Läs mer om invärtes parasiter:
– Stor och liten blodmask, spolmask, bandmask och styngflugor.
– Risk för resistens
– Risk för resistenta spolmaskar
Läs om aktuell forskning relaterat till avmaskning av häst:
– Bandmask vanligare hos häst med kolik
– Få preparat fungerar mot spolmask
– Spolmaskassocierad kolik hos häst – Jenny Hedenby, 2010, kandidatarbete inom veterinärprogrammet, SLU
– Mockning som beteshygienisk åtgärd för parasitbekämpning hos häst – Helena Thorolfson Rainamo, examensarbete på kandidatnivå 2018, hippologprogrammet, SLU
– Få parasiter i mockad beteshage
– Alternativa metoder för att bekämpa parasiter – examensarbeten från veterinärprogrammet 2021
Text: Eva Tydén, docent, Inst för biomedicin och veterinärmedicinsk folkhälsovetenskap, SLU, eva.tyden@slu.se och Eva Osterman Lind, leg vet, DVM, Parasitologisk diagnostik, SVA, eva.osterman-lind@sva.se
2019-04-25
Hästens vanligaste parasiter är små blodmaskar (Cyathostominae), stora blodmaskar (Strongylus spp.), spolmask (Parascarsis spp.) och bandmask (A. perfoliata). Hästar kan även infekteras med springmask och fölmask.
Under sommaren deponeras maskägg från infekterade hästar och när temperaturen stiger utvecklas dessa ägg till larvstadier vilka kan infektera nya betande hästar. Smitta kan övervintra i hagarna men det är framförallt under den innevarande säsongen som smittrycket byggs upp.
Sent på sommaren och tidig höst kan tusentals masklarver finnas i varje kilo gräs, speciellt i samband med värme och regn.
Små blodmaskar (Cyathostominer) är hästens vanligaste parasiter och det finns ett fyrtiotal arter beskrivna hos häst varav tio är allmänt förekommande. De vuxna maskarna lever i hästens grovtarm och hästarna smittas när de äter infektiösa larver på ett smittat bete. Alla hästar är infekterade med vilande larvstadier. De är svåra att helt eliminera med maskmedel. Dessa larver utvecklas successivt till nya vuxna maskar.
Små blodmaskar ansågs tidigare vara i det närmaste oskadliga, men studier framförallt i England har visat att larverna kan orsaka ett allvarligt tillstånd (larval cyathostominos) när tusentals larver som befunnit sig i vila i tarmväggen samtidigt aktiveras och tar sig ut i tarminnehållet. Framförallt drabbas unghästar och den typiska tiden på året är vårvintern. Symtom i form av kraftig viktminskning, diarré, ödem och kolik kan ses hos hästen.
Stora blodmasken (Strongylus vulgaris) betraktas som hästens mest skadliga parasit. Under flera månader på hösten/vintern befinner sig larvstadier av parasiten i blodkärlen som försörjer tarmen, vilket ger upphov till inflammation av kärlen, framförallt främre krösroten. Detta kan orsaka kolik. På grund av larvernas vandring i blodkärlen är livscykeln lång, inte förrän fem till sju månader efter infektion kan ägg detekteras i träcken. Förekomsten av stor blodmask tycks oroande nog ha ökat under senare år, vilket kan hänga ihop med att många avmaskar enbart utifrån resultat av äggräkning, det vill säga man undersöker inte för stor blodmask. Vid analys av träck är det därför viktigt att begära odling eller annan analys för att få besked om förekomst av stor blodmask.
Spolmask (Parascaris equorum) är hästens största inälvsparasit och också den viktigaste under det första levnadsåret. Med stigande ålder utvecklas immunitet och det är ovanligt med kraftiga spolmaskinfektioner hos vuxna hästar. Det är de vuxna maskarna i tunntarmen som är skadliga för föl och unghästar. Masken lever i tunntarmen och producerar rikligt med ägg som kommer ut på betet med avföringen. Dessa ägg kan leva i miljön i många år och utgöra smittkälla för kommande generationer av föl.
Vanligt förekommande symtom är dålig tillväxt, nedsatt aptit, bukighet och matt hårrem. Stora mängder spolmask kan även orsaka blockering av tarmen, i värsta fall med bristning av tarmen som följd.
Bandmasken (Anoplocephala perfoliata) är 4-8 cm lång och dess fortlevnad är beroende av en mellanvärd, ett horn- eller pansarkvalster (Oribatida), som finns i gräset. Kvalstret är en så kallad mellanvärd i vilken delar av larvernas utveckling sker. Bandmask finns hos hästar i alla åldrar och det har visats i studier både från England och från Sverige att det finns en koppling mellan infektion med bandmask och kolik.
Styngflugor (Gasterophilus spp) lägger ägg på hästens päls under sommaren. Larverna från äggen vandrar genom hästens mun till magsäcken eller första delen av tarmen för att övervintra. När larverna befinner sig i munnen kan hästen tillfälligt visa tecken på obehag. I magsäcken orsakar de däremot knappast någon skada. Styngflugelarver kan inte påvisas genom träckprov.
Den viktigaste åtgärden för att undvika att hästen får i sig styngflugelarver är att skrapa bort äggen från pälsen så fort de kommer om sommaren. Använd till exempel ryktsten, rakhyvel, ögonbrynskniv, specialkniv eller en grov kökssvamp fuktad med saltvatten.
Text: SVA, Statens veterinärmedicinska anstalt, 2013-08-07, uppdaterad 2020-09-14
Länkar:
Här kan du få fördjupad kunskap om hästens invärtes parasiter i ett antal vetenskapliga artiklar:
- Prevalence and control of strongyle nematode infections of horses in Sweden
Doktorsavhandling 2005 vid SLU inom parasitologi av Eva Osterman Lind. Eva är numera verksam vid parasitologen vid SVA i Uppsala.
- Epidemiology of Anaplocephala perfoliata infection in foals on a stud farm in south-western Sweden
Artikel i Veterinary Parasitology 1998. Författare: Johan Höglund, Olle Nilsson, Britt-Louise Ljungström, Johan Hellander, Eva Osterman Lind och Arvid Uggla.
- Parascaris equorum in foals and in the environment on a Swedish stud farm with notes on treatment failure of ivermectin.
Artikel i Veterinary Parasitology 2008. Författare: Kristina Lindgren, Örjan Ljungvall, Olle Nilsson, Britt-Louise Ljungström, C. Lindahl och Johan Höglund.
- Sviktande avmaskningseffekt av pyrantelpamoat hos häst
Artikel i Svensk Veterinärtidning nr 6 2011 Författare: Johan Höglund, Bitte Ljungström och Katarina Gustafsson.
- Ivermektin saknar effekt mot spolmask
Artikel i Travhästuppfödaren nr 3 2007 av Örjan Ljungvall, Johan Höglund, Catarina och Ceve Linde, Kristina Lindgren och Bitte Ljungström.
- Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) for the detection of antibodies to Anoplocephala perfoliata in horse sera
Artikel i Veterinary Parasitology 1995. Författare: Johan Höglund, Britt-Louise Ljungström, Olle Nilsson och Arvid Uggla
Risk för resistens
Den kraftiga överanvändningen av avmaskningsmedel under 70-, 80- och 90-talen har resulterat i att vissa av hästens maskar har utvecklat resistens. I Sverige finns det en utbredd resistens hos små blodmaskar och spolmask.
De avmaskningsmedel mot rundmask som finns att tillgå för häst tillhör tre substansgrupper:
- 1) bensimidazoler med fenbendazol och febantel
- 2) makrocykliska laktoner med ivermektin och moxidektin
- 3) tetrahydropyrimidiner med pyrantel
Dessa tre substansgrupper utövar sin egen unika effekt mot parasiten och ingen är effektiv mot alla hästens rundmaskar. Det är därför viktigt att diagnostisera vilken parasit hästen är infekterad med för att kunna välja rätt avmaskningsmedel.
Små blodmaskar är vanligen resistenta mot avmaskningsmedel av typen bensimidazoler och i vissa fall mot pyrantel. Spolmask är ofta resistent mot makrocykliska laktoner och ibland har även pyrantel en sviktande effekt.
Resistens måste förebyggas
När väl resistens har etablerat sig inom en maskpopulation finns det inget som tyder på att maskarna någonsin skulle kunna bli känsliga mot den aktuella substansen igen. Därför är det angeläget att arbeta med att förebygga utveckling av resistens.
Det finns olika metoder för att undersöka förekomsten av resistens. Den enda fältmetoden som används för att undersöka effekten av maskmedel hos häst är så kallad Faecal Egg Count Reduction Test (FECRT). Träckprov från en grupp hästar undersöks då före avmaskning och 14 dagar efter avmaskning. Antalet maskägg före och efter avmaskning jämförs, och den procentuella reduktionen kan räknas ut. Om effekten understiger 90-95 procent så finns det anledning att misstänka resistens.
Utgör ett hot mot kontroll
Utan tvekan utgör resistens mot avmaskningsmedel ett hot mot effektiv kontroll och behandling av parasitinfektioner. Det är inga nya substanser för häst på väg ut på marknaden från läkemedelsindustrin och därför måste de medel som finns att tillgå användas restriktivt. Alla avmaskningsmedel till häst är sedan flera år receptbelagda vilket förmodligen har bidragit till ett mer återhållsamt bruk av dessa läkemedel.
Något som anses ha betydelse för resistensutveckling är den del av maskpopulationen som inte selekteras vid avmaskning, exempelvis ägg/larver som finns i gräset vid tiden för avmaskning. Denna del av maskpopulationen kallas på engelska för ”refugia”. Man tänker sig att resistenta larver/ägg späds ut av parasiter i ”refugia”. Ju större andel av den totala maskpopulationen som befinner sig i ”refugia”, desto långsammare tror man att resistens utvecklas.
Text: Eva Tydén, docent, Inst för biomedicin och veterinärmedicinsk folkhälsovetenskap, SLU, eva.tyden@slu.se och Eva Osterman Lind, leg vet, DVM, Parasitologisk diagnostik, SVA, eva.osterman-lind@sva.se
2019-04-25
Länkar:
