Pälsätare och löss

Löss är små, icke flygande, insekter som lever på hår och hud hos bland annat hästar.

Det finns flera olika arter av löss och de har olika värddjur som de lever på.

Löss hos hästar förekommer i hela världen. I Sverige är pälsätande lus (Bovicola equi) vanligare än blodsugande lus (Haematopinus asini).

Pälsätarlusen (B. equi) är rödbrun till färgen och ett par millimeter lång. De trivs bland täckhåren (den vanliga pälsen), men kan vara svåra att se. Ibland ses de röra sig när pälsen delas. Blodsugarlusen (H. asini) är gulbrun och något större, cirka tre millimeter lång. De sitter oftast still, med sina mundelar fast i hårrötterna. Blodsugarlusen trivs i lite längre hår, som under pannlugg och man, svans och kraftigt hovskägg.

Lössen lägger ägg, så kallade gnetter, på hästens hårstrån. Gnetterna går att se med blotta ögat, men kan förväxlas med mjäll. Efter en till en och en halv vecka kläcks äggen till nymfer. De tomma äggskalen sitter kvar på hårstråna. De utvecklas sedan vidare till vuxna löss inom två till fyra veckor. Den vuxna lusen lever cirka två månader och hela livscykeln sker på hästen. Löss som ramlar av eller tas bort från hästen (värddjuret) överlever endast ett fåtal dagar i miljön.

Löss ger hårlösa fläckar och pälsen ser ”maläten” ut. Klåda, som visar sig då hästen kliar sig, förekommer också. Lusangrepp ses framför allt på senvintern och vår.

Löss kan finnas över hela kroppen men ses framför allt på hals och bog. I botten av mankammen kan förekomsten vara riklig. Med bra belysning ses ägg (på hästens hårstrån) och lus ses med blotta ögat. Hårstrån med löss och gnetter kan även undersökas i ljusmikroskop.

Smittspridning sker främst via direktkontakt med smittade hästar eller indirekt, via smittad utrustning. Löss är strikt värddjursspecifika och kan inte smitta mellan olika djurslag.

Då hästar med tjock päls är mer utsatta för löss kan du minska problemet genom att hjälpa hästen hålla pälsen torr då löss trivs bra i varma och fuktiga miljöer. Klippning av delar av hästen, där den svettas mest, kan vara ett alternativ.

Alla hästar kan drabbas, men hästar med tjock päls drabbas oftare, liksom hästar som är allmänt nedsatta, sjuka eller gamla. Löss är vanligare på vintern och våren. Det är sällan alla hästar i ett stall drabbas. Symtomlösa smittbärare kan finnas.

Hästar med lång päls klipps innan behandling med läkemedel påbörjas. Klippning i sig minskar ofta problemet. För behandling med kemiska preparat se ”Medel mot hudparasiter hos häst” hos SVA för senast uppdaterad information. Lindriga fall kan behandlas med receptfria preparat. Två behandlingar med två veckors mellanrum rekommenderas till hästar med löss. Utrustning och föremål som använts i kontakt med hästen, till exempel schabrak, täcken och borstar, kan göras lusfria med tvätt eller att lägga föremålen i frysen.