Kraftfoder

Det finns många olika typer av kraftfoder, men det som är gemensamt för dem är att de generellt sett innehåller mer fett, protein, socker eller stärkelse jämfört med grovfoder.

Hästar som överutfodras med kraftfoder, det vill säga får kraftfoder trots att de inte behöver det, blir därför feta och överviktiga, och riskerar att drabbas av olika typer av hälsoproblem. Det är väldokumenterat att överutfodring med stärkelserika fodermedel som t ex korn, majs och havre innebär betydligt högre risk för kolik och magsår hos hästen.

Hästar är inte anpassade för att bryta ned större mängder stärkelse och blir mängden för stor klarar mag-tarmkanalen inte av att ta hand om stärkelsen på ett bra sätt, varpå störningar kan uppstå.

Ge endast vid verkligt behov

Det är också välkänt att utfodring med socker- och stärkelserika fodermedel särskilt påverkar hästens insulinrespons och riskerar att ge störningar i glukos- och insulinomsättningen (insulinresistens och ekvint metabolt syndrom (EMS), vilken i sin tur kan leda till fång. Utfodring med kraftfoder i fel lägen, till exempel till stressade föl vid avvänjning, kan också öka risken för att hästen utvecklar beteendestörningar som till exempel krubbitning.

För att begränsa riskerna för hälso- och beteendemässiga problem relaterade till kraftfoderutfodring bör man ha följande punkter i åtanke:

• 1) Kraftfoder skall aldrig användas om det inte finns ett verkligt behov av det.
• 2) Det finns begränsningar för hur mycket kraftfoder man kan utfodra till en häst:-max 150 g stärkelse/100 kg kroppsvikt och utfodringstillfälle – eftersom olika foder har olika stärkelseinnehåll motsvarar det olika mängder av olika foder. Denna regel motsvarar t ex ca 2 kg havre eller 1,5 kg korn per utfodringstillfälle för en häst som väger 500 kg.-mindre än 500 g stärkelse/100 kg kroppsvikt och dygn – eftersom olika foder innehåller olika mycket stärkelse blir det olika stora givor beroende på foderslaget. För en 500 kg häst motsvarar det mindre än 2,5 kg stärkelse per dygn dvs max 7,8 kg havre eller max 4,3 kg korn per dygn. Dessa måste fördelas enligt punkten ovan: dvs minst 3-4 utfodringstillfällen.
• 3) Alla kraftfoder passar inte alltid lika bra – om foderstaten måste kompletteras med ett kraftfoder på grund av brister i vallfodret, skall det vara rätt typ av kraftfoder. Saknas det protein i foderstaten är alltså till  exempel havre och betfor inte lämpligt att komplettera med då de inte är proteinrika fodermedel.

Trots att hästen är en gräsätare finns det i praktiken ett fåtal situationer då hästen behöver få kraftfoder i sin foderstat.

Om hästen tappar hull

Om hästen vid fri tillgång på grovfoder tappar hull, vikt och/eller muskler. Det vill säga – om hästen trots att den får äta så mycket den vill av ett grovfoder (med lämpligt näringsmässigt innehåll för hästen i fråga) inte lyckas få i sig tillräckligt mycket näring, så behöver man komplettera foderstaten med något annat foder som är mer näringskoncentrerat.

Om grovfodret har ett lågt näringsinnehåll är det bättre att byta ut det mot, eller komplettera med, ett annat grovfoder med högre näringsinnehåll, än att lägga till kraftfoder i foderstaten.

Med fri tillgång menas också verkligen fri tillgång, det vill säga att det alltid finns grovfoder tillgängligt för hästen (24 timmar/dygn, alla dagar i veckan) och att foderintaget inte försvåras på något sätt med till exempel småmaskiga nät eller stor konkurrens med andra hästar om fodret.

Om proteinhalten är för låg

Om grovfodret saknar något näringsämne och inte kan uppfylla hästens behov av detta. En vanlig situation är att grovfodrets proteininnehåll på grund av sen skörd är alltför lågt för att kunna täcka hästens proteinbehov.

I sådana fall behöver foderstaten kompletteras med ett proteinrikt foder. Om det är en måttlig proteinbrist i grovfodret kan den oftast täckas av lucern, som också är ett grovfoder, om än i pelleterad form eller som hackelse. Lucern är en kvävefixerande baljväxt vilket bland annat  innebär att den innehåller mer protein än de vanliga vallgräsen (t ex timotej och ängssvingel).

Om proteinbristen i vallfodret är stor krävs stora mängder lucern för att täcka hästens proteinbehov, och då kan det vara mer ekonomiskt och bli en bättre balans mellan protein och energi i foderstaten om man väljer ett proteinkraftfoder istället. Proteinkraftfoder är jämfört med lucern mer koncentrerade med avseende på sitt proteininnehåll, och då räcker det oftast med en liten mängd av ett sådant foder för att täcka hästens proteinbehov.

I regel brukar proteinkraftfoder innehålla minst 175 g smältbart råprotein (g smb rp) per kg torrsubstans (ts).

Om hästen har speciella behov

Om hästen har mer ovanliga och speciella behov, till exempel hästar som återhämtar sig efter mycket allvarliga skador, sjukdomar, operationer etc och som man har svårt att få att äta någonting alls. Denna situation är dock speciell och har i de allra flesta fall en veterinär inkopplad.

En häst klarar inte att fodervägra eller inte äta något grovfoder alls under någon längre tid utan att komplikationer uppstår, så detta är en högst tillfällig situation.

Att hästen rids eller körs, är dräktig, digivande eller växande är alltså inte tillräckliga skäl för att av princip utfodra kraftfoder. Om en häst behöver något kraftfoder eller inte i sin foderstat avgörs inte bara av vad hästen används till, utan väldigt mycket hänger på vallfodrets näringsinnehåll.

Om man nu trots allt behöver lägga till ett kraftfoder i foderstaten, vilket skall man då välja? Det finns en stor mängd av olika foder och foderråvaror som används till hästar.

Det är vanligt att använda fabriksblandade kraftfoder, men det är också vanligt förekommande att utfodra hästar med spannmål och biprodukter från livsmedelsindustrin som till exempel betfor, vetekli och linfröpellets, för att nämna några exempel.

De fabriksblandade kraftfodren innehåller i allmänhet spannmål och biprodukter, men pelleteras eller blandas i en müsli. Näringsinnehållet i de fabriksblandade fodermedlen varierar efter vilka ingredienser som använts.

Hur mycket energi och protein som finns i vallfodret får man reda på via en analys av vallfodrets näringsinnehåll, och det är alltid det man utgår från när man skall komponera en foderstat.

Att sätta ihop en foderstat utan vetskap om vallfodrets näringsinnehåll är ungefär som att kasta pil med förbundna ögon – har man tur kan man träffa rätt någon enstaka gång men de flesta pilkasten träffar inte ens tavlan.

Dessutom blir det dyrt att i blindo utfodra med kraftfoder som hästen förmodligen inte har något behov av, både på grund av åtgången av kraftfodret i sig, men också på grund av de risker det kan innebära för hästens hälsa.

Kraftfoder har inte några prestationshöjande egenskaper i sig, hästen kommer till exempel inte att springa fortare, hoppa högre eller bli mer uthållig i vare sig galopplöp eller piaff för att den utfodras med kraftfoder. Det är tyvärr en vanlig missuppfattning, att hästen kommer att kunna tränas mer eller prestera bättre om den får kraftfoder, men så är alltså inte fallet.

Hästen har utvecklats under många miljoner år för att klara av de tuffaste situationer (kalla vintrar, föl vid sidan samtidigt med ny dräktighet, flykt från rovdjur, kamp med utmanande hingstar etc) med bara gräs som föda.

Även hästar i hård träning med höga prestationskrav på sig klarar av att överleva och prestera bra med bara grovfoder med anpassat näringsinnehåll i foderstaten– något som visats i en långtidsstudie med varmblodstravare på Wången samt i studie med islandshästar.

Om man jämför energi- och proteininnehållet i vallfoder och spannmål ser man snabbt att vallfodret faktiskt har högre näringsvärde än spannmålen om man skördar vallen i ett tidigt stadium:

• Hösilage, gräsblandning, skörd början av juni: 12,4 MJ och 91 g smb rp per kg ts
• Havre, kärna                                            11,1 MJ och 86 g smb rp per kg ts

Vallfoder varierar dock ganska mycket i sitt näringsinnehåll, beroende på att det är vallväxternas botaniska utvecklingsstadium (hur mogna de är) vid skörd som avgör näringsvärdet för hästen. Därför är det viktigt att låta utföra en analys av näringsinnehållet i det vallfoder man använder.