Kommunikation genom sitsen

Varje ryttare behöver ett ”språk” för att kommunicera med hästen. Språket består av ett antal olika ”hjälper” eller signaler som hästen måste lära sig att förstå och att reagera på. Inlärningen av de grundläggande hjälperna kan baseras på olika principer, som positiv och negativ förstärkning vilket du kan läsa mer om här.

Vanligast är ännu att arbeta utifrån negativ förstärkning, enkelt beskrivet som tryck. När den unga hästen till exempel ska lära sig att stanna är förhållningen trycket och eftergiften belöningen. De signaler som används i ridning är väl beprövade. Vare sig ryttaren rider dressyr, hoppning eller i skogen är signalerna desamma. Det enda som skiljer sig åt är hur hjälperna kombineras.

Den unga hästen måste allra först lära sig att svara på de enskilda hjälperna innan de olika hjälperna kan kopplas ihop. Redan i det här stadiet är en bra sits viktigt för att kommunicera så tydligt som möjligt till hästen utan att ge onödiga signaler.

Ryttaren har ett stort inflytande på hästens hälsa och välbefinnande. Det är ett nöje att titta på ett ekipage  som rör sig i harmoni med varandra. Hästens blick avspeglar glädje, musklerna i ryggen arbetar och hästen rör sig energiskt men utan spänning. En ryttare som sitter i obalans medför att hästen istället rör sig med stela, oregelbundna rörelser. Det finns en stor risk att hästen påverkas negativt om ryttaren använder en felaktig sits (som märkbart avviker från den korrekta sitsen). Om ryttaren till exempel sitter snett måste hästen kompensera detta genom att balansera upp ryttaren. Något som på lång sikt kan ge hästen problem i både muskler och skelettet och leda till onödigt lidande.

Man kan säga att ryttarens språk består av två delar – teknik och känsla. Meningarna är delade om vad som är teknik och vad som är känsla i ridningen. Rent allmänt brukar man säga att tekniken är ryttarens balans och hur hon sitter i sadeln. Tekniken hjälper ryttaren att sitta rätt och placera sina hjälper på rätt ställe. Genom att öva in en välbalanserad och korrekt sits skapas alltså de viktigaste grundförutsättningarna för att ryttaren ska kunna kommunicera med hästen.

Känslan är hur ryttaren använder och kombinerar sina olika hjälper. Att bestämma när hjälperna ska ges och med vilken styrka. De flesta ridlärare tycker att känslan är svårare att lära ut än tekniken. Det beror på att känslan är något personligt. Det finns tusentals olika känslor, fler än vi kan sätta ord på.

Ryttaren är en helhet. Allt hon gör på hästryggen, vare sig det är rätt eller fel, påverkar hästen. En ryttare är aldrig starkare än sin svagaste länk.

De allra flesta ryttare har svårt att styra, balansera och koordinera sin kropp på det sätt som behövs för att sitta korrekt och därmed inverka rätt på hästen. Dessutom påverkar ryttaren hästens rörelser, form och balans lång innan hon lärt sig att sitta rätt.

Varje ryttare ger omedvetet en massa olika signaler till hästen. Det medför att hästen blir förvirrad. Genom att påverka hästen med ett felaktigt kroppspråk startas en ”avinlärning” av det som hästen tidigare lärt sig. Det vill säga ytterligare en anledning till att ryttarens sits är så viktig för att lyckas i ridningen.

För att kunna sitta rätt behöver ryttaren hitta sin naturliga balans och jämvikt på hästryggen. Därför kan man saga att sits och balans hör ihop. En av de viktigaste förutsättningarna för att hitta balansen är att ryttaren är avspänd. Ryttaren måste även följa med i hästens rörelser och arbeta i harmoni med hästen. Dessutom är det viktigt att placera tyngdpunkten så nära hästens tyngdpunkt som möjligt.

Den lodräta sitsen, som också kallas grundsits, är grunden för alla typer av sitsar. Den används vid dressyr och vid utbildning av häst och ryttare. Den lodräta sitsen brukar också kallas för inverkanssits eftersom den ger ryttaren förutsättningar att inverka på hästen. Ryttaren ska sitta upprätt i sadeln och man ska kunna dra en lodrät linje från ryttarens axel via höften och ner till hälen. Kroppen ska vila på en triangel som består av skrevet och de båda sittbenen. Ryttaren ska sitta väl ned i sadeln mitt över hästen, så att båda sittbenen belastar hästen lika mycket.

Den lodräta sitsen kan variera något beroende på hur ryttaren är byggd och vilken storlek och byggnad hästen har.

Låren

Ska vridas om något i höftleden så att de med sina insidor ligger tätt intill sadeln. Genom denna omvridning kommer låren att ligga stadigt istället för att de ligger och ”rullar” mot sadeln.

Knäna

Ska genom lårets omvridning vara riktade snett framåt och ligger tätt intill sadeln utan att knipa.

Underskänklarna

Går från ryttarens knä till foten och ska ligga mer eller mindre snett bakåt mot hästens mage, beroende på hur länge ben ryttaren har. Insidan av vaden ska ligga mjuk intill hästen utan att klämma. Fotspetsen ska peka framåt och något utåt. Trampet i stigbyglarna ska vara följden av det minskade knäet och vara fjädrande. Hälen ska vara sänkt utan spänning i fotleden. En stadig underskänkel gör att skänkelhjälpen kan användas precis när det behövs och med lagom kraft.

Överkroppen

Ska vara avspänd och placerad mitt över höfterna. Ryggen ska vara sträckt naturligt med axlarna i jämnhöjd och skulderbladen vara något tillbakadragna så att bröstkorgen kommer framåt. Det kan vara svårt för ryttaren att känna om axlarna är rätt placerade i förhållande till höfterna. Därför är det bra om ridläraren hjälper till att hitta en position genom att ”handgripligen” visa hur han ska sitta.

Överkroppen ska vara så pass spänd att den inte ”skvalpar” men ryttaren bör, å andra sidan, mjukt följa hästens rörelser.

Huvudet

Ska vara naturligt ”buret” vilket betyder att ryttaren lyfter upp hakan och håller huvudet fritt från axlar utan spänning.  Huvudet och ögonen ska vara riktade rakt framåt och i den riktning som hästen rör sig. Att ryttaren tittar framför sig är en viktig förutsättning för en korrekt sits. En spänning i nacken kan innebära att olika delar av ryttarens kropp blockeras och det blir då omöjligt för ryttaren att påverka hästens kropp. Det är viktigt att rida med ”mjuka och rörliga ögon” istället för att låsa fast blicken och hårdna.

Överarmarna – från axlarna till armbågen

Ska hänga ledigt och utan spänning utefter ryttarens sidor. Armbågarna ska vara nära höfterna. De ska inte sticka ut eller föras för långt tillbaka.

Även  underarmarna ska hållas lediga och utan spänning. Underarmarna och tygeln ska bilda en rak linje mot hästens mun. Det gör det lättare att med mjuk hand ge riktiga tygelhjälper.

Händerna

Ska hållas fri strax över hästens manke och vara kantställda med tummen som högsta punkt. De ska vara slutna kring tygeln utan att spännas. Tummen ska ligga över tygeländen så att tygeln ligger kvar i handen. Det ska vara ungefär en handsbredd mellan händerna och de mellersta knogarna ska mötas om händerna förs ihop. Handlederna ska bukta lite svagt utåt för att ge fjädring.