Hästens identitet

För att försäkra sig om att ”rätt häst” visas ska hästens pass vara med och kontrolleras av veterinären.

En beskrivning av hästens yttre, det  vill säga  kön, färg, tecken, eventuellt chipnummer och (eventuellt) hårvirvlarnas läge beskrivs.

Ras och ålder enligt tänder/uppgift anges också.

Man börjar med att på avstånd skaffa sig ett allmänt intryck av hästen – dess kroppsbyggnad, storlek, hållning och temperament.

Ofta ber man den som visar hästen att ställa upp den ”jämnt på alla fyra” så att man under vandringen runt hästen skall kunna se om den är liksidig eller inte.

Samtidigt ser man om hästen verkar intresserad och följer vad som sker eller om den är slö och ouppmärksam. Att hästen kan vara nervös i en obekant miljö är en sak, men om den i den vidare undersökningen visar sig opålitlig när man skall lyfta fötter o s v kan detta rendera en anmärkning i protokollet.

Under den här delen av besiktningen antecknar man också eventuella exteriöra avvikelser av veterinär betydelse – någon traditionell exteriörbedömning handlar det emellertid inte om!

Nästa steg i besiktningen är genomgången på nära håll då man känner igenom och noga granskar de olika kroppsdelarna. Huvudet granskas noga med avseende på synliga slemhinnor i mun och näsöppningar, ögon och ytteröron kontrolleras och lymfknutorna mellan underkäksgrenarna känns igenom.

Man fortsätter bakåt med hals- och ryggpartierna, där ömhet i ryggmuskulaturen och tryckskador i sadel- och sadelgjordslägena tillhör det man söker.

När man är i gång att med fingrarna känna igenom hästen – palpera som vi säger – är det lika bra att fortsätta med extremiteterna. Först palperas extremiteten uppifrån och ner belastad och därefter lyfts den upp och vissa delar känns igenom än en gång. På så sätt får man en mer fullständig bild av leder och senor. Samtidigt märker man om lederna verkar styva och stela eller om hästen visar obehag när man böjer ihop lederna.

Nu passar man också på att granska hovarna mer ingående. Samtidigt som man går runt hästen och kontrollerar extremiteterna ges tillfälle att granska de yttre könsorganen. Om det gäller en avelshingst eller ett tilltänkt avelssto av stort värde kan kompletterande undersökningar bli aktuella, men sådana görs inte i normalfallet.

De inre organ som rutinmässigt undersöks är hjärta och lungor. Det sker genom att man lyssnar med ett fonendoskop (”stetoskop”), något som kräver en lugn och tyst miljö. Onormal hjärtfrekvens eller biljud från t ex hjärtklaffar kan vara tecken på medfött eller förvärvat hjärtfel som kräver ytterligare utredning.

När det gäller lungorna söker man likaledes efter onormal andningsfrekvens eller biljud som kan tyda på störd lungfunktion.

Ofta har man för att inte oroa hästen i onödan sparat munhålekontrollen till sist. Man fångar alltså upp tungan och granskar slemhinna, tänder och tandkött i främre delen av munhålan.