Forskning om ridkonst

Människan tämjde hästen för 6000-8000 år sedan, och troligtvis kom man ganska tidigt på att man kunde rida hästen. Den tidigaste domesticeringen tros ha ägt rum på stäpperna i södra Ukraina. Där fanns tarpaner, en vildhästras som levde i östra Europa och västra Asien.

De första hästarna som människan började nyttja var små, cirka 130 cm i mankhöjd. Till en början red ryttarna utan sadel och hade ett enkelt tränsliknande bett. Med tiden började man använda enkla sadlar.

Genom avel ökade hästarnas storlek med tiden. Under perioden för romarriket hade mankhöjden ökat till cirka 150 cm och under medeltiden var de ännu högre.
Hästarna användes såväl inom jordbruk, transport och i krigsföring. Utrustningen för ridning och körning utvecklades vart efter. En viktig uppfinning för att utveckla ridkonsten var stigbygeln.

Hästarna spelade en viktig roll i dåtidens krigsföring. Hästarna behövde dresseras för att ryttarna skulle kunna ha kontroll över dem i stridens hetta. Många av de rörelser vi idag ser inom till exempel dressyr utvecklades under medeltiden.

Den äldsta ridutbildningen i Sverige startades 1663 vid Uppsala universitet.  På den tiden var ridning en av flera aktiviteter, s k ”excercitier” som studenterna skulle utbildas inom. Ridinstitutionen i Uppsala erbjöd ridundervisning till såväl studenter som anställda.

Hur ryttaren kommunicerar med sin häst är idag ett växande forskningsområde. Genom tillgång till modern teknik går många tillstånd att mäta och dokumentera på ett sätt som inte tidigare var möjligt.

Hur ryttaren sitter i sadeln, hur mycket kraft som finns i ett tygeltag och hur hästen reagerar på olika stimuli är några exempel på forskningsprojekt som görs inom detta område.