Inom islandshästridning används både tränsbett, hävstångsbett och bettlösa alternativ. Val av bett ska alltid utgå från hästens utbildningsnivå, ryttarens kunskap och erfarenhet samt hästens välfärd. Oavsett typ av utrustning är korrekt anpassning, varsam användning och respekt för hästens mun, huvud och nacke avgörande.
Vanligast är olika former av tränsbett med varierad utformning på ringar och mundelar. Hävstångsbett förstärker ryttarens inverkan och ställer därför höga krav på både hästens utbildning och ryttarens hand. Oavsett bettyp måste de alltid tillpassas efter den enskilda hästens munform. Hävstångsbett förstärker ryttarens inverkan och ställer därför högre krav på både hästens utbildning och ryttarens hand. Bettlösa alternativ och olika typer av nosgrimmor förekommer också, men kräver lika stor noggrannhet i passform och användning, eftersom även dessa kan ge ett betydande tryck.

Islandshäst med tränsbett. Foto: Lisa Chröisty
Isländskt stångbett
Det isländska stångbettet är ett hävstångsbett som är typiskt för islandshästen och har sitt ursprung på Island. Vid korrekt användning är tanken att bettet ska fungera som ett signalbett snarare än ett konstant verkande bett. Konstruktionen är ofta något lösare än hos många andra stångbett, bland annat i infästningen av ringarna, vilket ger hästen en tydligare förvarning innan full hävstångseffekt uppstår.
Kedjan ska spännas relativt löst och ska börja inverka först när vinkeln mellan skänklarna och mungiporna uppgår till cirka 110 grader. Fram till dess är hävstångseffekten begränsad. Tanken är att en lätt signal från kedjan ska medverka till att hästen slappnar av i nackens högsta punkt, för fram sin panna något med en lätt välvd hals samtidigt som manken höjs. På så sätt kan munstycket verka förhållande och/eller samlande.
Det är viktigt att beakta att dessa bett ofta har relativt långa skänklar, vilket innebär att trycket från ryttarens hand kan multipliceras kraftigt. Bettet får därför inte användas med för hårt spänd kedja, för högt eller konstant tryck, eller på hästar som saknar tillräcklig utbildning eller bärighet.
Oavsett val av bett eller bettlöst alternativ gäller att utrustningen ska användas med kunskap, eftertanke och respekt för hästens utbildningsnivå och fysiska förutsättningar. Bett förstärker alltid ryttarens inverkan – korrekt anpassning, mjuk hand och god ridutbildning är därför avgörande för hästens välfärd.