När man talar om att en defekt eller sjukdom har en ärftlig bakgrund, är arvsgången vanligen inte så enkel som de ”Mendelska lagarna” vi lär oss i skolan. Ofta handlar det om en ärftlig benägenhet att utveckla en defekt eller sjukdom. Låt oss dra en parallell med prestation – utan rätt träning, ryttare, kusk och så vidare må hästen ha hur mycket nedärvd talang som helst, den placerar sig ändå inte främst.
Det är ”miljöfaktorerna” som gör att talangen får utvecklas. Miljöfaktorerna spelar en likadan roll för många skador och sjukdomar med ärftlig bakgrund. En häst som har anlag för dålig hållbarhet tål en viss lägre arbetsbelastning, men skadas om den arbetas hårdare. Tillväxtrubbningen osteochondros är ett annat exempel, där vi vet att utöver arvet inverkar också miljöfaktorer som utfodring, fysisk aktivitet, hormonbalans med mera.
Ett annat problem i avelsarbetet är att alla hästar som har en defekt inte nödvändigtvis får kliniska symtom. Så kan exempelvis osteochondros i en knä- eller hasled, som ju utvecklas under föl- och unghästperioden, ge problem först när hästen är äldre och börjat tävla. För att upptäcka sådana fel röntgas alla hingstar som en del av avelsvärderingen.
