Sjukdomar & skador

Hästsektionens normgrupp

Hästsektionens normgrupp

Hästsektionens normgrupp för veterinär hästpraktik är en grupp bestående av sex legitimerade veterinärer med anknytning till hästsjukvård. De tar fram normer – rekommendationer – och flera av dessa finns publicerade på HästSveriges webb.

Gruppens sammansättning är så brett som möjligt förankrad i de verksamheter som är involverade i veterinär hästpraktik. Gruppen verkar som rådgivande i etiska och veterinärmedicinska frågor som rör veterinär hästpraktik.

Mandattiden är tre år och varje år utser hästsektionens styrelse två nya ledamöter.
Frågor av allmänt intresse för hästpraktiserande veterinärer tas upp av Normgruppen. Gruppen tar däremot inte ställning i enskilda ärenden.

Fråga om en ny norm (det vill säga ett ”rättesnöre” eller rekommendation vid till exempel vissa behandlingar) kan väckas av enskild veterinär utom eller inom gruppen. När gruppen fastställer en norm ska en noggrann prövning ligga till grund för beslutet så att normen uppfyller kraven på vetenskap och beprövad erfarenhet. En norm är en rekommendation som inte har någon juridisk förankring.

Gruppen gör löpande översyn av hittills antagna normer. Det leder till att vissa normer revideras och att ett antal normer inom likartade områden kan slås samman och bli mer omfattande. Normer som är inaktuella eller regleras av veterinära instruktioner och/eller lagstiftning stryks.

Normgruppen svarar inte på frågor från den enskilde djurägaren.

För närvarande består gruppen av följande ledamöter:

Malena Behring
Ida Sjöberg
Anette Graf
Anna Scherdin
Pia Funkquist
Ylva Hedberg Alm

IMG_5900(1)(1)(1)(1)_350

Hästsektionens normgrupp tar fram rekommendationer om hur veterinärer bör agera i samband med till exempel behandlingar.

Normer fastställda av Hästsektionens normgrupp

Handläggande av kronisk sjuka, kroniskt halta eller allvarligt akut skadade hästar

Det är varje hästägares ansvar att väl vårda sin häst och skydda den från lidande. Kontrollen av djurskyddslagen sköts i första hand av länsstyrelsen, vid behov med handräckning av polisen.

Det är i detta sammanhang viktigt att veta att skyddet avseende äganderätten är reglerad såväl i svensk grundlag som i Europakonventionen, en lagstiftning som hierarkiskt står över djurskyddslagen. Det är därför endast i nödsituationer som man som veterinär kan bortse från skyddet gällande äganderätten.

En individuell bedömning baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet ska ske i varje enskilt fall med hänsyn taget till alla faktorer som påverkar hästens välbefinnande. En riktlinje för vad som kan anses vara acceptabelt för hästar med bestående hälta är en grad i skritt och två grader i trav (enligt etikmöte, Sund 1991).

Då veterinär träffar på en häst som är så allvarligt sjuk eller så allvarligt skadad att hästen av djurskyddsskäl bör avlivas är det veterinärens plikt att se till att detta snarast sker. Om det gäller en kroniskt sjuk häst ska djurägaren informeras och göras delaktig i beslutet. Är situationen inte akut ska djurägaren få ett åläggande från länsstyrelsen innan avlivning kan bli aktuellt.

Vid bedömningen av hästen ska hänsyn tas till allmäntillstånd, sjukdomsorsak, prognos och graden av lidande. Akuta skador där omedelbar avlivning kan bli aktuellt kan till exempel vara en diagnostiserad, icke operabel fraktur med erfarenhetsmässigt hopplös prognos eller skador i samband med en trafikolycka.

Det är viktigt att så långt möjligt hantera dessa fall den korrekta vägen med hänsyn till djurägaren. Denne ska informeras och helst göras delaktig i beslutet. Skulle detta vara omöjligt av något skäl, till exempel om ett mycket brådskande beslut måste tas och ägaren inte är anträffbar, ska länsstyrelsen och/eller polis kontaktas innan avlivning sker. Endast i yttersta undantag kan veterinär avliva en häst utan att här nämnda kontakter tagits.

Norm avseende bränning vid ortopediska lidanden på häst

Då det inte finns några vetenskapliga belägg för denna behandlingsmetod, kan den inte rekommenderas i modern hästsjukvård.

Norm om ”Diagnostik vid ortopediska sjukdomar” (antagen 2012)

All behandling av ortopediska sjukdomar bör föregås av en noggrann undersökning, såsom rörelsekontroll och hältutredning. När medicinteknisk utrustning, till exempel röntgen, ultraljud, scintigrafi eller MRI används, ska veterinären vara väl förtrogen med metoden.

Norm för ”Neurektomi vid gaffelbandsskada” (antagen 2011)

Vid frågan om en så kallad PSL-operation (fasciotomi/neurektomi) vid gaffelbandsskador är förenligt med tävlande har normgruppen kommit fram till att neurektomi i samband med ortopedisk sjukdom är inte är förenligt med tävlande.

Norm om ”Granulocytär anaplasmos hos häst (fd ehrlichios)” (antagen 2012)

Anaplasma phagocytophilum ger en fästingburen infektion som oftast förlöper utan symtom (subkliniskt) hos hästar.

En preliminär diagnos av akut granulocytär anaplasmos hos häst kan ställas på kliniska symtom (feber, apati, inappetens, eventuellt ödem, ataxi, ikteriska slemhinnor, typiska blodbildsförändringar). Diagnosen kan konfirmeras i akut skede genom påvisande av bakterien i blodet genom PCR (polymerase chain reaction) eller mikroskopering (inklusionskroppar i neutrofila granulocyter). Diagnosen kan konfirmeras i efterhand genom ett positivt parprov för serologi (negativt prov eller låg titer i första provet taget i akut skede, följt av en markant ökning av titer i andra provet taget efter 10-14 dagar).

Infektionen kan vara självläkande. Symtomen vid akut granulocytär anaplasmos kan ofta lindras med antiinflammatorisk behandling. Om antimikrobiell behandling väljs är förstahandsval enligt litteraturen oxitetracyklin intravenöst. Biverkningsrisker ska då beaktas.

I Sverige saknas idag (februari 2012) tetracyklinpreparat inregistrerade för häst och vid användning av antibiotikum som registrerats för andra djurslag ska gällande lagstiftning avseende behandlingsdokumentation och slaktkarens följas.

Så kallad kronisk granulocytär anaplasmos/ehrlichios finns inte definierat hos häst. Det innebär att inga säkerställda diagnoskriterier finns och diagnosen kan inte anses vedertagen. Hos försöksinfekterade icke antibiotikabehandlade hästar har bakterien påvisats, men utan att symtom sågs. En betydande andel av svenska hästar hade en positiv antikroppstiter, men koppling kunde inte påvisas mellan positiv antikroppstiter och symtom hos hästar. Det saknas evidens för att två eller flera förhöjda titrar mot anaplasma skulle vara förknippat med pågående sjukdom eller lidande. Det saknas vidare evidens för att antibiotikabehandling skulle vare sig påverka den serologiska titern eller påstådda kliniska tecken på kronisk anaplasmos/ehrlichios.

Observera att vid behandling med tetracyklin kan andra effekter än den rent antimikrobiella ge en klinisk förbättring, vilket kan vilseleda tolkningen av diagnos och behandlingsresultat. Tetracykliner har till exempel antiinflammatorisk effekt och effekter på stödjevävnad, som förhindrande av nedbrytning av bindväv och brosk. Sammantaget innebär detta att det saknas stöd för antibiotikabehandling mot kronisk anaplasmos/ehrlichios hos häst.

Normen skriven i samarbete med Gittan Gröndahl, tf statsveterinär och Karin Bergström, bitr statsveterinär, SVA.

Norm om ”Borrelios hos häst” (antagen 2012)

Diagnosen klinisk borrelios finns inte vetenskapligt säkerställd hos häst, vilket innebär att inga fastställda diagnoskriterier finns. Man har inte lyckats framkalla sjukdomen i infektionsförsök. Man kan därför inte ange vilka symtom man skulle kunna förvänta sig eller hur den eventuella sjukdomen skulle kunna fastställas. Beskrivningar i litteraturen av ”borrelios” hos häst saknar nödvändig information för att kunna knyta beskrivna symtom till borrelios.

Att smittämnet återfinns i fästingar i Sverige är klart. Att borrelia ofta infekterar hästar i Sverige är också indirekt visat genom en relativt hög seroprevalens (17 procent) liksom även är visat i många andra länder. Smittämnet har påvisats i hästar vid försöksinfektion, men inga patologiska förändringar kunde knytas till fynden. Samband mellan exponering (seropositivitet) och sjukdomstecken har inte heller kunnat visas och många friska hästar är seropositiva.

Att ställa diagnos med påvisande av antikroppar kan inte anses vara korrekt, då undersökningar visar att många hästar bär på antikroppar mot borrelia utan att det kan kopplas till något symtom. Sammantaget innebär detta att det i dag inte finns stöd för antibiotikabehandling mot borrelios hos häst.

Normen skriven i samarbete med Gittan Gröndahl, tf statsveterinär och Karin Bergström, bitr statsveterinär, SVA.

Norm rörande ”Penicillinbehandling efter tidigare så kallad penicillinchock” (antagen 2002, reviderad 2012)

Akuta biverkningsreaktioner kan förekomma efter penicillininjektioner till häst.

Prokainintoxikation
Vid intramuskulär injektion av bensylpenicillinprokain kan reaktionen orsakas av att injektionen av misstag skett intravasalt. Man kan härigenom få ut mikroaggregat av bensylpenicillinprokain i cirkulationen där de snabbt kan lösas upp och ge hög prokainhalt i blodet.

Hästen är känslig för prokain och kan då reagera på grund av prokainintoxikation. Detta är sannolikt den vanligaste typen av biverkningsreaktion.

Allergisk penicillinreaktion
Penicilliner kan i sällsynta fall ge allvarliga allergiska reaktioner både efter injektion av bensylpenicillinprokain och bensylpenicillinnatrium.

Allergisk prokainreaktion
Allergisk reaktion mot prokain kan sannolikt förekomma men torde vara än mer ovanligt. Vid de tillfällen en häst reagerar på bensylpenicillinprokain är det således högst troligt en prokainintoxikation för vilken risken inte ökar vid en upprepad behandling.

Dock måste man, för att fortsätta behandlingen med ytterligare penicillininjektioner, i möjligaste mån förvissa sig om att hästen inte är allergisk. Detta kan också bli aktuellt vid ett framtida sjukdomstillfälle där penicillin ska användas.

Om en häst tidigare har reagerat på vattenlösligt bensylpenicillinnatrium kan man utgå från att det är fråga om en allergisk reaktion. I dessa fall är det kontraindicerat att på nytt tillföra någon form av penicillinpreparat.

Norm rörande ”Behandling av övre luftvägsinfektioner” (antagen 1998, reviderad 2012)

De flesta övre luftvägsinfektioner är virusorsakade och därför inte aktuella för antibiotikabehandling.

Vid misstänkt bakteriell infektion i övre luftvägar är penicillin förstahandsval. Undantag från grundregeln kan vara om en provtagning från luftvägarna visar att infektionsämnet inte är känsligt för penicillin.

Norm rörande ”Avlägsnande av vargtänder (antagen 2009, reviderad 2012)

Det är motiverat att avlägsna vargtänder hos hästar när dessa bedöms kunna inverka negativt på hästens brukbarhet eller hälsa.

Hästen ska före ingreppet sederas med detomidin och butorphanol eller motsvarande sedering. Det är lämpligt att lokalbedöva som komplement till sederingen speciellt vid större ingrepp, men i vissa enklare fall är detta inte nödvändigt.

Vargtänder kan avlägsnas genom att de lossas med tandhävel, luxator och extraktionstång. Speciella vargtandsextraktionsset eller cylinderformade elevatorer (Burgess elevator set) ska inte användas om de inte passar in i den aktuella vargtandens periodontalspalt, det vill säga mellan tand och tandben. Det anses inte vara lege artis att slå ut vargtanden med klubba och mejsel.

Normen skriven i samarbete med Ove Wattle, universitetslektor, SLU.