Hullbedömning

Med hull menar man egentligen fett, det vill säga var hästen har fettdepåer någonstans på kroppen, och hur tjockt fettet är i dessa depåer. Fettdepåernas utbredning och tjocklek är relaterade till hur mycket energi hästen får i sin foderstat. Hästen har fettdepåer både ytligt och djupare i kroppen (till exempel runt inre organ).

Genom att titta och känna på hästens ytliga fettdepåer kan man bilda sig en uppfattning om hästens hull. Det är detta man brukar kalla för hullbedömning.

Olika metoder bedöma hull

Hullbedömning kan göras på lite olika sätt. Det allra vanligaste är att man tittar på och känner över hästens revben, från området bakom bogen i riktning mot hästens höftknöl.
Man bör lätt kunna känna individuella revben under ett tunt lager av underhudsfett, då är hästen i lagom hull.
Om revbenen syns med blotta ögat är hästen i underhull, det vill säga för mager. Om hästen är i överhull, med andra ord fet, kan man inte känna revbenen utan att trycka ned fingrarna ordentligt i fettet.
Detta är det enklaste och kanske mest använda sättet att snabbt avgöra om hästen är mager, lagom eller fet. Det finns dock hullbedömningssystem som tar hänsyn till fler områden på hästens kropp än bara revbenen, och som ger en bättre och säkrare bedömning.

De två mest använda systemen är Hennekes niogradiga skala, samt en sexgradig skala som arbetats fram av Carroll och Huntington. Anna Jansson, professor vid SLU, har gjort en modifiering och översättning av Hennekes niogradiga skala, som du hittar via denna LÄNK. Du kan även se skalan längre ner i texten.

Tar tid att se skillnader

Genom regelbundna hullbedömningar kan man följa hästens fettansättning eller -nedbrytning under tidsperioder som är längre än cirka 12 veckor. Under kortare perioder än så är det svårt att se eller känna några större skillnader i hullet som ger en tydligt lägre eller en högre hullpoäng.

Det tar helt enkelt tid innan vi kan upptäcka skillnader i fettansättningen. Vid bantning av hästar vill man dock gärna kunna följa hästarnas nedgång i vikt och hull snabbare än efter först 12 veckor, och i de fallen kan det vara svårt att använda hullpoängen som ett mått på om hästen verkligen minskar sina fettdepåer eller inte.

Ett annat sätt att följa nedgång i vikt och hull är att mäta hästens bröstomfång. Det gör man genom att lägga ett mjukt måttband bakom manken och hästens armbågar och mäta omfånget runt bröstkorgen. Det är viktigt att man mäter på samma ställe varje gång (man kan klippa ett litet jack i pälsen vid de ställen man lägger måttbandet), och att man drar lika hårt i måttbandet vid varje mätning.

Det finns alltså en rätt stor felkälla i mätningen även här, som man behöver vara medveten om. Det är en bra idé att också ta hjälp av någon utomstående person för hullbedömningen – det finns flera studier som har påvisat att hästägaren själv ofta gör en ”snällare” bedömning av hästens hull än till exempel veterinären eller annan hästkunnig person. Detta resulterar i att hästägaren kommer fram till en lägre hullpoäng än den utomstående personen. Är man flera i ett stall kan man ta hjälp av varandra och hullbedöma varandras hästar istället för sin egen.

Stor buk inte alltid fetma

Ett vanligt fel vid hullbedömning är att bedömaren misstar en stor buk hos hästen för fetma. Hästar kan ha stort bukomfång, så kallad ”höbuk” eller vara ”bukiga” av flera olika skäl, men detta är inte alltid kopplat till fetma. En stor buk kan vara ett tecken på att hästen äter mycket foder som har låg smältbarhet (t ex halm), det vill säga fodret kan inte utnyttjas av hästen i så hög grad, så det är mycket material som skall passera tarmen, vilket naturligtvis tar plats.

Det kan också röra sig om att hästen har inälvsparasiter (särskilt om den samtidigt är i underhull), eller att det är en häst som inte tränats under en längre period. Hästar som arbetas på rätt sätt använder sina ”magmuskler” och är sällan särskilt bukiga även om de äter mycket grovfoder. En häst kan alltså vara bukig och samtidigt i underhull, lagom hull eller överhull.

Ett annat vanligt fel vid hullbedömning är att bedömaren inte tittar på själva fettansättningen utan på hur hästen är musklad. Det är inte ovanligt att fettdepåer på hästen misstas för muskler. Det vi upplever som en ”snygg häst med bra överlinje” behöver inte alltid vara en bra musklad häst, det kan också vara en fet häst. För att avgöra detta behöver man göra en mer noggrann hullbedömning av hästen, och även ta med i beräkningen vad det är för typ av häst och hur den arbetas och utfodras.

Olika raser eller typer av hästar ser ju olika ut och det måste man också ta med i bedömningen. Ett fullblod i galoppträning ser ganska annorlunda ut i kroppen jämfört med till exempel ett dräktigt ardennersto, men de kan få samma hullpoäng ändå, om de har samma hull. En häst med välvda revben och en rund bröstkorg bedöms ibland som fet trots att den inte är det, om bedömaren är mer van vid hästar med mer oval bröstkorg, och vice versa.

Fodergivan kan behöva ändras

Vad gör man då med resultatet av hullbedömningen? Har man efter sin hullbedömning fått ett resultat som säger att hästen är i lagom hull behöver man inte ta till några åtgärder. Hästen är då i balans när det gäller hur mycket energi den får via fodret och hur mycket energi den gör av med via träning, utevistelse etc.
Om hästen är mager får den för lite energi i sin foderstat och den gör då av med mer energi än den konsumerar. I sådana fall bör man i första hand öka vallfodergivan till hästen, och se över energimängden i foderstaten.

Förändra kraftfodergivan först

Om hästen är fet får den mer energi i sin foderstat än vad den gör av med. I sådana fall behöver man minska energimängden i foderstaten, eller öka energiförbrukningen via mer träning och låta hästen vara utan täcke, så att den förbrukar mer energi på värmeproduktion.

Man ska i första hand minska eller ta bort kraftfodergivan till den feta hästen, men samtidigt se till att foderstaten täcker hästens behov av protein och mineraler (se tidigare delar av Foderskolan). Om hästen är riktigt fet kan man även behöva minska vallfodergivan, men man skall då ge hästen halm att tugga på och sysselsätta sig med, för att undvika att störningar i mag-tarmkanalen uppkommer och att hästen börjar utveckla stereotypa beteenden.

Man kan också använda sig av hönät med små maskor för att förlänga ättiden av en begränsad vallfodergiva. Efter att man genomfört förändringar i foderstaten bör man låta det gå en tid innan man på nytt gör en hullbedömning och/eller mäter bröstomfånget, så att man följer upp och utvärderar den åtgärd man satte in och kan avgöra om ytterligare förändringar behövs.

Hullbedömningsskala:

1. Extremt utmärglad
Ryggkotor, revben, svansrot och höftben kraftigt utstickande, skelettstrukturen kring manke, bogblad och hals klart synliga samt inget fettlager.
2. Mycket mager
Ryggkotor, revben, svansrot och höftben utstickande, skelettstrukturen kring manke, skuldror och hals svagt synliga.
3. Mager
Revben och ryggrad synliga, svansroten utstickande men individuella ryggkotor är inte synliga, höftknölen rundad men klart synlig, bäckenbenet inte skönjbart, manke, skuldror och hals markerade.
4. Slank
Lätt åsformad rygg, revbenen svagt skönjbara, lite fett runt svansroten, bäckenbenet inte skönjbart, manke, skuldror och hals inte tunna.
5. Måttlig
Jämn längs ryggen, revbenen inte synliga men lätta att känna, fettet runt svansroten börjar kännas ”svampigt”, skuldror och hals övergår mjukt till kroppen.
6. Måttligt fet
Kan ha en liten ränna längs ryggen, svampigt fett över revbenen, mjukt fett runt svansen, börjar tydligt ansätta fett längs manken, bakom skulderbladen och längs halsen.
7. Fet
Kan ha en ränna längs ryggen, går att känna individuella revben men också fett mellan dem, mjukt fett runt svansroten, fettansättning runt manke, skuldror och längs halsen.
8. Mycket fet
Ränna längs ryggen, svårt att känna revbenen, väldigt mjukt fett runt svansroten, tjockt fettlager runt manke, skuldror, ”förtjockad” hals, fettansättning på insidan av benen.
9. Extremt fet
Tydlig ränna längs ryggen, varierande tjockt fettlager över revbenen, ”bulligt” fettlager runt svansrot, manke, skuldror och längs halsen. Insidan av bakbenen kan ”skava”.

Modifierad av Anna Jansson, SLU efter Henneke med flera (1983) Equine Vet J. (1983) 15, 371-372 och NRC (1989).

Ordlista:
Hull – fettdepåerna i hästens kropp och dess utbredning och tjocklek
Foderstat – den mängd och fördelning av foder som hästen får under ett dygn, oavsett om det är baserat på en uträkning eller inte.
Smältbarhet – hur mycket av fodret som hästen kan utnyttja, låg smältbarhet har till exempel halm och mycket sent skördat vallfoder, hög smältbarhet har tidigt, spätt vårbete och många olika kraftfoder.
Vallfoder – allt foder som kommer från en vall, t ex hö, hösilage, ensilage, bete.

Text: Cecilia Müller, forskare, inst för husdjurens utfodring och vård, SLU uppdaterad 2020-11-05