Parasitkontroll & avmaskning av häst

Dagens hästhållning med många hästar på relativt liten yta gör att smittrycket av parasiter kan bli högt. För hästens välbefinnande är det viktigt att begränsa parasitbördan, framför allt hos föl och unghästar, det vill säga de känsligaste individerna.

Under 1960-talet introducerades avmaskningsprogram för hästar, i första hand mot stor blodmask, Strongylus vulgaris, som då var den vanligaste orsaken till kolik. De rigorösa avmaskningsprogrammen resulterade i en dramatiskt minskad förekomst av S. vulgaris. Emellertid har den intensiva användningen av maskmedel lett till att flera av hästens parasiter utvecklat resistens mot dem.

För att bromsa upp spridningen av resistens måste intensiteten av behandlingar minska. För cirka tio år sedan introducerades därför begreppet riktad selektiv avmaskning, vilket innebär att avmaskning av hästar sker utifrån träckprovsresultat (såväl vår och höst), så att individer som utskiljer parasitägg över en viss nivå och/eller har S. vulgaris eller bandmask, Anoplocephala perfoliata, avmaskas medan övriga hästar lämnas obehandlade.

Det räcker dock inte att enbart undersöka träck på EPG  (ägg per gram) för en fullständig parasitanalys, utan det är viktigt med utökad diagnostik (odling eller PCR) för stor blodmask.

Träckprovsundersökning är lämpligt att göra på våren (april-maj) då vuxna äggproducerande maskar finns i tarmen. På hösten befinner sig eventuella larver av stor blodmask i blodkärlen och producerar inga ägg. Det finns ingen koppling mellan höga EPG och förekomst av S. vulgaris. Snarare ses S. vulgaris oftare hos hästar med få eller inga ägg i träcken.

Att regelbundet ta prov på hästarnas träck är ett viktigt led i parasitbekämpning. Kom ihåg att begära odling eller analys för att hitta stor blodmask. Foto: Carin Wrange

God beteshygien och betesplanering är betydelsefullt och skall ses som grundläggande för att kontrollera parasiter. Förutsättningarna för att genomföra betesförbättrande åtgärder varierar mellan olika gårdar men ofta kan en genomtänkt användning av marken minska antalet masklarver som hästarna exponeras för.

Det är viktigt att betesarealen är dimensionerad för antalet hästar som går där så hästarna inte tvingas äta nära rator där det är extra hög koncentration av parasitlarver. Om det finns tillräckligt med betesmark är det en fördel om betet kan få vila en säsong, plöjas upp och sås om eller ingå in en växtföljd.

Vår (april-maj):

• Provta varje häst individuellt för ägg av blodmask, bandmask, spolmask + odling/PCR för stor blodmask (S. vulgaris).
• Avmaska individer med mer än sparsam mängd ägg/>200 epg, bandmask eller stor blodmask innan bete.
• Om pyrantel används utförs alltid ytterligare en avmaskning efter 4-6 veckor.

• Gör en betesplanering och sköt den löpande beteshygienen, exempelvis mocka hagar
• Juli: Gör uppföljande träckprov (äggräkning) av unga eller nya individer som inte behövde avmaskas på våren. Avmaska individer med >200 epg.
• Hästar med mycket ägg i vårprovet (1000 epg som riktvärde) avmaskas ytterligare under sommaren, hur ofta beror på avmaskningsmedel. Hänsyn tas även till tidigare resultat, ålder och driftsform.

• Gör individuella äggräkningar av alla hästar (undantag: återkommande lågutskiljande).
• Avmaska individer med >200 epg.

Idag är problemet att hästgårdar i regel har ett stort antal hästar på en liten yta. Ett sätt för dessa gårdar att sänka smittrycket är att avlägsna gödsel i gräshagarna 1-2 gånger per vecka. Forskning har visat att det blir få parasiter i mockad hage. Detta kan göras manuellt genom mockning eller med gödselsug som kopplas till till exempel  en fyrhjuling. Förutom att antalet larver i gräset minimeras ökar betesarealen avsevärt.

Växel- eller sambetning med andra djurslag är ett sätt att ”dammsuga” parasitlarver från betet. Denna princip bygger på att djur kan äta andra djurs parasitlarver utan att bli infekterade. Betesputsning i kombination med lättharvning eller att gödsel krossas med kedjor är vanligt förekommande och torde missgynna parasiterna om det utförs i samband med varmt och torrt väder.

Att regelbundet mocka hagen är ett effektivt system att minska parasittrycket. Lättast är att mocka under våren innan gräset börjar växa igen. Foto: Carin Wrange

Hästens vanligaste parasiter är små blodmaskar (Cyathostominae), stora blodmaskar (Strongylus spp.), spolmask (Parascarsis spp.) och bandmask (A. perfoliata). Hästar kan även infekteras med så kallad ”fölmask”. 

Under sommaren deponeras maskägg från infekterade hästar och när temperaturen stiger utvecklas dessa ägg till larvstadier vilka kan infektera nya betande hästar. Smitta kan övervintra i hagarna men det är framförallt under den innevarande säsongen som smittrycket byggs upp.
Sent på sommaren och tidig höst kan tusentals masklarver finnas i varje kilo gräs, speciellt i samband med värme och regn.

Små blodmaskar (Cyathostominer) är hästens vanligaste parasiter och det finns ett fyrtiotal arter beskrivna hos häst varav tio är allmänt förekommande. De vuxna maskarna lever i hästens grovtarm och hästarna smittas när de äter infektiösa larver på ett smittat bete. Alla hästar är infekterade med vilande larvstadier. De är svåra att helt eliminera med maskmedel. Dessa larver utvecklas successivt till nya vuxna maskar.
Små blodmaskar ansågs tidigare vara i det närmaste oskadliga, men studier framförallt i England har visat att larverna kan orsaka ett allvarligt tillstånd (larval cyathostominos) när tusentals larver som befunnit sig i vila i tarmväggen samtidigt aktiveras och tar sig ut i tarminnehållet. Framförallt drabbas unghästar och den typiska tiden på året är vårvintern. Symtom i form av kraftig viktminskning, diarré, ödem och kolik kan ses hos hästen.

Stora blodmasken (Strongylus vulgaris) betraktas som hästens mest skadliga parasit. Under flera månader på hösten/vintern befinner sig larvstadier av parasiten i blodkärlen som försörjer tarmen, vilket ger upphov till inflammation av kärlen, framförallt främre krösroten. Detta kan orsaka kolik. På grund av larvernas vandring i blodkärlen är livscykeln lång, inte förrän fem till sju månader efter infektion kan ägg detekteras i träcken. Förekomsten av stor blodmask tycks oroande nog ha ökat under senare år, vilket kan hänga ihop med att många avmaskar enbart utifrån resultat av äggräkning, det vill säga man undersöker inte för stor blodmask. Vid analys av träck är det därför viktigt att begära odling eller annan analys för att få besked om förekomst av stor blodmask.

Spolmask (Parascaris equorum) är hästens största inälvsparasit och också den viktigaste under det första levnadsåret. Med stigande ålder utvecklas immunitet och det är ovanligt med kraftiga spolmaskinfektioner hos vuxna hästar. Det är de vuxna maskarna i tunntarmen som är skadliga för föl och unghästar. Masken lever i tunntarmen och producerar rikligt med ägg som kommer ut på betet med avföringen. Dessa ägg kan leva i miljön i många år och utgöra smittkälla för kommande generationer av föl.
Vanligt förekommande symtom är dålig tillväxt, nedsatt aptit, bukighet och matt hårrem. Stora mängder spolmask kan även orsaka blockering av tarmen, i värsta fall med bristning av tarmen som följd.

Bandmasken (Anoplocephala perfoliata) är 4-8 cm lång och dess fortlevnad är beroende av en mellanvärd, ett horn- eller pansarkvalster (Oribatida), som finns i gräset.  Kvalstret är en så kallad mellanvärd i vilken delar av larvernas utveckling sker. Bandmask finns hos hästar i alla åldrar och det har visats i studier både från England och från Sverige att det finns en koppling mellan infektion med bandmask och kolik.

Springmask – Oxyuris equi är en vanligt förekommande mask som i regel inte har någon klinisk betydelse för hästen. De vuxna honorna är stora, upp till 10 cm långa, medan hanmaskar endast är ett par centimeter långa. Springmasken lever i hästens grovtarm och då äggen inte kommer ut med träcken syns det sällan vid träckprovsundersökning. Inte heller hjälper det att mocka undan hästens bajs för att få bukt på springmasken – eftersom de inte lever i träcket utan snarast i hästens ändtarmsöppning. Då spingmaskhonan lägger ägg runt anus som orsakar klåda, kliar sig hästen ofta mot omgivningen och äggen fastnar på t.ex. en boxvägg. Det kan ta tid att bli av med springmask och hygien är viktigt. Torka men en våtservett eller liknande runt anus minst varje dag och gör rent all inredning så att hästen inte ”blir smittad på nytt” gång på gång. Det smittar ej via bete. Springmask kan diagnosticeras med ett så kallat tejpprov, genom att använda genomskinlig tejp runt anus som sedan skickas till ett parasitlabb.

Styngflugor (Gasterophilus spp) lägger ägg på hästens päls under sommaren. Larverna från äggen vandrar genom hästens mun till magsäcken eller första delen av tarmen för att övervintra. När larverna befinner sig i munnen kan hästen tillfälligt visa tecken på obehag. I magsäcken orsakar de däremot knappast någon skada. Styngflugelarver kan inte påvisas genom träckprov.
Den viktigaste åtgärden för att undvika att hästen får i sig styngflugelarver är att skrapa bort äggen från pälsen så fort de kommer om sommaren. Använd till exempel  ryktsten, rakhyvel, ögonbrynskniv, specialkniv eller en grov kökssvamp fuktad med saltvatten.

Den kraftiga överanvändningen av avmaskningsmedel under 70-, 80- och 90-talen har resulterat i att vissa av hästens maskar har utvecklat resistens. I Sverige finns det en utbredd resistens hos små blodmaskar och spolmask.

De avmaskningsmedel mot rundmask som finns att tillgå för häst tillhör tre substansgrupper:

• 1) bensimidazoler med fenbendazol och febantel
• 2) makrocykliska laktoner med ivermektin och moxidektin
• 3) tetrahydropyrimidiner med pyrantel

Dessa tre substansgrupper utövar sin egen unika effekt mot parasiten och ingen är effektiv mot alla hästens rundmaskar. Det är därför viktigt att diagnostisera vilken parasit hästen är infekterad med för att kunna välja rätt avmaskningsmedel.

Små blodmaskar är vanligen resistenta mot avmaskningsmedel av typen bensimidazoler och i vissa fall mot pyrantel. Spolmask är ofta resistent mot makrocykliska laktoner och ibland har även pyrantel en sviktande effekt.

Resistens måste förebyggas

När väl resistens har etablerat sig inom en maskpopulation finns det inget som tyder på att maskarna någonsin skulle kunna bli känsliga mot den aktuella substansen igen. Därför är det angeläget att arbeta med att förebygga utveckling av resistens.

Det finns olika metoder för att undersöka förekomsten av resistens. Den enda fältmetoden som används för att undersöka effekten av maskmedel hos häst är så kallad Faecal Egg Count Reduction Test (FECRT). Träckprov från en grupp hästar undersöks då före avmaskning och 14 dagar efter avmaskning. Antalet maskägg före och efter avmaskning jämförs, och den procentuella reduktionen kan räknas ut. Om effekten understiger 90-95 procent så finns det anledning att misstänka resistens.

Utgör ett hot mot kontroll

Utan tvekan utgör resistens mot avmaskningsmedel ett hot mot effektiv kontroll och behandling av parasitinfektioner. Det är inga nya substanser för häst på väg ut på marknaden från läkemedelsindustrin och därför måste de medel som finns att tillgå användas restriktivt. Alla avmaskningsmedel till häst är sedan flera år receptbelagda vilket förmodligen har bidragit till ett mer återhållsamt bruk av dessa läkemedel.

Något som anses ha betydelse för resistensutveckling är den del av maskpopulationen som inte selekteras vid avmaskning, exempelvis ägg/larver som finns i gräset vid tiden för avmaskning. Denna del av maskpopulationen kallas på engelska för ”refugia”. Man tänker sig att resistenta larver/ägg späds ut av parasiter i ”refugia”.  Ju större andel av den totala maskpopulationen som befinner sig i ”refugia”, desto långsammare tror man att resistens utvecklas.