Hästens näringsbehov

Alla hästar har ett underhållsbehov av energi och näringsämnen som protein, mineraler och vitaminer. Underhållsbehovet är det behov hästen har när den inte gör någonting utöver att vara häst, det vill säga när den inte arbetar, ger di eller är dräktig, och inte skall öka eller minska i hull och vikt. Hur stort underhållsbehovet av energi är beror främst på hur stor hästen är, det vill säga dess kroppsvikt. En stor häst på 800 kg har ett större underhållsbehov än en ponny på 200 kg.

En faktor som också har betydelse för hur stort underhållsbehov hästen har är om den är lättfödd, normalfödd eller svårfödd. En lättfödd häst behöver ca 10 procent mindre energi än en svårfödd häst. Med lättfödd menas att hästen behöver mindre foder än genomsnittet för att hålla vikt och hull, medan en svårfödd häst behöver mer foder än den genomsnittliga hästen för att inte tappa vikt och hull.

Generellt sett räknas fullblod som svårfödda och kallblod och ponnyraser som lättfödda, men det finns stor variation även inom olika raser.

Digivande ston kan behöva tillägg för sin mjölkproduktion. Foto: Carin Wrange

Om hästen eller ponnyn arbetar behöver den tillägg av energi, protein, mineraler och vitaminer för det, liksom växande unghästar behöver tillägg för tillväxt och digivande ston behöver tillägg för sin mjölkproduktion. Dräktiga ston behöver dräktighetstillägg från och med dräktighetsmånad 8.

Storleken på arbetstillägget varierar med hur ansträngande arbetet är för hästen. Med hårt arbete avses till exempel träning och tävling i fälttävlan på lätt- och medelnivå och svår klass- hoppning, och som mycket hårt arbete räknas trav- och galoppträning och -tävling, fälttävlan på elitnivå och distanstävling. Skogs- och jordbruksarbete räknas också som hårt till mycket hårt arbete.

De allra flesta arbetande hästar tränas dock inte hårt eller mycket hårt, utan lätt till medelhårt. Som lätt arbete räknas merparten av fritidsridning/körning, och som medelhårt arbete räknas till exempel arbete på ridskola eller liknande.

En uppskattning av de olika tillägg som kan behövas kan också göras via HästSveriges foderstatsprogram.

Du kan själv ladda ner häftet om utfodringsrekommendationer som publiceras av SLU. I häftet hittar du de senaste rekommendationer för utfodring, baserat på aktuell forskning.

I Sverige används begreppet omsättbar energi för att beskriva hästens energibehov och energiinnehållet i fodret. I andra länder kan andra energibegrepp användas, t ex nettoenergi eller smältbar energi. Enheten megajoule (MJ) används i Sverige.

Begreppet smältbart råprotein (eller smältbart protein) används i Sverige för att beskriva hästens behov av protein och fodrets proteininnehåll. Även för protein används olika begrepp i olika länder, ibland anges råprotein, som alltså inte är detsamma som smältbart råprotein.

Det smältbara råproteinet är en andel av råproteinet, och beskriver den proportion av råproteinet som kan brytas ned och tas upp i hästens mag-tarmkanal.

Enheten gram (g) används, och ibland kan man även se proteinhalten angiven som % av torrsubstansen (ts). Om råproteinhalten är t ex 12 % motsvarar det 120 g råprotein per kg ts. Vilken andel av det som är smältbart finns det ingen generell formel för, eftersom smältbarheten för proteinet är olika för olika typer av foder. Andelen smältbart råprotein beräknas därför för varje foderslag.

Växande unghästar, högdräktiga ston och digivande ston har ett högre proteinbehov än vuxna hästar som inte är dräktiga eller digivande. Det beror på att de skall ansätta eller bygga upp något, en växande kropp eller mjölk, vilket gör att det behövs byggstenar. Det är proteinet som är byggstenarna.

Hur mycket smältbart råprotein hästen behöver anges i g per MJ, det sätts alltså i relation till energibehovet. Man kan använda Hästsveriges foderstatsprogram för att räkna ut hur mycket smältbart råprotein hästen behöver, eller använda sig av ”Utfodringsrekommendationer för häst” från SLU.

Bland mineralämnena är kalcium (Ca) och fosfor (P) särskilt viktiga, bland annat för att bygga upp skelettet, för muskelarbete och för cellernas energiomsättning. Hästen behöver kalcium och fosfor i lämpliga proportioner till varandra, därför brukar man tala om Ca/P-kvoten – det skall alltid vara mer Ca än P i hästfoderstaten för att undvika att skelettet blir urkalkat. Ca/P-kvoten skall alltså alltid vara minst 1,1 i totalfoderstaten.

Ett lämpligt intervall för Ca/P-kvoten är 1,2-1,8, men om vallfodret är Ca-rikt kan kvoten bli högre. I utfodringsförsök har Ca/P-kvoter upp mot 6 använts utan att man observerat några negativa konsekvenser av detta på hästarna. En förutsättning är dock att P-behovet är uppfyllt.

Ett mineralämne som hästen också har behov av är natrium (Na), som ingår tillsammans med klorid (Cl-) i vanligt koksalt (NaCl). För de flesta hästar täcks Na-behovet genom att hästen har tillgång till en saltsten, men hästar som svettas mycket förlorar också mycket Na via svetten och kan då behöva ersätta den förlusten genom att få extra salt. Läs mer om salt till tränande och tävlande hästar.

Hästen har också behov av andra mineralämnen som t ex magnesium (Mg), zink och selen (Se), för att nämna några. Behovet av alla mineralämnen är olika beroende på hästens storlek och vad den används till. Detaljerat behov av mineralämnen återfinns i ”Utfodringsrekommendationer för häst”. Behovet av Ca, P, Mg och Se återfinns också i HästSveriges foderstatsprogram.

Eftersom hästar är utpräglade gräsätare och grovtarmsjäsare är det viktigt att de får tillräckligt mycket grovfoder i sin foderstat varje dag.

Hästens minimibehov av grovfoder är 1 kg torrsubstans (ts) grovfoder per 100 kg kroppsvikt och dag. Dock rekommenderas att hästen får 1,5 – 2 kg ts per 100 kg kroppsvikt och dag.

Detta innebär att en häst på 500 kg måste få minst 5 kg ts grovfoder varje dag. Detta motsvarar ca 6 kg hö (5 kg ts / 0,84 (torrsubstanshalten i fodret = 6 kg hö) eller ca 9 kg hösilage med ts-halten 55 % (5 kg ts / 0,55 = 9 kg hösilage).

För att få reda på hur mycket hösilage eller ensilage en häst behöver, måste man alltså först räkna ut hur många kg ts hästen skall ha varje dag, och därefter dividera detta med ts-halten i det vallfoder man skall använda. På så sätt räknar man bort vattnet i fodret, vilket är viktigt eftersom vattenfasen i fodret inte innehåller någon näring eller någon energi.

Kom ihåg att tumregeln minst 1 kg ts/100 kg kroppsvikt och dag är en minimirekommendation, det är alltså den lägsta tänkbara grovfodergivan. Hästen kan gärna få mer vallfoder, helst 1,5 – 2 kg ts per 100 kg kroppsvikt och dag, eller fri tillgång, om den inte blir alltför fet på en sådan giva. Om hästen är fet, lättfödd eller av annan anledning behöver utfodras restriktivt bör man ge hästen tillgång på halm, som då erbjuder sysselsättning.

Oavsett vilken typ av vallfoder man har, är det viktigt att veta näringsinnehållet i det för att kunna utfodra på rätt sätt. Detta kan man bara få reda på genom att låta analysera fodrets näringsinnehåll. Via en analys av fodrets näringsinnehåll får man till exempel reda på mängden energi, protein och mineralämnen i fodret.

Man kan inte titta på ett vallfoder med blotta ögat och avgöra om det är 8 MJ eller 12 MJ i det. Om det inte finns någon analys på vallfodret när man köper det går det att ta ut ett prov och skicka det för analys i efterhand, men det är lite besvärligare.

Man tar då ut prov (helst med ensilage- eller höborr) från några balar, vilket innebär att man måste ta hål på plasten när det gäller inplastat vallfoder. Det går också att ta prov ur 3-4 balar i takt med att de öppnas för utfodring. Proverna samlas då i en plastpåse och förvaras i frys tills man fått ihop prov från ett tillräckligt stort antal balar. Proverna klipps då ned i mindre bitar, blandas om och skickas för analys. Att ta prov från endast en bal kan inte rekommenderas sdå ett sådant prov inte är representativt för fodret.

Allra enklast är att under skörd, strax innan pressning, gå diagonalt över fältet och ta ut prov från slumpmässigt utvalda platser. Då får man ett analyssvar som representerar en större del av fältet som fodret kommer ifrån, på ett behändigt sätt.

Om man lyckas få ett vallfoder vars näringsinnehåll och balans mellan smältbart råprotein och energi stämmer väl överens med hästens behov blir utfodringen enkel, hästvänlig och ekonomisk. Eftersom olika hästkategorier har olika näringsbehov är ett och samma vallfoder inte idealt för alla hästkategorier. Några riktlinjer att gå efter är följande:

Avelsston, växande unghästar: >10 MJ/kg ts, >8 g smältbart råprotein/MJ
Vuxna hästar (ej digivande, dräktiga)i normalt arbete eller vila: <10 MJ/kg ts, ca 6 g smb rp/MJ
Hästar i hårt arbete (elitnivå, heldagsarbeten): >10 MJ/kg ts, ca 6 g smb rp/MJ

Skulle det vallfoder man har inte passa till den hästkategori man har är det ingen katastrof, men foderstaten blir lite krångligare och dyrare. Om fodret är alltför näringsrikt i förhållande till hästens näringsbehov behöver man begränsa vallfodergivan för att undvika fetma. Om fodret innehåller för lite näring i förhållande till hästens behov behöver man komplettera foderstaten med andra fodermedel vilket blir både dyrare och lite krångligare.