Spannmål

Havre innehåller minst stärkelse, mest fett, mest fibrer och mest av aminosyran lysin i jämförelse med övriga spannmålsslag. Utmärkande för de flesta spannmålsslag är att de innehåller runt 9-12 megajoule (MJ) omsättbar energi och runt 65-90 g smb rp per kg ts.

Det är alltså inte några proteinrika fodermedel, utan foder som passar bäst i foderstater där hästen inte äter så mycket av ett vallfoder som den skulle behöva, trots att vallfodret har ett för hästen lämpligt näringsinnehåll.

Hel eller krossad

Havre kan utfodras hel, det vill säga, som den är, till friska hästar med full tanduppsättning. För hästar med nedslitna tänder eller som av annan anledning har svårt att tugga bör havren krossas eller stöpas (blötläggas) före utfodring för att skalet skall brytas upp. Korn har ofta väldigt hård kärna och behöver nästan alltid krossas eller stöpas.

Det finns olika havresorter som används som hästfoder. Svarthavresorter anges ibland vara bättre än gul- eller vithavresorter som hästfoder, men det är tveksamt om det verkligen förhåller sig så.

Skillnaderna i näringsinnehåll mellan svart- och vithavre är inte större än skillnaderna inom olika svarthavresorter eller inom olika vithavresorter. I utfodringsförsök med hästar har inga skillnader framkommit mellan svart- och gulhavresorter.

Förekommer ofta i färdigfoder

Spannmål är en vanlig ingrediens i fabrikstillverkade foder som pellets och müsli. Även andra spannmålsslag som majs och ris ingår också, särskilt i importerade fodermedel.

Majs odlas inte till kärnmognad i Sverige och ris är uteslutande en importerad vara. Majs ingår däremot mycket ofta i olika importerade foderblandningar. Majs karakteriseras av mycket högt stärkelseinnehåll, lågt protein- och lågt lysininnehåll. Ris är också ett proteinsvagt fodermedel.

Havre är ett gräs vars korn har ett högt skal- och fettinnehåll i jämförelse med andra spannmålsslag. Färgen på havrens korn kan variera och bland annat vit, gul och svart färg förekommer.

Havre delas därför ofta upp i olika typer efter vilken färg som kornet har och benämns då vit-, gul- eller svarthavre. Fortfarande tillhör de dock samma art och näringsinnehållet varierar inte mer mellan till exempel svart- och vithavre än vad det gör mellan olika sorter av svarthavre eller vithavre.

Det finns en tjeckisk studie2 där man jämfört smältbarheten på två svarthavresorter med en gulhavresort hos häst. Näringsinnehållet i sorterna var likvärdigt och det blev heller inga skillnader i smältbarheten av bland annat råprotein, råfett, fiber eller organisk substans.

Ett avhandlingsarbete3 från SLU har visat att en gammal sort av svarthavre (Stormogul II) har högre antioxidativ kapacitet än de vanligast förekommande sorterna idag har. Hur hög den oxidativa kapaciteten är i moderna svarthavresorter är inte undersökt och det är oklart om denna kapacitet skulle ha någon praktisk betydelse för hästens ämnesomsättning.

Ovanlig sort numera i Sverige

Odling av svarthavre var betydligt vanligare förr i Sverige. Under 1930-talet kunde mellan 30-60 procent av havrearealen i Uppland, Sörmland, Västmanland, Närke och Skaraborg utgöras av svarthavresorter4. Anledningen till detta var bland annat att svarthavresorten Stormogul II klarade försommartorka bra, vilket är vanligt i dessa trakter. Idag är svarthavreodling sällsynt.

I växtförädlingen har man eftersträvat egenskaper som stora skördar och välmatade kärnor och där har man lyckats bättre med sorter som har annan färg på kärnan. Stormogul II odlas till exempel inte längre eftersom säden lägger sig när man använder en hög kvävegiva för att öka avkastningen. Generellt sett ligger avkastning för dagens svarthavresorter 10-15 procent under de flesta vithavresorter.

På vissa håll i Europa är odling och användande av svarthavre i foder till häst fortfarande vanligt.