Spannmål

Spannmål kan ingå i hästfoderstater som råvara eller som ingrediens i kommersiella kraftfoder. Spannmål bör dock bara användas i foderstater där de verkligen behövs, eftersom alla spannmål innehåller stärkelse.

Utfodring av stärkelserika foder har i flera studier varit en av de faktorer som påvisats kunna öka risken för kolik hos hästar. Hästar är generellt inte speciellt bra på att bryta ned stärkelse då de utsöndrar förhållandevis små mängder av enzymet amylas, som behövs för att stärkelsenedbrytning skall kunna ske i tunntarmen. Stärkelse som inte brutits ned i tunntarmen passerar vidare till grovtarmen, där den kan orsaka störningar i grovtarmens mikrobsamhälle som kan leda till olika former av kolik. Det finns också indikationer på att utfodring med stärkelserika foder kan vara associerat med förekomst av magsår hos hästar.

Spannmål eller spannmålsbaserade foder bör därför inte användas slentrianmässigt i hästfoderstater utan endast då det finns ett verkligt behov av dem, till exempel då hästen trots att den utfodras med ett välanpassat vallfoder i fri tillgång inte håller tillräckligt högt hull. För hästar som har olika typer av ämnesomsättningssjukdomar som insulinresistens, ekvint metabolt syndrom (EMS), Cushings sjukdom (PPID) eller olika former av korsförlamning (PSSM) bör foder som innehåller stärkelse helt undvikas för att minska risken för sjukdomsepisoder.

I jämförelse med andra spannmålslag innehåller havre minst stärkelse, mest fett, mest fibrer och mest av aminosyran lysin (som är viktig för unghästars tillväxt). Utmärkande för de flesta spannmålslag är att de innehåller runt 9-12 megajoule (MJ) omsättbar energi och runt 65-90 g smältbart råprotein per kg torrsubstans. Majs och korn tillhör de mest stärkelserika kraftfodren.

Det finns många olika kraftfodermedel att välja bland. Du hittar övergripande information om kraftfoder här. Foto: Lisa Chröisty

Havre är ett gräs vars korn har ett högt skal- och fettinnehåll i jämförelse med andra spannmålsslag. Färgen på havrens korn kan variera och bland annat vit, gul och svart färg förekommer.

Havre är ett gräs vars kärna har ett högt skal- och fettinnehåll i jämförelse med andra spannmålslag. Färgen på havrens korn kan variera och bland annat vit, gul och svart färg förekommer.

Svarthavresorter anges ibland vara bättre än gul- eller vithavresorter som hästfoder, men det är tveksamt om det verkligen förhåller sig så. Skillnaderna i näringsinnehåll mellan svart- och vithavre är inte större än skillnaderna inom olika svarthavresorter eller inom olika vithavresorter. I utfodringsförsök med hästar har inga skillnader framkommit mellan svart- och gulhavresorter avseende deras näringsinnehåll eller smältbarhet för råprotein, råfett, fiber eller organisk substans.

Havre kan förekomma i både svart, gul och vit färg. I utfodringsförsök med hästar har inga skillnader framkommit mellan svart- och gulhavresorter avseende deras näringsinnehåll eller smältbarhet för råprotein, råfett, fiber eller organisk substans. Foto: Lisa Chröisty

En gammal sort av svarthavre (Stormogul II) har påvisats ha högre antioxidativ kapacitet än de vanligast förekommande sorterna idag. Hur hög den antioxidativa kapaciteten är i moderna svarthavresorter är inte undersökt och det är oklart om detta har någon praktisk betydelse för utfodring av hästar.

Odling av svarthavre var betydligt vanligare förr i Sverige. Under 1930-talet kunde mellan 30-60 procent av havrearealen i Uppland, Sörmland, Västmanland, Närke och Skaraborg utgöras av svarthavresorter. Anledningen till detta var bland annat att svarthavresorten Stormogul II klarade försommartorka bra, vilket är vanligt i dessa trakter. Idag är svarthavreodling sällsynt.

I växtförädlingen har man eftersträvat egenskaper som stora skördar och välmatade kärnor och där har man lyckats bättre med sorter som har annan färg på kärnan. Stormogul II odlas till exempel inte längre eftersom säden lägger sig när man använder en hög kvävegiva för att öka avkastningen. Generellt sett ligger avkastning för dagens svarthavresorter 10-15 procent under de flesta vithavresorter.

På vissa håll i Europa är odling och användande av svarthavre i foder till häst fortfarande vanligt.

Spannmålsbiprodukter är sådant som blir över vid framställning av gryn och mjöl för livsmedel. Det är till exempel de yttre skaldelarna av spannmålskärnan (vetekli eller kliblandning), groddämnet (vetegroddar) eller vetefodermjöl (som siktas från vetekliet).

Många av dessa biprodukter ingår i olika kommersiella foderblandningar men kan också utfodras som de är. Kli och vetefodermjöl kan vara ganska dammigt och behöver fuktas eller blandas med något annat foder för att hästen skall vilja äta det. Vetekli har av tradition använts som ett milt laxerande fodermedel, då det innehåller kolhydrater som sväller i kontakt med vatten. Kli är ganska proteinrikt, fiberrikt och fosforrikt.

Vetefodermjöl är en fraktion som ofta används som ”bärare” för olika typer av fodertillskott i pulverform. Det påminner i sin struktur om vetemjöl.

Vetegroddar är rika på både fett, protein, fosfor och vitamin E. Den höga fetthalten i vetegroddar gör att de härsknar snabbt och en öppnad förpackning har begränsad hållbarhet. Vetegroddar är inte groddar i den bemärkelsen att det är små gröna plantor som till exempel alfalfagroddar, utan själva groddämnet från vetekärnan, som en grodd kan växa ut från vid sådd av hela spannmålskärnan.

Spannmål bör bara användas i foderstater där de verkligen behövs, eftersom alla spannmål innehåller stärkelse.

Utfodring av stärkelserika foder har i flera studier varit en av de faktorer som påvisats kunna öka risken för kolik hos hästar. Hästar är generellt inte speciellt bra på att bryta ned stärkelse då de utsöndrar förhållandevis små mängder av enzymet amylas, som behövs för att stärkelsenedbrytning skall kunna ske i tunntarmen. Stärkelse som inte brutits ned i tunntarmen passerar vidare till grovtarmen, där den kan orsaka störningar i grovtarmens mikrobsamhälle som kan leda till olika former av kolik. Det finns också indikationer på att utfodring med stärkelserika foder kan vara associerat med förekomst av magsår hos hästar.

Spannmål eller spannmålsbaserade foder bör därför inte användas slentrianmässigt i hästfoderstater utan endast då det finns ett verkligt behov av dem, till exempel då hästen trots att den utfodras med ett välanpassat vallfoder i fri tillgång inte håller tillräckligt högt hull. För hästar som har olika typer av ämnesomsättningssjukdomar som insulinresistens, ekvint metabolt syndrom (EMS), Cushings sjukdom (PPID) eller olika former av korsförlamning (PSSM) bör foder som innehåller stärkelse helt undvikas för att minska risken för sjukdomsepisoder.Spannmål bör bara användas i foderstater där de verkligen behövs, eftersom alla spannmål innehåller stärkelse. Om foderstaten redan innhåller större mängder spannmål bör man inte utöver det ovkså utfodra spannmålsbiprodukter, då allvarliga hälsokonsekvenser kan uppstå. Läs mer nedan. Foto: Lisa Chröisty

Se upp för stora mängder fytinfosfor (kalciumbrist)

Om foderstaten redan innehåller större mängder spannmål bör man inte utöver det också utfodra spannmålsbiprodukter, eftersom både spannmål och dess biprodukter innehåller ett ämne som heter fytinfosfor. Fytinfosfor binder kalcium (Ca) till sig, så trots att man utfodrar tillräcklig mängd Ca i en sådan foderstat (via till exempel mineralfoder av något slag) kan alltså mängden tillgänglig Ca ändå bli för låg för att täcka hästens behov och allvarliga hälsokonsekvenser kan uppstå.