Tygelspänning

Tygelspänning mäts i Newton och är ett mått på mängden dragkraft som skapas i tyglarna mellan ryttarens hand och hästen huvud eller mun. För att mäta tygelspänning används en tygelspänningsmätare som fästs på tygeln. En tygelspänningsmätare gör det möjligt att registrera mängden tygelspänning konstant under ett träningspass. En tygelspänningsmätare kan dock inte avgöra om det är ryttaren eller hästen som ökar eller minskar tygelspänningen under ridpasset.

När man analyserar tygelspänning studerar man bland annat den lägsta tygelspänningen (minvärdet), den högsta tygelspänningen (maxvärdet), medel- och medianvärdet samt variationsbredden (skillnaden mellan minvärdet och maxvärdet) och relaterar dessa värden till vad hästen och ryttaren gör i det ögonblicket.

När ryttare rider med korta tyglar är det vanligt att ryttaren vill känna en viss mängd grundläggande tygelspänning i handen. Man brukar säga att ryttaren har kontakt med hästens mun och denna kontakt brukar kallas för stöd. Genom forskning har man sett att olika ryttare rider med olika mängd stöd i tyglarna och att samma ryttare har ungefär samma mängd stöd på olika hästar. Den maximala mängden tygelspänning under ett ridpass har dock visat sig vara olika för samma ryttare beroende på häst. Forskning har även visat att ryttare generellt rider med minst mängd tygelspänning i skritt, mer tygelspänning i trav och mest tygelspänning i galopp. Ryttarens position i sadeln har dock visat sig påverka mängden tygelspänning. Nedsittning i trav och galopp är generellt kopplat till högre tygelspänning än lättridning i trav respektive lätt sits i galopp.

Tygelspänningen är aldrig konstant, den varierar alltid i mängd i takt med hästens stegcykel. För den ridna hästen i trav är tygelspänningen generellt som högst i svävfasen (alla hovar är i luften) och som lägst i stödfasen (ett diagonalt par hovar är i marken). För hästar som travar utan ryttare med inspänningstyglar är förhållandet det omvända). Det sker störst variation i tygelspänning över stegcykeln i galopp, mindre i trav och minst i skritt. Detta beror troligtvis på en viss fasförskjutning mellan ryttarens och hästens rörelser.

Text: Marie Eisersiö, doktorand vid Institutionen för kliniska vetenskaper (KV); Enheten för epidemiologi, 2021-10-28

Källor:

Clayton, H.M., Larson, B., Kaiser, L.J., Lavagnino, M. 2011. Length and elasticity of side reins affect rein tension at trot. The Veterinary Journal 188, 291-294

Egenvall, A., Roepstorff, L., Eisersiö, M., Rhodin, M., van Weeren, R. 2015. Stride‑related rein tension patterns in walk and trot in the ridden horse. Acta Vet Scand 57:89, DOI 10.1186/s13028-015-0182-3

Egenvall, A. Roepstorff, L., Rhodin, M., Eisersiö, M., Clayton, H.M. 2016. Maximum and minimum peaks in rein tension within canter strides. Journal of Veterinary Behavior 13, 63-71

Eisersiö, M., Rhodin, M., Roepstorff, L., Egenvall, A. 2015. Rein tension in 8 professional riders during regular training sessions. Journal of Veterinary Behavior 10, 419-426