Planera betet

Innan hästarna släpps på bete bör deras parasitstatus vara kontrollerad och eventuell avmaskning ha skett. Om avmaskning behövs ska det ske minst tre dagar innan betessläppet, annars riskerar man att smitta betet med inälvsparasiterna. Är det hästar som inte känner varandra som ska gå tillsammans på betet är det en god idé att inte ha skor på hästarnas bakhovar, eftersom det minskar risken för onödiga skador om det blir en uppgörelse hästarna emellan.

Viktigt med gradvis tillvänjning

Om hästarna inte haft möjlighet att beta något gräs alls innan betessläppet bör en gradvis tillvänjning till gräset göras innan de släpps fritt på betet dygnet runt, för att undvika till exempel diarré, kolik och fång. Feta hästar eller hästar som haft fång tidigare bör passas mycket noga både vid betessläpp och kontinuerligt under betesgången, eftersom risken att de får fång på bete är större.
En del hästar bör inte alls hållas på bete, det kan gälla hästar som haft fång upprepade gånger, eller som har fått diagnosen EMS (ekvint metabolt syndrom).

Under betesgången ska man regelbundet inspektera såväl hästarna som själva betet och stängslet. Hästarna ska ha daglig tillsyn, och det är en god regel att titta lite extra på såväl betets tillväxt som hästarnas hull varje vecka. Hästar som håller ett bra hull på bete, det vill säga som varken blir feta eller magra, är i balans med betet när det gäller näringsintaget. Om hästen börjar bli fet är betet för näringsrikt eller finns i för stor mängd för just den hästen, och om hästen magrar av är betet för näringsfattigt för den individen, eller så finns det för lite bete tillgängligt för varje häst.

Man brukar tala om betets beläggningsgrad eller betestrycket – för hög beläggning/betestryck innebär att det är fler hästar som skall livnära sig på betet än vad marken klarar, vilket ger ett hårt nedbetat betesgräs. Alltför hög beläggningsgrad kan också äventyra betets överlevnad, eftersom hästarna kan förstöra betesväxternas rotsystem när de letar efter föda och tvingas beta mycket nära marken. Risken för att hästarna äter giftiga eller olämpliga växter är också större i ett sådant läge. I sådana fall behöver man byta betesfålla eller tillskottsutfodra med grovfoder på betet (det senare är dock inte tillåtet på en del betesmarker som får miljöstöd, kontrollera detta först!).

För låg beläggningsgrad/betestryck innebär att betet producerar mer gräs än vad hästarna som går där hinner beta av innan gräset blir förvuxet och ratas av hästarna. I sådana fall kan putsning av betet utföras för att få igång en ny grästillväxt som är smakligare och mer näringsrik. Putsning är särskilt viktigt på de beten som betas av växande unghästar och digivande ston, eftersom de har högt näringsbehov.

Tillgång på bete förändras

Det är viktigt att komma ihåg att bete förändras hela tiden och påverkas av avbetning/betestryck, väder, vattentillgång i marken med mera. Gräs som har betats av ”börjar om” med sin tillväxt, så ett återväxtbete är mer näringsrikt än ett förvuxet bete som inte betats av, även om det finns mer gräsmassa på det förvuxna betet. Så länge det finns solljus och vatten i marken och så länge dygnsmedeltemperaturen överstiger ca 5-6 plusgrader växer gräs.

En varm höst kan alltså betestillväxten fortsätta ganska långt in på hösten och tillskottsutfodring på betet kanske inte är nödvändigt innan installning, annat än den sista veckan-veckorna för att vänja hästen vid det nya fodret. Blir det snabbt en kall höst kan det istället vara tvärtom, att hästarna behöver tas in från betet eller tillskottsutfodras med grovfoder tidigare än förväntat.

Man brukar skilja mellan två huvudtyper av betesdrift; kontinuerligt bete, eller rotationsbete. Kontinuerligt bete innebär att samma antal hästar hålls på samma betesmark under hela betesperioden, medan rotationsbete innebär att betesmarken delas in i flera mindre fållor som betas av en i taget. Om man tillämpar rotationsbete på åkermark kan de fållor som inte betas av först på säsongen användas för att ta en vallskörd. Efter skörden får gräset återväxa och därefter kan hästarna byta från sin första avbetade fålla till en fålla med återväxtbete.

Vid kontinuerligt bete blir betesutnyttjandet oftast ganska dåligt – i början av säsongen är betestillväxten stor och betestrycket är ofta för lågt, vilket gör att delar av betet förväxer och ratas av hästarna. Senare på säsongen är betestrycket för högt (när tillväxten är lägre), och hästarna tvingas då beta sådana växter som de i vanliga fall undviker eller alltför nära gödselplatserna, vilket kan öka risken för förgiftningar respektive parasitinfektioner.

Genom att tillfälligt dela av betesmarken i mer än en fålla brukar man kunna förbättra utnyttjandet av betet, till exempel genom att låta hästarna beta de delar av betet som kommit längst (som vuxit mest och har längst strån) först, och därefter släppa dem på de delar av betet som växt till lite långsammare.

Dela av betet för lättfödda hästar

Att dela av betesarealen kan också vara ett sätt att kontrollera betesintaget för hästar som är lättfödda och lätt riskerar att bli för feta på bete: i början av sommaren släpps hästarna på en mindre del av betesarealen, och de får då vänja sig vid betesgräset successivt och samtidigt utfodras med det vallfoder de fått under stallperioden.

Den del av betet som hästarna inte går på får växa till under tiden, och hästarnas beteshage utökas successivt till att omfatta större och större andel av betesarealen. De har då tillgång till såväl kort gräs som tidigare betats av och som är i aktiv tillväxt och har ett högre näringsinnehåll, som till det lite mer förvuxna gräset, som bidrar med mer fiber och har lägre näringsinnehåll. Det går då att styra både mängd och sammansättning på betet efter hästarnas hull och behov genom att flytta stängslet. Nackdelen är förstås det extra arbetet med att flytta stängsel och den ökade kostnaden för staket.

Många gånger tillämpas kontinuerligt bete på betesmarker som inte läggs om, till exempel på naturbetesmarker eller gamla kulturbeten (mark som varit betesmark under lång tid). Dessa marker tjänar på att bli omhändertagna lite bättre, och genom att se till att betestrycket är lagom bibehålls ett bra bete under längre tid och markens artrikedom för både flora och fauna gynnas.
Även åkermarksbeten gynnas av skötselåtgärder som putsning av rator, utspridning av gödselhögarna på hösten efter den allra sista avbetningen och kanske tilläggsgödsling med handelsgödsel på våren i god tid innan betessläpp. På så sätt kan man få ett bra och produktivt bete som håller god avkastning och inte behöver plöjas upp och läggas om lika ofta.

Vill du veta mer ? 
Hästen som landskapsvårdare – broschyr från Jordbruksverket
http://ograsradgivaren.slu.se/ – en interaktiv guide till ogräsidentifiering och ogräsbekämpning
www.sva.se – databas över giftiga och olämpliga växter i vallar och beten

Ordlista:
Beläggningsgrad eller betestryck – antal djur per hektar bete
Fång – mycket smärtsam sjukdom med symptom i hovarna, hästen ställer sig i ”gunghästställning” för att avlasta framhovarna.
Putsning – att putsa betet betyder att man slår av betesgräset, framför allt ratorna.
Rator – de delar av betet som hästarna ratat, det vill säga inte vill beta på. Syns som förvuxet gräs, med eller utan gödselhögar.
Stakningsskador  – skador som uppkommer då hästen t ex sprungit mot staketet, i extrema fall med delar av staketet kvar i kroppen.
Återväxt – det gräs som återväxer efter en skörd eller avbetning.

Foderskolans olika delar:

1. Hur hästens mage fungerar
2. Hästens behov av energi och protein
3. Grovfoder viktigast
4. När behövs kraftfoder?
5. Hur räkna ut foderstaten?
6. Bedöm hästens hull
7. Risker med felaktig utfodring
8. Se upp för dåligt foder
9. Planera hästens bete
10.  Foder efter betet

Text: Cecilia Müller, institutionen för husdjurens utfodring och vård, SLU 2013-12-20, uppdaterad 2020-09-10