Islandshästens utrustning

Islandshästens exteriör skiljer sig i vissa avseenden från andra hästraser, vilket ställer särskilda krav på val och utformning av sadel. Rasen är ofta kompakt byggd, med relativt kort rygg, rund bröstkorg och låg till måttlig manke. Detta innebär att sadeln behöver vara anpassad till en kortare anläggningsyta och ge god balans utan att belasta ländrygg eller ryggrad.

Islandshästsadlar är därför ofta kortare och utformade för att följa hästens rygglinje samt ge tillräcklig bogfrihet, vilket är viktigt för hästens rörelser, särskilt i gångarter som tölt. Sadelns placering och utformning behöver även ta hänsyn till islandshästens sadelgjordsläge, som hos vissa individer kan ligga relativt långt fram och påverka sadelns stabilitet.

En väl anpassad sadel ska fördela ryttarens vikt jämnt över den bärande delen av ryggen och samtidigt stödja en balanserad och avspänd ryttarsits. Felaktig passform eller obalans kan leda till obehag, nedsatt rörelseförmåga och på sikt påverka hästens hållbarhet och välfärd negativt.

Eftersom både hästens exteriör, rörelsemönster och användningsområde varierar mellan individer är det viktigt att valet av sadel görs med omsorg och i samråd med person med korrekt sakkunskap inom sadelinpassning.

Foto: Lisa Chröisty

Traditionella islandshästträns är ofta enkla i sin uppbyggnad och består vanligtvis av nackstycke, med eller utan pannband, bett och tyglar, ibland utan nosgrimma. Syftet är att ge en direkt och tydlig kontakt med hästens mun och huvud, med minimal påverkan från extra remmar. Denna typ av träns har historiskt använts vid vardagsridning, arbete och längre turer, där enkelhet, funktion och hästens komfort varit i fokus.
Även andra klassiska tränsmodeller används numer, med eller utan nosgrimma. Oavsett typ av träns är korrekt passform, funktion och hänsyn till hästens välfärd avgörande. Valet bör alltid anpassas efter hästens förutsättningar, utbildningsnivå och användningsområde.

Foto: Lisa Chröisty

Inom islandshästridning används både tränsbett, hävstångsbett och bettlösa alternativ. Val av bett ska alltid utgå från hästens utbildningsnivå, ryttarens kunskap och erfarenhet samt hästens välfärd. Oavsett typ av utrustning är korrekt anpassning, varsam användning och respekt för hästens mun, huvud och nacke avgörande.

Vanligast är olika former av tränsbett med varierad utformning på ringar och mundelar. Hävstångsbett förstärker ryttarens inverkan och ställer därför höga krav på både hästens utbildning och ryttarens hand. Oavsett bettyp måste de alltid tillpassas efter den enskilda hästens munform. Hävstångsbett förstärker ryttarens inverkan och ställer därför högre krav på både hästens utbildning och ryttarens hand. Bettlösa alternativ och olika typer av nosgrimmor förekommer också, men kräver lika stor noggrannhet i passform och användning, eftersom även dessa kan ge ett betydande tryck.

Islandshäst med tränsbett. Foto: Lisa Chröisty

Isländskt stångbett

Det isländska stångbettet är ett hävstångsbett som är typiskt för islandshästen och har sitt ursprung på Island. Vid korrekt användning är tanken att bettet ska fungera som ett signalbett snarare än ett konstant verkande bett. Konstruktionen är ofta något lösare än hos många andra stångbett, bland annat i infästningen av ringarna, vilket ger hästen en tydligare förvarning innan full hävstångseffekt uppstår.

Kedjan ska spännas relativt löst och ska börja inverka först när vinkeln mellan skänklarna och mungiporna uppgår till cirka 110 grader. Fram till dess är hävstångseffekten begränsad. Tanken är att en lätt signal från kedjan ska medverka till att hästen slappnar av i nackens högsta punkt, för fram sin panna något med en lätt välvd hals samtidigt som manken höjs. På så sätt kan munstycket verka förhållande och/eller samlande.

Det är viktigt att beakta att dessa bett ofta har relativt långa skänklar, vilket innebär att trycket från ryttarens hand kan multipliceras kraftigt. Bettet får därför inte användas med för hårt spänd kedja, för högt eller konstant tryck, eller på hästar som saknar tillräcklig utbildning eller bärighet.

Oavsett val av bett eller bettlöst alternativ gäller att utrustningen ska användas med kunskap, eftertanke och respekt för hästens utbildningsnivå och fysiska förutsättningar. Bett förstärker alltid ryttarens inverkan – korrekt anpassning, mjuk hand och god ridutbildning är därför avgörande för hästens välfärd.

Boots används ibland på islandshästar, främst för att skydda ben och hovar och minska risken för att hästen slår i sig och får skador. I vissa sammanhang används även viktboots, där extra vikt tillförs för att tillfälligt påverka hästens rörelsemönster, takt och balans genom förändrad steglängd och benföring. Som ryttare är det viktigt att alltid överväga om extra vikt verkligen gynnar hästens utveckling eller om den riskerar att påverka kroppen negativt genom ökad belastning. Vid sporttävlingar får vikten på boots inte överstiga 250 g per ben. Vid avelsbedömningar är maxvikten 120 g per ben.

Viktboots på Islandshäst vid träning. Foto: Lisa Chröisty

Islandshästar kan vara skodda eller oskodda beroende på användningsområde, underlag och den enskilda hästens behov. Skoning används främst för att skydda hoven mot slitage, ge bättre grepp på vissa underlag samt vid behov stödja hovens funktion, balans och hållbarhet. Val av skoning ska alltid utgå från hästens förutsättningar, arbetsbelastning och hovhälsa, i samråd med en godkänd hovslagare.

Hovboots kan vara ett alternativ eller komplement till skoning, exempelvis vid ridning på hårt eller ojämnt underlag, under övergångsperioder mellan skodd och oskodd hov eller vid tillfälliga behov. För att hovboots ska fungera väl krävs korrekt passform och regelbunden kontroll, eftersom felaktigt anpassade boots kan ge skav eller påverka rörelsen negativt.

Skoning med tjockare skor eller sulor påverkar hästens rörelsemönster. Så kallad viktning av skor kan i vissa sammanhang förekomma för att tillfälligt påverka hästens rörelsemönster, balans och takt. Effekten varierar mellan individer och beror på flera faktorer, men skoningen ska alltid utformas med korrekt hovbalans som utgångspunkt och aldrig ske på bekostnad av hovens funktion. Eftersom ökad vikt kan innebära ökad belastning på leder, senor och muskler ska viktning användas med stor försiktighet och efter noggrann bedömning. Hästens välfärd, hållbarhet och långsiktiga hälsa ska alltid vara avgörande vid val av hovvårdsåtgärder.

Foto: Lisa Chröisty, SLU

Vid tävling gäller särskilda regler för tillåten utrustning enligt FEIF Rules & Regulations (R&R G.8.2). Regelverket omfattar även bestämmelser för bland annat sadlar, boots, spön och annan utrustning, och syftar till att säkerställa rättvisa tävlingsförhållanden och god hästvälfärd.

Regelverket uppdateras årligen, och för aktuell och korrekt information hänvisas alltid till FEIF:s officiella listor samt det svenska tillägget.

Avgörande är alltid att utrustningen är korrekt utprovad för den enskilda hästen och används på ett ansvarsfullt sätt, med fokus på hästens komfort, funktion och välfärd. Islandshästens kroppsform och rörelsemönster ställer särskilda krav på passform, inte minst när det gäller sadel och träns. Det är också viktigt att regelbundet se över utrustningens passform och funktion över tid, eftersom hästens kroppsform, muskulatur och hull kan förändras beroende på ålder, träning och användning.

• Individanpassning är avgörande
  Utrustning ska alltid anpassas efter den enskilda hästen. Samma typ av utrustning kan fungera bra på en häst men vara olämplig för en annan, även inom samma ras.
• Passform går före modell och märke
  Det är viktigare att utrustningen passar korrekt och fungerar väl än att den följer trender eller är av ett visst utförande eller fabrikat.
• Lägg märke till hästens reaktioner
  Hästens beteende och rörelsemönster ger viktig information om utrustningen fungerar som avsett. Förändrat beteende, spänning eller ovilja kan vara tecken på obehag.
• Regelbunden översyn behövs
  Hästens kroppsform, muskulatur och hull förändras över tid beroende på ålder, träning, säsong och användning. Utrustning som tidigare fungerat väl kan därför behöva justeras eller bytas.
• Korrekt användning är lika viktig som rätt utrustning
  Även väl anpassad utrustning kan orsaka obehag eller skada om den används felaktigt. Kunskap, utbildning och eftertanke är alltid avgörande för hästens välfärd.

Hästvälfärden måste alltid gå först. Foto: Lisa Chröisty