Sjukdomar och skador - skelett och leder

Omkring hälften av alla sjukdomsfall hos svenska hästar rör hälta. Större delen av de hästar som måste dör eller avlivas på grund av skada eller sjukdom har symtom från rörelseapparaten, framför allt från leder och hovar.

Även om benbrott – frakturer – är dramatiska så är de förhållandevis sällsynta. Frakturer på de långa benen i extremiteterna är ofta svåra att behandla medan en del andra benbrott kan läka och hästen bli helt frisk.

Hos den unga växande hästen ser man ibland reaktioner på överbelastning i form av benhinneinflammation. Då gäller det att dra ner på träningen och låta reaktionen klinga av. Ibland finns kvarstående spår i form av ”överben”.

Omkring hälften av alla sjukdomsfall hos svenska hästar rör just hälta. Idag finns AI till hjälp för att diagnostisera hästar korrekt. 

Den allra största delen av rörelseapparatens skador drabbar fram- och bakbenens leder. Vilka leder och vilka symtom man ser varierar mellan olika raser och användningssätt. En del ledsjukdomar har en delvis ärftlig bakgrund, men den överlägset viktigaste orsaken till ledskador är någon form av överbelastning.

Ett feltramp kan leda till en akut vrickning med övertänjning av ligament eller skador i ledbrosket. Minst lika viktiga som den akuta olyckan är emellertid små felbelastningar som upprepas under lång tid och till slut leder till symtom, som att hästen blir halt. Här finns orsaken till många ledproblem.

Upprepade små felbelastningar kan bero på många olika faktorer, till exempel exteriörfel, dålig teknik och balans, bristande teknik- och styrketräning, oskicklig ryttare, felaktig utrustning och dåligt underlag. Listan kan göras lång och det är viktigt att arbeta förebyggande så att skaderisken minskas.

Alltför många hästar idag blir skadade av för hård träning och behöver hjälp av veterinär för att återhämta sig. Det behöver vi ändra på – inte minst ur hästvälfärdssynpunkt. Foto: Carin Wrange

Tyvärr är många ledskador svåra att behandla med framgång. I tidigt skede, när ledskadan inte är så allvarlig, kan behandlingen lyckas. Senare, när skadan blivit mer omfattande, är förutsättningarna mycket sämre. Detta beror bland annat på att ledbrosken har en mycket dålig förmåga att reparera skador.

Risken för skador i skelett och leder beror på hur hästen används och hur hårt den ansträngs. Här spelar också ryttarens/kuskens och tränarens skicklighet och erfarenhet en viktig roll för hästens långsiktiga hållbarhet.

En lagom dos lek och rörelse under föl- och unghästperioden spelar stor roll för den långsiktiga hållbarheten i skelett och leder. Inridning och inkörning måste noga anpassas till hästens reaktioner så att man inte går för fort fram. Tränings- och utbildningsprogrammen ska sikta på att utveckla både hästens allsidiga rörlighet och den gren som den ska användas för.

Att den unga hästen får röra sig fritt och i varierad terräng spelar stor roll för dess framtida hållbarhet. 

Senskador kan ofta leda till långa konvalescensperioder och det är inte säkert att hästen blir helt återställd, beroende på skadans omfattning. Att fatta medvetna beslut om hästens utevistelse som unghäst, senare träningsupplägg och vilka sorters benskydd som används kan förebygga att senskador uppkommer.

På senare tid har alltmer forskning påvisat att det kan bli mycket varmt under såväl benskydd som fleecelindor, vilket kan skada hästens senor.

Läs mer:

• Att förebygga senskador hos ridhäst: med fokus på degenerativa skador – examensarbete hippologprogrammet (2023)

Norm avseende bränning vid ortopediska lidanden på häst
Då det inte finns några vetenskapliga belägg för denna behandlingsmetod, kan den inte rekommenderas i modern hästsjukvård.

Norm om ”Diagnostik vid ortopediska sjukdomar” (antagen 2012)
All behandling av ortopediska sjukdomar bör föregås av en noggrann undersökning, såsom rörelsekontroll och hältutredning. När medicinteknisk utrustning, till exempel röntgen, ultraljud, scintigrafi eller MRI används, ska veterinären vara väl förtrogen med metoden.

Norm för ”Neurektomi vid gaffelbandsskada” (antagen 2011)
Vid frågan om en så kallad PSL-operation (fasciotomi/neurektomi) vid gaffelbandsskador är förenligt med tävlande har normgruppen kommit fram till att neurektomi i samband med ortopedisk sjukdom är inte är förenligt med tävlande.

Läs mer:

• Om hästsektionens normgrupp

Ledsjukdomen osteoartrit är en vanlig anledning till kronisk smärta och nedsatt prestation hos hästar. Ledinflammationer är samtidigt ett exempel på förslitningsskada. Undantaget är t.ex rena feltramp. En osteoartrit utvecklas över tid. Den innefattar en låggradig inflammation som leder till obalans i uppbyggnad och nedbrytning av ledbrosk, med först ytlig påverkan på ledbrosket som sedan successivt bryts ned, om inte skadan åtgärdas. En utmaning är att de tidiga stadierna är svåra att upptäcka. Skadan kan även komma i skelettbenet under ledytan, så kallad benskleros. Hård träning kan göra att benvävnaden blir så förtätad och hård att det resulterar mikrofrakturer, broskskador och akuta ’chipfrakturer’. Vid en ledinflammation påverkas också ledkapseln och ledvätskan.

Artros drabbar inte omedelbart, utan utvecklas över tid. Hör mer om det via hästforskarföreläsningen nedan. Foto: Eva Skiöldebrand, SLU

Lär mer:

• Hästforskare föreläser: Artros – hästens vanligaste sjukdom
• Forskning: Ny studie tar ett första steg mot att diagnostisera ledsjukdom via saliv från hästar

Vid en artrit bryts ledbrosket ned över tid, och skadan som utvecklas övergår i att bli kronisk. Det kallas artros.

Ossös spatt (i dagligt tal kallat spatt) drabbar hasens glidleder och en vanlig orsak till hälta, särskilt hos islandshästar. Man vet inte helt säkert varför vissa hästar utvecklar spatt, men det finns som för andra ledproblem vissa misstänkta riskfaktorer:

• Exteriörfel så som kohas eller krokhas ökar risken att utveckla spatt, troligtvis genom ofysiologisk belastning av glidlederna. Också felaktig verkning och skoning kan bidra.
• Genetik spelar också roll vid utveckling av spatt, eftersom risken att utveckla spatt är högre bland vissa hästraser (tex islandshästar) än andra.
• Plötslig ofysiologisk belastning av lederna, som till exempel när hästen trampar fel, eller långvarig ofysiologisk belastning av lederna, som vid repetitiv hård belastning utan möjlighet för återhämtning, bidrar till utveckling av spatt.

En eller flera av ovanstående bidragande orsaker sätter igång en inflammation i leden, vilket leder till att brosk nedbryts och kroppen försöker stabilisera leden genom att bilda mer ben-hästen har börjat utveckla spatt. När hästar med ossös spatt visar hälta är förändringarna i leden vanligtvis långt framskridna och många hästar kommer aldrig att återhämta sig.

Behandling av spatt

Det finns ingen behandling för spatt när väl den brosknedbrytande processen i glidleden startat. Målet med behandlingen är därför att sakta ned utvecklingsförloppet samt att minska och kontrollera smärtan.Leden behandlas ofta med kortikosteroider för att minska inflammationen och minska smärtan. Hästen får ofta även antiinflammatorisk medicin i form av pasta eller pulver som ges i munnen. Ibland krävs en långvarig behandling med en låg dos av antiinflammatorisk medicin för att hästen skall må bra.Skoningen är en viktig för att hålla hästen så komfortabel som möjligt. Hästen skos med skor som lättar överrullningen. En del hästar fungerar även bra på en sko som ger stöd för trakterna, exempelvis ringsko. Hästar med spatt mår bra av rörelse och det bästa är om de rör sig lite varje dag. Ofta får de mer ont om de står stilla. Överviktiga hästar bör gå ner till normalvikt.Efter en tid gör de brosknedbrytande processerna att lederna växer samman. Glidlederna är så kallade ”low-motion” leder vilket innebär att de även i friskt tillstånd inte rör sig så mycket. Därför kan hästar fungera även med sammanväxta glidleder och ofta avtar smärtan när lederna väl vuxit samman. Man brukar säga att hästen har ”utläkt spatt”.

Det finns även kirurgiska metoder som påskyndar processen att få lederna att växa samman. Exempel på detta är injektion av leden med irriterande ämne, borrning in i leden eller steloperation av leden med plattor och skruvar.

Osteokondros är en tillväxtrubbning i skelettet som är vanlig hos många djurslag och även ses hos människa. Rubbningen kan leda till förekomst av lösa ben- eller broskbitar i leder, osteochondrosis dissecans. Då skelett växer bildas först tillväxtbrosk, vilket i normalfallet sedan förbenas. Vid osteokondros sker inte förbeningen normalt i små områden i en eller flera leder.

Då osteochondros är en rubbning som drabbar skelettbenens tillväxtbrosk, kan den bara utvecklas hos unga, växande djur. Svenska undersökningar har visat att denna typ av störningar i benbildningen kan hittas i hasled och knäled redan hos nyfödda föl. Det finns samtidigt undersökningar som visar att osteochondros hos ettåriga hästar kan ”växa bort”. Olika hästraser har olika mönster för OCD-förekomst:

• Ungefär en tiondel av de unga travarna har enligt studier OCD i en eller båda haslederna.
• Dubbelt så vanligt hos hingstar och valacker som hos ston.
• Genetisk faktor (arv), och hos vissa stamböcker inom sporthästaveln avråds från avel på drabbade hästar.
• Hos engelska fullblod är OCD vanligast i knälederna och hos svenska halvbloden förekommer osteochondros i såväl has- som knäleder.
• Därutöver förekommer OCD också i bogled, kotled och halskotornas leder, dock mer sällan.
• Hos ponnyer och kallblodshästar kan man säga att OCD i praktiken inte förekommer.

Tre typer av skador kan påvisas vid OCD:

1. Skador i tillväxtbrosket – benets kontur är förändrad och längdtillväxten är störd. Vävnadsdöd och benpålagring kan uppträda i tillväxtfogen.
2. Skador i ledbrosket – på grund av ökat tryck spricker brosket och små bitar avlöses. Dessa broskbitar orsakar ökad bildning av ledvätska, ger galla, smärta och hälta.
3. Centrala skador i leden – kan utvecklas till bencystor.

I en del fall ger OCD inte några yttre symptom, men oftast visar hästen en tydlig galla, i vissa fall utvecklas en hälta och i värsta fall svåra ledförändringar. Även om OCD utvecklas under fölperioden behöver symptomen inte uppträda förrän långt senare. Det kan bero på att hästen inte utsatts för några hårdare påfrestningar eller krav på prestationer förrän vid relativt hög ålder. Se längre fram om åtgärd.

Behandling av osteochondros

Behandling av osteochondros och lösa benbitar gör man med artroskopitekniken (titthålskirurgi). Artoskopi används för att avlägsna skadat ben och brosk från smärtande led, och det är ett av de vanligaste kirurgiska ingreppen på häst. Man gör ett insnitt i ledens kapsel och får en god överblick i leden

En bakterieinfektion i leden som snabbt kan ge mycket allvarliga skador. Orsaker till septisk artrit är om sår intill leden ger bakterier tillträde till leden, misstag vid en ledinjektion (ovanligt) och fölsjuka. Kräver omedelbar behandling då förloppet är akut. För att undvika det är det viktigt att alltid vara uppmärksam på även små sårskador som är nära en led, och om man misstänker det vara mycket snabb med att kontakta veterinär.

Behandling av ledinflammationer är ett område som utvecklas och ibland byter inriktning. Därför finns det ingen absolut ”medicinlista”.

Grundprincipen är att dämpa inflammationen i leden, och även att återfå en så optimal miljö som möjligt i leden. Inflammationen behöver bromsas/stoppas, eftersom de orsakar en ond cirkel där ledbrosket bryts ned alltmer. Smärtstillande är också viktigt, beroende på hur halt hästen är.

Medicinering

Allmän

NSAID: Till exempel anti-inflammatoriska preparat som hämmar en del av enzymerna som ingår i den inflammatoriska processen som skadar ledvätskan, kollagenet och ledbrosket. NSAID-preparat har effekt, men som alla mediciner också biverkningar.

Lokal:

Ledinjektioner: Som ordet säger så injicerar veterinären behandlingspreparatet in i leden. Två exempel är kortikosterioider och hyaloronsyra. På senare år testas också kroppsegna ämnen, med beteckningar som IRAP och PRP.

En utredning/undersökning på innebär flera steg. Olika veterinärer kommer ha lite olika rutiner och val, beroende på sina individuella preferenser. Följande lista gäller inte bara misstänkta ledproblem utan hältor generellt.

Vi går här igenom:

1. Bakgrund från ägaren, varför söker du?
2. Undersökning/Utredning
   1.  Palpation
   2. Visning för hand samt longering
   3. Böjprov
   4. Bedövning
   5. Bilddiagnostik
   6. Biologiska metoder
   7. Rörelseanalys

Bakgrund från ägaren, varför söker du?

Gör med fördel regelbundna hälsocheckar på klinik, och sök veterinär om du tycker att hästen ändrat beteende/visar ovilja etc, för att upptäcka tidiga tecken på ledskada. Om du tar hästen till en klinik ger det ofta bättre förutsättningar för en utredning än hemma i stallet.

Till veterinärbesöket, besvara följande frågor:

• Hästens ålder, ras och användningsområde
• För sporthäst/travhäst, på vilken nivå tävlar den?
• Märks något avvikande mot tidigare vid ridning/körning?
• Hur länge har hältan märkts av?
• Hur uppstod den?
• Har den blivit bättre eller sämre sedan den upptäcktes?
• Har hästen varit halt tidigare; diagnos och behandling?

Böjprov är ofta en del av undersökning/utredning hos veterinär. Det har till syfte att tillfälligt förstärka/förtydliga en misstänkt smärtreaktion från en led, och även testa ledens rörlighet.

Undersökning/utredning

Här iakttas hästen på håll och runtom; benställningar, hållning (avlastar den något ben?), atrofier/assymmetrier (ojämn muskelfördelning).

Palpation

För att kontrollera tecken på svullnad, värme, ömhet som vi gick igenom tidigare

Visning vid hand i skritt och trav rakt fram, gärna även på volt och på hårt/mjukt underlag

För att få en första uppfattning av hur halt hästen är, och var. Beroende på var smärtan (hältan) sitter kan den synas mer eller mindre tydligt på rakt spår respektive volt, och på mjukt respektive hårt underlag.  Hältor graderas 1-5, där 1 är knappt synbart och 5 blockhalt, då hästen inte kan stödja på benet.

Böjprov och ny visning vid hand

Böjprov är en svensk ”uppfinning”, som har till syfte att tillfälligt förstärka/förtydliga en misstänkt smärtreaktion från en led, och även testa ledens rörlighet.

Bedövning av leder

Injektioner med smärtstillande en led i taget för att genom uteslutningsmetoden försöka isolera vilken led smärtan kommer ifrån.

Övrigt (i vissa fall):

• Rid/körprov, hur rör sig hästen under ryttare/med sulky jämfört med vid hand?
• Enstaka kliniker: Rullmatta/höghastighetsfilmning

Ultraljud används för att undersöka eventuella skador i mjukvävnad kring leden, som ligament och senor. Foto: Johan von Feilitzen, SLU

Bilddiagnostik

Att kunna “se in” i kroppen är en revolution för läkare och veterinärer för att ställa diagnos och följa upp behandlingar. Det första steget var röntgentekniken, som uppfanns 1895 av den tyske ingenjören Wilhelm Röntgen. Nya generationer av bilddiagnostik utvecklas fortfarande.

• Röntgen: Är den vanligaste tekniken för ledproblem. Röntgen avläser skelettet, och kan därmed avbilda lösa benbitar och pålagringar som hör till bilden vid visa typer av osteoartrit.  Röntgen fångar dock inte upp tidiga stadier av ledbroskskador, men avslöjar om ledutrymmet minskar. Det sker om ledbrosket bryts ned i senare skeden av sjukdomsprocessen och går inte att behandla.
• CT: En CT tar upprepade röntgenbilder av benet i olika vinklar medan hästen är under narkos. En dator producerar sedan en serie bilder som om området ”skivats” Det ger mycket detaljerade bilder av vävnaden, och även bentätheten, vilket kan tillför mycket vid diagnos av ledsjukdom.
• Artroskopi: Förenklat uttryckt videobilder inifrån leden med titthålsteknik. Artroskopi används både för diagnos och för kirurgi, t.ex ta bort sk lösa benbitar. Veterinären för in ett s.k endoskop i leden, samtidigt som vätska sprutas in i den för att vidga ledutrymmet och ge bättre vy inne i leden. Känslig metod för att upptäcka ytliga defekter i ledbrosket som inte syns på röntgen.
• Scintigrafi: Kan påvisa en ledinflammation. Vid inflammation utvidgas blodkärlen i leden. Vid scintigrafi injiceras ett radioaktivt ämne i hästens blodomlopp, som sprider sig i kroppen och koncentreras i särskilt aktiva områden, som en inflammation i leden.
• Ultraljud: Används för att undersöka eventuella skador i mjukvävnad kring leden, som ligament och senor.

Biologiska metoder

• Ledvätskeprov, framförallt vid vissa akuta tillstånd som septisk artrit (akut bakterieinfektion i leden). Tas direkt i leden.
• Biomarkörer i blodet (serum): En undersökningsmetod som tillkommit på senare år är att mäta så kallade biomarkörer i blodet (serum). Det är en känslig metod som kan hjälpa till att avläsa tidiga tecken på en ledskada. Biomarkörerna är olika produkter som avspeglar vad som händer i kroppen.  Ett exempel är om ledbrosk bryts ner så kommer kollagenrester och olika enzymer ut I blodet.

Rörelseanalys

Har också utvecklats snabbt på senare år. Det mänskliga ögat uppfattar inte alla skeden i hästens steg, och olika varianter på höghastighetsfilmning ger ökade möjligheter att upptäcka avvikelser.

Efter och parallellt med behandling är det viktigt med ett rehabiliteringsprogram, där hästen får vila och anpassad aktivitet. Om en skada inte berott på en ren olycka är det viktigt att analysera möjliga orsaker och åtgärda dem för att förebygga återfall. En viktig del är då att se över tränings- och tävlingsupplägg. Olika ridsportgrenar kommer i sig ha olika utmaningar, och olika ryttare skilda rutiner att se över.

Här går vi igenom vad forskningen visar inom området. För konkret information om träning, läs vidare på:

• Faktasida: Hästen i träning – vad händer i skelett och leder?

Genomtänkt träning – dagens nyckel

Tidigare var den generella uppfattningen att:

• Skador beror på hårt arbete/träning
• Skador beror på tävling

Modern idrotts- och hästforskning visar däremot att:

• Skador beror på bristfällig träning
• Rätt upplagd kan hårdare träning (och då bättre kondition) bli ett ”vaccin” mot skador.
• För lite är minst lika illa som för mycket

Tidigare var den generella uppfattningen att skador beror på hård träning och tävling. Modern idrotts- och hästforskning visar på andra aspekter, t.ex. att för lite träning kan vara lika illa som för mycket. Foto: Lisa Chröisty

Vad säger forskningen?

Forskning pekar på att idrottsskador hos både människor och hästar kan förebyggas just genom genomtänkt träning anpassad till individen. I studier på galopphästar har man sett att skador, inklusive ledskador, inte bara handlar om underlaget utan att träningsupplägg. Studier har också visat att risken för olika typer av ortopediska skador skiljer sig både mellan ridskolor, hoppryttare på elitnivå och galopptränare, och att det kan kopplas till skillnader i träning och management.

Det finns bara få forskningsstudier om att förebygga ledskador på hästar, men mer om förebyggande av ortopediska skador i bredare perspektiv, och många paralleller med forskning om idrottsskador på människor.

Läs mer:

• Faktasida: Hästen i träning – vad händer i skelett och leder?

Ledskador och ledsjukdomar är alltså vanliga, men det finns som nämnts tidigare en rad riskfaktorer som går att förebygga. För alla typer av ortopediska skador talar man om yttre och inre riskfaktorer.

Arv, exteriör, uppfödningsmiljö, gamla skador och ålder är exempel på yttre riskfaktorer.

Underlag, management, utfodring, skoning/verkning och daglig hälsokontroll är exempel på inre riskfaktorer. Stall- och annan miljö och skötsel är två faktorer som kan påverka risken för ledskador och hållbarheten i bredare bemärkelse.

Forskning visar att flera leddiagnoser, som t.ex osteochondros och spatt, har en ärftlig faktor.  Svensk forskning visar också på ett bredare samband mellan arv och skaderisk. Tyvärr är arvet något som det är svårt att få information om för en hästköpare. Två ledtrådar om arvet är om stoet slutade att tävla tidigt på grund av skada (som inte var en olycka) samt om fadern är en hingst som själv hållit för tävling och lämnat sådana avkommor.

Hur hästen är byggd kommer vara en faktor i hållbarheten. Korrekta benställningar ger mindre påfrestningar på lederna än motsatsen. Det finns forskning från bl.a SLU som visar på samband mellan exteriörpoäng hos unghästen och den senare tävlingskarriärens längd.

Sedan gammalt anses det vara viktigt för hästens framtida hållbarhet att den som föl och unghäst får ordentligt med rörelse och utrymme under uppväxten, över stora ytor och gärna i flock och på kuperad mark. Det stimulerar rörelseapparatens utveckling, både skelett, leder, senor och muskler. Holländska hästveterinärer från veterinärfakulteten i Utrecht testade för några år sedan den tesen. Föl och unghästars lek och spring innebär att kroppen på ett naturligt sätt får signaler till arbete. I den holländska studien ingick tre skilda grupper med föl. En grupp hölls med stoet i box, en grupp hölls i box och fick galoppmotion en gång dagligen och den tredje fick gå i hage med stoet. Enkelt uttryckt så hade fölen som hölls i stillhet sämre utveckling av till exempel ledbrosk och skelett än de som fick röra sig naturligt i hage.

Rörelse över stora, kuperade ytor i flock är betydelsefullt för hästar av alla åldrar ur ett välfärdsperspektiv, men särskilt viktigt för unga hästar ur hållbarhetssynvinkel. Foto: Lisa Chröisty

Läs mer:

• Hästvälfärdens fem domäner: 2. Fysisk miljö

För idrottsmän och motionärer är det känt att gamla skador är en viktig orsak till nya skador. Det gäller även för hästar. I FEI-studien om hopphästar var tidigare skador (alla diagnoser) en av de viktigaste riskfaktorerna för förlorade träningsdagar (vila) pga nya skador.

Det är en myt att olika raser är färdigvuxna olika snabbt. Unga individer växer, ända upp till sju års ålder. Om en ung häst ser ”färdig” och musklad ut så säger det inget om rörelseapparatens mognad. Som hos människor växer hästen hela puberteten, som inte bara omfattar själva könsmognaden utan tills alla tillväxtzoner i skelettet har förslutits. Hos människa är det uppemot 20-årsåldern, hos häst i sjuårsåldern. Det är viktigt att den unga hästen aktiveras för att få en anpassning av rörelseapparaten, men det är samtidigt viktigt att ha i åtanke att innan tillväxtzonerna  är slutna är kroppen svagare än hos en fullvuxen individ. Inom idrott uppmärksammas nu att hos en växande individ måste tränings och tävlingskraven hållas på lägre nivå än för en fullvuxen individ.

Det är en myt att olika raser är färdigvuxna olika snabbt. Unga individer växer, ända upp till sju års ålder. Om en ung häst ser ”färdig” och musklad ut så säger det inget om rörelseapparatens mognad – utan belastningen behöver anpassas. Foto: Lisa Chröisty

En ensidig användning av underlag eller underlag med bristfälliga egenskaper för uppgiften ökar belastningen på rörelseapparaten, inklusive lederna. Frågan ”vilket är det bästa underlaget” ställs ofta, men det finns inget underlag som alltid har samma egenskaper. Det är egenskaperna som är viktiga för hästen. Man kan bedöma underlag utifrån kriterierna:

• Ythårdhet
• Elasticitet (svikt)
• (Stöt)dämpning
• Grepp (friktion)
• Jämnhet och enhetlighet

Ju högre farter och ju högre hinder, ju viktigare är det att underlaget innebär svikt, stötdämpning och är jämnt, för att skona lederna. Belastningen på hästens ben ökar nämligen med tempot.

I skritt belastas hästens ben och leder med samma vikt som kroppsvikten i varje steg, så t.ex 600 kilo. Hästbenet har inbyggda mekanismer för att hjälpa till att ta upp belastningen, men det blir ändå allt större krafter i högre tempon:

• Trav-1,5 gånger hästens vikt, t.ex 900 kilo
• Galopp-2 gånger hästens vikt, t.ex 1 200 kilo
• Hoppning-3-4 gånger hästens vikt, t.ex 1800-2400 kilo
• Och ännu mer i riktigt höga galopptempon

I låga tempon behöver samtidigt inte ett hårt underlag eller ojämn mark vara negativt. Hästens kroppsuppfattning förbättras av att röra sig i t.ex terräng. I den internationella hopphäststudien innebar variation av träningen (och därmed underlagen) minskad skaderisk.  Det är viktigt att komma ihåg att samma underlag kommer ha olika egenskaper beroende på t.ex fuktighetsgrad, och ta hänsyn till det när man rider. Banunderhåll med bevattning och harvning är mycket viktigt för egenskaperna hos en trav-, eller ridbana eller i ett ridhus.

Underlag. Här, fibersand. Foto: Lisa Chröisty

Läs mer:

• Guide om ridunderlag (Svenska Ridsportsförbundet, 2021)

En genomtänkt tävlings- och träningsplanering är en viktig skadeförebyggande faktor hos både idrottare och hästar. Både kontinuitet och återhämtning är viktigt. I den internationella hopphäststudien var mycket hoppning (både träning och tävling) en riskfaktor för förlorade träningsdagar.

Överutfodring av hästar är idag vanligare än motsatsen. Det innebär lätt att hästen får överhull. I likhet med som för människor så ökar extra kilon belastningen på rörelseapparaten, se också exemplen om underlag och tempo. För en häst som bär på 50 kilos övervikt kommer öka sin belastning på ben och leder med onödiga 100-200 kilo per steg i galopp och vid hoppning.

Hästens hull spelar roll för hållbarheten. Direktlänk till kunskapssida (inkl. videomaterial) om hullbedömning hittar du nedan.

Läs mer:

• Faktasida: Hullbedömning
• Foderstatsprogrammet

Felaktiga ben/hovvinklar ökar belastningen på hästens ben, och en kompetent hovslagare har en viktig roll för hästens hållbarhet. Ju längre intervall man har mellan verkningar/skoningar, ju mer ökar risken för felaktiga vinklar.

Korrekta vinklar, oavsett om hästen går med eller utan skor, är viktig för hållbarheten. Foto: Lisa Chröisty

Läs mer:

• Faktasida: Hovvård och skoning

Tidig upptäckt av en eventuell skada är viktigt för att minimera effekterna och få så bra prognos som möjligt. Det gäller både för leder, ligament och senor.

Ett viktigt råd är då att visitera/palpera (känna igenom) hästens kropp och ben dagligen. Det finns scheman för hur man systematiskt känner igenom hästben. Om du gör det dagligen så vet du hur det ser ut och känns då hästen är frisk, och uppfattar lättare avvikelser. Har det dykt upp någon galla eller svullnad? Finns det värme? Verkar hästen öm, har den ökad puls? Kombinationen värme-ömhet-svullnad-nedsatt funktion är typiskt för en inflammation. Att jämföra med det motsatta benet är ett råd. En plötslig svullnad beror på att blodkärl utvidgar sig och att mer vätska ansamlas i leden, som en reaktion på en skada i den. Denna typ av galla är ofta mjuk och eftergivlig, och hästen kan visa ömhet.

Det finns scheman för hur man systematiskt känner igenom hela hästens kropp. Mer information hittar du på kunskapssidan ”Daglig hälsokontroll”, länkad längre ned. Foto: Lisa Chröisty

Vad säger forskningen?

Ett viktigt exempel på hur viktigt det är att upptäcka tidiga symptom är en studie om ledskador hos galopphästar gjord i England.

Forskarna följde ca 1000 hästar, hos 10 olika tränare, hur de tränades, vilka ledsymptom de hade och hur de utvecklades över tid.

Hästar hos tränare som var noga med att uppmärksamma symptom som t.ex gallor, och då gav hästarna lättare arbete, fick inte förvärrade symptom, och tvärtom. Så hästar hos tränare som ignorerade ledsymptomen och lät hästarna göra fortsatt fullt arbete, fick förvärrade symptom och ledpåverkan. Det var också skillnad i skadefrekens mellan tränare som snabbt gav hästarna hårdare arbete, och de som trappade upp träningen mer gradvis.

Läs mer:

• Daglig hälsokontroll av häst – steg för steg