Sjukdomar och skador - skelett och leder

Ledsjukdomen osteoartrit är en vanlig anledning till kronisk smärta och nedsatt prestation hos hästar. Ledinflammationer är samtidigt ett exempel på förslitningsskada. Undantaget är t.ex rena feltramp. En osteoartrit utvecklas över tid. Den innefattar en låggradig inflammation som leder till obalans i uppbyggnad och nedbrytning av ledbrosk, med först ytlig påverkan på ledbrosket som sedan successivt bryts ned, om inte skadan åtgärdas. En utmaning är att de tidiga stadierna är svåra att upptäcka. Skadan kan även komma i skelettbenet under ledytan, så kallad benskleros. Hård träning kan göra att benvävnaden blir så förtätad och hård att det resulterar mikrofrakturer, broskskador och akuta ’chipfrakturer’. Vid en ledinflammation påverkas också ledkapseln och ledvätskan.

Vid en artrit bryts ledbrosket ned över tid, och skadan som utvecklas övergår i att bli kronisk. Det kallas artros.

Ossös spatt (i dagligt tal kallat spatt) drabbar hasens glidleder och en vanlig orsak till hälta, särskilt hos islandshästar. Man vet inte helt säkert varför vissa hästar utvecklar spatt, men det finns som för andra ledproblem vissa misstänkta riskfaktorer:

• Exteriörfel så som kohas eller krokhas ökar risken att utveckla spatt, troligtvis genom ofysiologisk belastning av glidlederna. Också felaktig verkning och skoning kan bidra.
• Genetik spelar också roll vid utveckling av spatt, eftersom risken att utveckla spatt är högre bland vissa hästraser (tex islandshästar) än andra.
• Plötslig ofysiologisk belastning av lederna, som till exempel när hästen trampar fel, eller långvarig ofysiologisk belastning av lederna, som vid repetitiv hård belastning utan möjlighet för återhämtning, bidrar till utveckling av spatt.

En eller flera av ovanstående bidragande orsaker sätter igång en inflammation i leden, vilket leder till att brosk nedbryts och kroppen försöker stabilisera leden genom att bilda mer ben-hästen har börjat utveckla spatt. När hästar med ossös spatt visar hälta är förändringarna i leden vanligtvis långt framskridna och många hästar kommer aldrig att återhämta sig.

Behandling av spatt

Det finns ingen behandling för spatt när väl den brosknedbrytande processen i glidleden startat. Målet med behandlingen är därför att sakta ned utvecklingsförloppet samt att minska och kontrollera smärtan.Leden behandlas ofta med kortikosteroider för att minska inflammationen och minska smärtan. Hästen får ofta även antiinflammatorisk medicin i form av pasta eller pulver som ges i munnen. Ibland krävs en långvarig behandling med en låg dos av antiinflammatorisk medicin för att hästen skall må bra.Skoningen är en viktig för att hålla hästen så komfortabel som möjligt. Hästen skos med skor som lättar överrullningen. En del hästar fungerar även bra på en sko som ger stöd för trakterna, exempelvis ringsko. Hästar med spatt mår bra av rörelse och det bästa är om de rör sig lite varje dag. Ofta får de mer ont om de står stilla. Överviktiga hästar bör gå ner till normalvikt.Efter en tid gör de brosknedbrytande processerna att lederna växer samman. Glidlederna är så kallade ”low-motion” leder vilket innebär att de även i friskt tillstånd inte rör sig så mycket. Därför kan hästar fungera även med sammanväxta glidleder och ofta avtar smärtan när lederna väl vuxit samman. Man brukar säga att hästen har ”utläkt spatt”.

Det finns även kirurgiska metoder som påskyndar processen att få lederna att växa samman. Exempel på detta är injektion av leden med irriterande ämne, borrning in i leden eller steloperation av leden med plattor och skruvar.

Osteokondros är en tillväxtrubbning i skelettet som är vanlig hos många djurslag och även ses hos människa. Rubbningen kan leda till förekomst av lösa ben- eller broskbitar i leder, osteochondrosis dissecans. Då skelett växer bildas först tillväxtbrosk, vilket i normalfallet sedan förbenas. Vid osteokondros sker inte förbeningen normalt i små områden i en eller flera leder.

Då osteochondros är en rubbning som drabbar skelettbenens tillväxtbrosk, kan den bara utvecklas hos unga, växande djur. Svenska undersökningar har visat att denna typ av störningar i benbildningen kan hittas i hasled och knäled redan hos nyfödda föl. Det finns samtidigt undersökningar som visar att osteochondros hos ettåriga hästar kan ”växa bort”. Olika hästraser har olika mönster för OCD-förekomst:

• Ungefär en tiondel av de unga travarna har enligt studier OCD i en eller båda haslederna.
• Dubbelt så vanligt hos hingstar och valacker som hos ston.
• Genetisk faktor (arv), och hos vissa stamböcker inom sporthästaveln avråds från avel på drabbade hästar.
• Hos engelska fullblod är OCD vanligast i knälederna och hos svenska halvbloden förekommer osteochondros i såväl has- som knäleder.
• Därutöver förekommer OCD också i bogled, kotled och halskotornas leder, dock mer sällan.
• Hos ponnyer och kallblodshästar kan man säga att OCD i praktiken inte förekommer.

Tre typer av skador kan påvisas vid OCD:

1. Skador i tillväxtbrosket – benets kontur är förändrad och längdtillväxten är störd. Vävnadsdöd och benpålagring kan uppträda i tillväxtfogen.
2. Skador i ledbrosket – på grund av ökat tryck spricker brosket och små bitar avlöses. Dessa broskbitar orsakar ökad bildning av ledvätska, ger galla, smärta och hälta.
3. Centrala skador i leden – kan utvecklas till bencystor.

I en del fall ger OCD inte några yttre symptom, men oftast visar hästen en tydlig galla, i vissa fall utvecklas en hälta och i värsta fall svåra ledförändringar. Även om OCD utvecklas under fölperioden behöver symptomen inte uppträda förrän långt senare. Det kan bero på att hästen inte utsatts för några hårdare påfrestningar eller krav på prestationer förrän vid relativt hög ålder. Se längre fram om åtgärd.

Behandling av osteochondros

Behandling av osteochondros och lösa benbitar gör man med artroskopitekniken (titthålskirurgi). Artoskopi används för att avlägsna skadat ben och brosk från smärtande led, och det är ett av de vanligaste kirurgiska ingreppen på häst. Man gör ett insnitt i ledens kapsel och får en god överblick i leden

En bakterieinfektion i leden som snabbt kan ge mycket allvarliga skador. Orsaker till septisk artrit är om sår intill leden ger bakterier tillträde till leden, misstag vid en ledinjektion (ovanligt) och fölsjuka. Kräver omedelbar behandling då förloppet är akut. För att undvika det är det viktigt att alltid vara uppmärksam på även små sårskador som är nära en led, och om man misstänker det vara mycket snabb med att kontakta veterinär.

Omkring hälften av alla sjukdomsfall hos svenska hästar rör hälta. Större delen av de hästar som måste dör eller avlivas på grund av skada eller sjukdom har symtom från rörelseapparaten, framför allt från leder och hovar.

Även om benbrott – frakturer – är dramatiska så är de förhållandevis sällsynta. Frakturer på de långa benen i extremiteterna är ofta svåra att behandla medan en del andra benbrott kan läka och hästen bli helt frisk.

Hos den unga växande hästen ser man ibland reaktioner på överbelastning i form av benhinneinflammation. Då gäller det att dra ner på träningen och låta reaktionen klinga av. Ibland finns kvarstående spår i form av ”överben”.

Omkring hälften av alla sjukdomsfall hos svenska hästar rör just hälta. Idag finns AI till hjälp för att diagnostisera hästar korrekt. 

Den allra största delen av rörelseapparatens skador drabbar fram- och bakbenens leder. Vilka leder och vilka symtom man ser varierar mellan olika raser och användningssätt. En del ledsjukdomar har en delvis ärftlig bakgrund, men den överlägset viktigaste orsaken till ledskador är någon form av överbelastning.

Ett feltramp kan leda till en akut vrickning med övertänjning av ligament eller skador i ledbrosket. Minst lika viktiga som den akuta olyckan är emellertid små felbelastningar som upprepas under lång tid och till slut leder till symtom, som att hästen blir halt. Här finns orsaken till många ledproblem.

Upprepade små felbelastningar kan bero på många olika faktorer, till exempel exteriörfel, dålig teknik och balans, bristande teknik- och styrketräning, oskicklig ryttare, felaktig utrustning och dåligt underlag. Listan kan göras lång och det är viktigt att arbeta förebyggande så att skaderisken minskas.

Alltför många hästar idag blir skadade av för hård träning och behöver hjälp av veterinär för att återhämta sig. Det behöver vi ändra på – inte minst ur hästvälfärdssynpunkt. Foto: Carin Wrange

Tyvärr är många ledskador svåra att behandla med framgång. I tidigt skede, när ledskadan inte är så allvarlig, kan behandlingen lyckas. Senare, när skadan blivit mer omfattande, är förutsättningarna mycket sämre. Detta beror bland annat på att ledbrosken har en mycket dålig förmåga att reparera skador.

Risken för skador i skelett och leder beror på hur hästen används och hur hårt den ansträngs. Här spelar också ryttarens/kuskens och tränarens skicklighet och erfarenhet en viktig roll för hästens långsiktiga hållbarhet.

En lagom dos lek och rörelse under föl- och unghästperioden spelar stor roll för den långsiktiga hållbarheten i skelett och leder. Inridning och inkörning måste noga anpassas till hästens reaktioner så att man inte går för fort fram. Tränings- och utbildningsprogrammen ska sikta på att utveckla både hästens allsidiga rörlighet och den gren som den ska användas för.

Att den unga hästen får röra sig fritt och i varierad terräng spelar stor roll för dess framtida hållbarhet. 

Senskador kan ofta leda till långa konvalescensperioder och det är inte säkert att hästen blir helt återställd, beroende på skadans omfattning. Att fatta medvetna beslut om hästens utevistelse som unghäst, senare träningsupplägg och vilka sorters benskydd som används kan förebygga att senskador uppkommer.

På senare tid har alltmer forskning påvisat att det kan bli mycket varmt under såväl benskydd som fleecelindor, vilket kan skada hästens senor.

Läs mer:

• Att förebygga senskador hos ridhäst: med fokus på degenerativa skador – examensarbete hippologprogrammet (2023)

Norm avseende bränning vid ortopediska lidanden på häst
Då det inte finns några vetenskapliga belägg för denna behandlingsmetod, kan den inte rekommenderas i modern hästsjukvård.

Norm om ”Diagnostik vid ortopediska sjukdomar” (antagen 2012)
All behandling av ortopediska sjukdomar bör föregås av en noggrann undersökning, såsom rörelsekontroll och hältutredning. När medicinteknisk utrustning, till exempel röntgen, ultraljud, scintigrafi eller MRI används, ska veterinären vara väl förtrogen med metoden.

Norm för ”Neurektomi vid gaffelbandsskada” (antagen 2011)
Vid frågan om en så kallad PSL-operation (fasciotomi/neurektomi) vid gaffelbandsskador är förenligt med tävlande har normgruppen kommit fram till att neurektomi i samband med ortopedisk sjukdom är inte är förenligt med tävlande.

Läs mer:

• Om hästsektionens normgrupp