas med antibiotika än de hästar som kastrerats sterilt på en hästklinik eller ett hästsjukhus. Från ett resistensperspektiv är därför den sterila kastrationsmetoden att föredra.

Läs mer:

• Riktlinjer för användning av antibiotika inom hästsjukvård (SVS, 2013)