I slutet av sommaren 2018, som var både varm och torr, påträffades två arter hyalommafästingar, i utvecklat, vuxet stadium för första gången i Sverige – utan att värddjuret haft utlandskontakt.
Arterna kan bära på och sedan sprida smittämnen som vi idag inte har i Sverige. Forskare vid SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt) har sedan 2018 samlat in fästingar som djurägarefunnit på sina djur .
Detta för att undersöka om olika nya arter av fästingar har lyckats etablera sig i landet. På SVA:s webbsida finns en karta över vilka olika sorters fästingar som kommit in sedan 2023.
Teckning av fästingarten Hyalomma marginatum. Illustration:Disa Eklöf, SVA
Startskottet för en insamling av fästingar med allmänhetens hjälp var 2018 när en djurägare påträffade en ovanlig fästing under svansen på en häst i Nyköping, Södermanlands län. Fästingen artbestämdes på SVA och visade sig vara en vuxen hane av arten Hyalomma marginatum.
Målet var att samla information om var i landet fästingen fanns och om den bar på nya smittämnen som inte tidigare påträffats i Sverige.
Vanliga i Afrika och i Asien
Hyalomma marginatum, flyttfågelfästing, och H. rufipes är två fästingarter som är vanliga i områden kring medelhavet (H. marginatum,) och i stora delar av Afrika samt i vissa områden i Asien (H. rufipes). I Sverige har arterna endast rapporterats som nymfer på fåglar tidigare.
Första året registrerades 41 exemplar av vuxna hyalommafästingar som hittats på hästar, nötkreatur eller människor. Fyndplatserna var spridda från Skåne i söder till Dalarna och Gästrikland i norr. Ingen av människorna eller djuren hade varit utomlands de senaste två månaderna innan fästingen hittades.
I 20 fall skickades fästingen in till SVA för morfologisk identifiering och analys av smittämnen. Resterande fall artbestämdes till släktnivå via inskickade bilder.
Vilka smittämnen fästingarna bära på?
Fästingarna undersöktes för smittämnen som kan överföras till djur eller människor. Smittor som hyalommafästingar kan överföra till hästar och som kan ge allvarlig sjukdom är parasiterna som kan ge piroplasmos, Theileria equi och Babesia caballi.
Ingen av dessa påvisades hos fästingarna som samlades in. Andra smittämnen, som är viktiga för människor, är viruset som ger krim-kongo blödarfeber och en bakteriesort som kallas rickettsier. Ingen undersökt fästing bar på smittämnet för krim-kongo blödarfeber.
Däremot påvisades rickettsier i 12 av 20 fästingar. Rickettsia aeschlimannii, en bakterie som hör till fläckfebergruppen, identifierades hos elva av fästingarna. Den brukar inte orsaka symtom hos hästar eller andra tamdjur, men det finns enstaka rapporter av sjukdom hos människor i Medelhavsområdet.
SVA har inga uppgifter om att människor eller djur blivit sjuka efter att ha blivit bitna av de insamlade hyalommafästingarna. Detta kan också bero på att fästingarnas togs bort efter en ganska kort tid.
– Vårt föränderliga klimat med ökad värme kan göra att dessa två hyalommaarter kommer att utvecklas till vuxet stadium och reproducera sig i norra Europa. Vi behöver därför utvärdera vilka risker som är kopplade med den utökade geografiska spridningen av dessa fästingarter och fästingburna smittämnen i Sverige och i Norden, säger forskarna vid SVA.
Resultaten är ett bevis på hur ett effektivt samarbete mellan SVA och allmänheten kan bidra och forskarna riktar ett stort tack till alla som skickat in fästingar och visat intresse för insamlingen. Idag fortsätter övervakningen bland annat genom projektet som SVA bedriver tillsammans med allmänheten.