Hullbedömning

Hull – fettdepåerna i hästens kropp och dess utbredning och tjocklek, framför allt underhudsfettet
Foderstat – den mängd och fördelning av foder som hästen får under ett dygn, oavsett om det är baserat på en uträkning eller inte.
Smältbarhet – hur mycket av fodret som hästen kan utnyttja, låg smältbarhet har till exempel halm och mycket sent skördat vallfoder, hög smältbarhet har tidigt, spätt vårbete och många olika kraftfoder.
Vallfoder – allt foder som kommer från en vall, t ex hö, hösilage, ensilage, bete, lusern etc.

Att bedöma hästens hull är inte helt lätt och ibland kan det behöva göras av en person som inte dagligen ser hästen och som är mer opartisk än ägaren.

Kom ihåg! Hennekes niogradiga skala kan användas som hjälp för att hullbedöma en häst. (Bilden är en modifikation av originalet)

Hullbedömningsskala – ram att utgå ifrån:

1. Extremt utmärglad
   Ryggkotor, revben, svansrot och höftben kraftigt utstickande, skelettstrukturen kring manke, bogblad och hals klart synliga samt inget fettlager.
   2. Mycket mager
   Ryggkotor, revben, svansrot och höftben utstickande, skelettstrukturen kring manke, skuldror och hals svagt synliga.
   3. Mager
   Revben och ryggrad synliga, svansroten utstickande men individuella ryggkotor är inte synliga, höftknölen rundad men klart synlig, bäckenbenet inte skönjbart, manke, skuldror och hals markerade.
   4. Slank
   Lätt åsformad rygg, revbenen svagt skönjbara, lite fett runt svansroten, bäckenbenet inte skönjbart, manke, skuldror och hals inte tunna.
   5. Måttlig
   Jämn längs ryggen, revbenen inte synliga men lätta att känna, fettet runt svansroten börjar kännas ”svampigt”, skuldror och hals övergår mjukt till kroppen.
   6. Måttligt fet
   Kan ha en liten ränna längs ryggen, svampigt fett över revbenen, mjukt fett runt svansen, börjar tydligt ansätta fett längs manken, bakom skulderbladen och längs halsen.
   7. Fet
   Kan ha en ränna längs ryggen, går att känna individuella revben men också fett mellan dem, mjukt fett runt svansroten, fettansättning runt manke, skuldror och längs halsen.
   8. Mycket fet
   Ränna längs ryggen, svårt att känna revbenen, väldigt mjukt fett runt svansroten, tjockt fettlager runt manke, skuldror, ”förtjockad” hals, fettansättning på insidan av benen.
   9. Extremt fet
   Tydlig ränna längs ryggen, varierande tjockt fettlager över revbenen, ”bulligt” fettlager runt svansrot, manke, skuldror och längs halsen. Insidan av bakbenen kan ”skava”.

Modifierad av Anna Jansson, SLU efter Henneke med flera (1983) Equine Vet J. (1983) 15, 371-372 och NRC (1989).

Med hull menar man egentligen underhudsfett. Det vill säga fettdepåer under huden på olika delar av  kroppen, och hur tjockt fettet är i dessa depåer. Fettdepåernas utbredning och tjocklek är relaterade till hur mycket energi hästen får i sin foderstat. Hos hästar finns fettdepåer både ytligt och djupare i kroppen (till exempel runt inre organ).

Genom att titta och känna på hästens ytliga fettdepåer, det vill säga underhudsfettet, kan man bilda sig en uppfattning om hästens hull. Det är detta man brukar kalla för hullbedömning.

Att hästar hålls i ett normalt hull är en viktig välfärdsaspekt eftersom både under- och överhull är skadligt och kan göra hästar sjuka. Vanligast är att hästar är överviktiga vilket ger onödigt med belastning på kroppen. Att hullbedöma är svårt för ett otränat öga, därför har det tagits fram tydligt beskrivna skalor med bilder som stöd.

Genom att regelbundet bedöma hästens hull så förebygger man att den blir för mager eller för fet. Om en häst plötsligt magrar av så behöver man omedelbart ta reda på varför. Det kan bland annat bero på att hästar inte får i sig tillräckligt med näring – antingen för att de inte får äta ostört eller på grund av tandproblem. En annan anledning kan vara en underliggande sjukdom.

Ibland finns ingen uppbar förklaring till problemet. Då är det viktigt att rådfråga en veterinär så att inte avmagring sker. Det är även klokt att rådfråga en agronom kring uträkning av en lämplig foderstat om man själv känner sig osäker.

De flesta hästar i Sverige får i sig mer energi än vad de gör av med och övervikt är tyvärr ett ökande hästvälfärdsproblem. Det är ofta för lite rörelse och motion som leder till övervikt, och inte överutfodring. Därför behöver man även se över om rörelsemängden är tillräcklig, inte enbart minska ned på fodret. En bra åtgärd kan vara utökad utevistelse i stor hage eller motion anpassad till hästens behov.

Övervikt kan leda till ökad belastning på ben och leder men även felaktig insulinreglering och sjukdomar som Equine Metabolic Syndrome (EMS) som i sin tur kan leda till fång.

Om din häst behöver gå ned i vikt behöver du i första hand räkna ut en foderstat baserad på ett analyserat grovfoder. Du behöver en analys på varje parti grovfoder för att kunna göra beräkningen. På HästSverige finns ett foderstatsprogram som du kan använda för uträkning av foder.

Om du behöver minska på energiinnehållet bör du i första hand ta bort eventuellt kraftfoder och öka hästens grad av motion/rörelse. De flesta hästar behöver inget kraftfoder utan klarar sig utmärkt med enbart grovfoder av god kvalitet och sammansättning. Kraftfoder är en komplettering till grovfodret och kan behövas vid ett stort energibehov, till exempel under dräktighet, tillväxtperioder hos unga hästar eller hos hårt tränande hästar.

Hullbedömning kan göras på lite olika sätt. Det allra vanligaste är att man tittar på och känner över hästens revben, från området bakom bogbladet i riktning mot hästens höftknöl. Man bör lätt kunna känna individuella revben under ett tunt lager av underhudsfett, då är hästen i lagom hull. Om revbenen syns med blotta ögat är hästen i underhull, det vill säga för mager. Om hästen är i överhull, med andra ord fet, kan man inte känna revbenen utan att trycka ned fingrarna ordentligt i fettet.

Att känna över hästen revben är det enklaste och kanske mest använda sättet att snabbt avgöra om hästen är mager, i lagom hull eller fet. Det finns dock hullbedömningssystem som tar hänsyn till fler områden på hästens kropp än bara revbenen, och som ger en bättre och säkrare bedömning.

De två mest använda systemen är Hennekes niogradiga skala, samt en sexgradig skala som arbetats fram av Carroll och Huntington. Anna Jansson, professor vid SLU, har gjort en modifiering och översättning av Hennekes niogradiga skala, som du hittar via denna länk. Du kan även se skalan längre ner i texten.

Genom regelbundna hullbedömningar kan man följa hästens fettansättning eller –nedbrytning. Det behöver oftast gå en period på runt 6 veckor innan tydliga skillnader i hull kan noteras, speciellt för en person som oerfaren i hullbedömning. Under kortare perioder än så är det svårt att se eller känna några större skillnader i hullet som ger en tydligt lägre eller en högre hullpoäng.

Det tar helt enkelt tid innan vi kan upptäcka skillnader i fettansättningen. Vid bantning av hästar vill man dock gärna kunna följa hästarnas nedgång i vikt och hull snabbare än efter först 12 veckor, och i de fallen kan det vara svårt att använda hullpoängen som ett mått på om hästen verkligen minskar sina fettdepåer eller inte.

Det är en bra idé att också ta hjälp av någon utomstående person för hullbedömningen – det finns flera studier som har påvisat att hästägaren själv ofta gör en ”snällare” bedömning av hästens hull än till exempel veterinären eller annan yrkesverksam person i hästnäringen. Detta resulterar i att hästägaren kommer fram till en lägre hullpoäng än den utomstående personen. Är man flera i ett stall kan man ta hjälp av varandra och hullbedöma varandras hästar istället för sin egen.

Ett annat sätt att följa förändringar i hullet är att mäta hästens bröstomfång. Det gör man genom att lägga ett mjukt måttband bakom manken och hästens armbågar och mäta omfånget runt bröstkorgen.. Om hästen ökar i bröstomfång är den förmodligen på väg att öka i hull, och om den minskar i omfånget är den troligen på väg att minska i hull. Det är viktigt att man mäter på samma ställe varje gång (man kan klippa ett litet jack i pälsen vid de ställen man lägger måttbandet så att man kan mäta på samma plats), och att man drar lika hårt i måttbandet vid varje mätning.

Ett vanligt fel vid hullbedömning är att bedömaren misstar en stor buk hos hästen för fetma. Hästar kan ha stort bukomfång, så kallad ”höbuk” eller vara ”bukiga” av flera olika skäl, men detta är inte alltid kopplat till fetma. En stor buk kan vara ett tecken på att hästen äter mycket foder som har låg smältbarhet (t ex halm) som tar ganska mycket plats i grovtarmen.

Det kan också röra sig om att hästen har inälvsparasiter (särskilt om den samtidigt är i underhull), eller att det är en häst som inte tränats under en längre period. Hästar som arbetas på rätt sätt använder sina ”magmuskler” och är sällan särskilt bukiga även om de äter mycket grovfoder. En häst kan alltså vara bukig och samtidigt i underhull, lagom hull eller överhull.

Ett annat vanligt fel vid hullbedömning är att fettdepåer på hästen misstas för muskler. Det vi ofta upplever som en ”snygg häst med bra överlinje” behöver inte alltid vara en bra musklad häst, det kan också vara en fet häst. För att avgöra detta behöver man göra en mer noggrann hullbedömning av hästen, och även ta med i beräkningen vad det är för typ av häst och hur den arbetas och utfodras.

Olika raser eller typer av hästar ser ju olika ut och det måste man också ta ha i bakhuvudet vid hullbedömningen. Ett fullblod i galoppträning ser ganska annorlunda ut i kroppen jämfört med till exempel ett dräktigt ardennersto, men de kan ha precis samma hullpoäng. En häst med välvda revben och en rund bröstkorg bedöms ibland som fet trots att den inte är det, om bedömaren är mer van vid hästar med mer oval bröstkorg, och vice versa. Det är viktigt att komma ihåg att det är tjockleken på hästens underhudsfett man skall bedöma, inget annat.

Vad gör man då med resultatet av hullbedömningen? Har man efter sin hullbedömning fått ett resultat som säger att hästen är i lagom hull behöver man inte vidta några åtgärder. Hästen är då i balans när det gäller hur mycket energi den får via fodret och hur mycket energi den gör av med via träning, utevistelse etc. Om hästen är mager får den för lite energi i sin foderstat och den gör då av med mer energi än den konsumerar. I sådana fall bör man i första hand öka vallfodergivan till hästen så att energimängden i foderstaten ökar.

Om hästen istället är fet får den mer energi i sin foderstat än vad den gör av med. I sådana fall behöver man minska energimängden i foderstaten, eller öka energiförbrukningen via mer träning. Kan man både minska mängden energi i foderstaten och öka träningen samtidigt kommer hullnedgången att gå snabbare jämfört med om bara en av faktorerna kan åtgärdas.

Energimängden minskas i i första hand genom att ta bort kraftfodergivan. Det är dock viktigt att foderstaten täcker hästens behov av protein och mineralämnen (se övriga delar av Foderskolan). Om hästen är riktigt fet kan man även behöva minska vallfodergivan, men man behöver då se till att hästen får en tillräckligt lång ät- eller födosökstid ändå. Ett bra sätt att göra det på är att ge hästen tillgång till vanlig stråsädeshalm av god hygienisk kvalitet. Det ger hästen sysselsättning  som kan minska risken att hästen börjar utveckla stereotypa beteenden som krubbitning och luftsnappning.

Man kan också använda sig av hönät med små maskor för att förlänga ättiden av en begränsad vallfodergiva. Efter att man genomfört förändringar i foderstaten bör man låta det gå en tid innan man på nytt gör en hullbedömning och/eller mäter bröstomfånget, så att man följer upp och utvärderar den åtgärd man satte in och kan avgöra om ytterligare förändringar behövs.

1. Hur hästens mage fungerar
2. Hästens behov av energi och protein
3. Grovfoder viktigast
4. När behövs kraftfoder?
5. Hur räkna ut foderstaten?
6. Bedöm hästens hull
7. Risker med felaktig utfodring
8. Se upp för dåligt foder
9. Planera hästens bete
10. Utfodring efter betet