Alla hästar bär på en större eller mindre mängd inälvsmask och det är i huvudsak samma arter av maskar som förekommer i hela världen. Hästarna exponeras för parasiter i hagen när de betar.
Dagens hästhållning med många hästar på relativt liten yta gör att smittrycket av parasiter kan bli högt. För hästens välbefinnande är det viktigt att begränsa parasitbördan, framför allt hos föl och unghästar, det vill säga de känsligaste individerna.
Under 1960-talet introducerades avmaskningsprogram för hästar, i första hand mot stor blodmask, Strongylus vulgaris, som då var den vanligaste orsaken till kolik. De rigorösa avmaskningsprogrammen resulterade i en dramatiskt minskad förekomst av S. vulgaris. Emellertid har den intensiva användningen av maskmedel lett till att flera av hästens parasiter utvecklat resistens mot dem.
Träckprov ger besked för avmaskning av häst
För att bromsa upp spridningen av resistens måste intensiteten av behandlingar minska. För cirka tio år sedan introducerades därför begreppet riktad selektiv avmaskning, vilket innebär att avmaskning av hästar sker utifrån träckprovsresultat (såväl vår och höst), så att individer som utskiljer parasitägg över en viss nivå och/eller har S. vulgaris eller bandmask, Anoplocephala perfoliata, avmaskas medan övriga hästar lämnas obehandlade.
Det räcker dock inte att enbart undersöka träck på EPG (ägg per gram) för en fullständig parasitanalys, utan det är viktigt med utökad diagnostik (odling eller PCR) för stor blodmask.
Träckprovsundersökning är lämpligt att göra på våren (april-maj) då vuxna äggproducerande maskar finns i tarmen. På hösten befinner sig eventuella larver av stor blodmask i blodkärlen och producerar inga ägg. Det finns ingen koppling mellan höga EPG och förekomst av S. vulgaris. Snarare ses S. vulgaris oftare hos hästar med få eller inga ägg i träcken.
