Räkna foderstat

Ca – förkortning för kalcium.
Foderstat – den mängd och fördelning av foder som hästen får under ett dygn, oavsett om det är baserat på en uträkning eller inte.
Lusern – är en baljväxt som odlas och skördas för tillverkning av pellets eller hackelse. Är ett proteinrikt vallfoder.
Megajoule (MJ) – den enhet som man anger energi i för både hästens behov och för energiinnehållet i foder.
P – förkortning för fosfor.
Smältbart råprotein eller smältbart protein – anges i gram och är den andel av proteinet i ett foder som hästen kan tillgodogöra sig. Förkortas g smb rp.
Torrsubstanshalt – förkortas oftast ts eller ts-halt, beskriver hur mycket torr substans och hur mycket vatten det finns i ett foder. Om ts-halten är 70 % är vattenhalten 30 % (summan är alltid 100 %).

Foderstatsberäkning innebär att man utifrån hästens behov av energi och olika näringsämnen räknar ut hur mycket av ett eller flera olika foder hästen behöver utfodras med för att behoven skall täckas. Helt grundläggande för all foderstatsberäkning, antingen via olika datorprogram eller med penna, papper och miniräknare, är att man har tillgång till en näringsanalys på det grovfoder man skall använda. Näringsanalysen är en form av innehållsdeklaration som upplyser om vallfodrets energivärde, protein- och mineralinnehåll.

Utan vetskap om vallfodrets innehåll finns det ingen mening med att räkna på någon foderstat, eftersom man då måste gissa vad värdena är, vilket kanske inte alls stämmer med det grovfoder man utfodrar med i verkligheten. Både energivärde och proteininnehåll i grovfoder varierar mycket beroende på framför allt plantmognaden vid skörd och den botaniska sammansättningen (se Foderskolan del 3 om Grovfoder). Konsekvenserna av att gissa kan bli över- eller underutfodrade hästar och det kan bli både dyrt och onödigt svårt att rätta till. Näringsanalysen visar också eventuella brister i vallfodret som därmed kan åtgärdas innan problem hinner uppstå som en följd av dem.

Kom ihåg! Vad innehåller det här fodret? Utan en näringsanalys av grovfodret går det inte att beräkna en riktig foderstat. Foto: Carin Wrange

För att sätta ihop en foderstat i praktiken behöver man alltså först ta reda på vallfodrets näringsinnehåll. Många vallfoderproducenter bifogar en analysrapport på det hö eller inplastade vallfoder de producerar och säljer, och då är det helt enkelt bara att läsa av de värden man behöver från rapporten.

Ibland finns det ingen analysrapport, utan man får själv ta ut ett prov och skicka till ett foderlaboratorium för analys. Det viktigaste att tänka på när man tar ut ett prov är att det skall representera hela foderpartiet. Det är alltså ingen mening med att ta ett enstaka prov från en enda inplastad bal eller höbal, då visar analysrapporten bara värdet för det enstaka provet, som kanske inte alls representerar resten av foderpartiet.

Hur man gör för att ta ut ett prov på rätt sätt kan Du läsa mer om i exempelruta 1 eller under rubriken Provtagning för analys på HästSverige.

När man har analysrapporten är det många som kliar sig i huvudet. Vad skall man titta på för några värden, egentligen? Och vad betyder alla siffror och förkortningar?

Det första man bör titta på är hur mycket smältbart råprotein (g smb rp) och hur mycket omsättbar energi (MJ) det finns i fodret, och balansen mellan dem. Ibland anges denna balans på rapporten som ”Kvot smältbart råprotein per MJ” eller någon liknande benämning, men skulle den inte anges är det lätt att räkna ut den själv genom att dividera värdet på smb rp med värdet på MJ omsättbar energi. Om resultatet blir runt 6 g smb rp/MJ, så passar fodret bra till vuxna hästar som inte ger di eller är högdräktiga. De vuxna hästarna har nämligen samma balans (dvs 6 g smb rp/MJ) mellan smältbart råprotein och energi i sitt behov, och det blir då väldigt enkelt att sätta ihop en hästvänlig och ekonomisk foderstat. Om kvoten blir högre än 6 g smb rp/MJ innehåller fodret mer protein i förhållande till energi än vad en vuxen häst (som inte är högdräktig eller digivande) behöver. Ett sådant foder går fortfarande att använda till de vuxna hästarna som inte används i avel eller är högpresterande, men framför allt för lättfödda hästar kan man behöva späda ut vallfodergivan med ett annat grovfoder med lägre näringsvärde för att motverka att hästen får ett oönskat högt hull eller så små vallfodergivor att ättiden riskerar att bli för kort. Om kvoten blir lägre än 5-6 g smb rp/MJ innehåller fodret mindre protein i förhållande till energi än vad hästen behöver och man kommer att behöva lägga till ett mer proteinrikt foder i foderstaten. Växande unghästar, högdräktiga ston och digivande ston har extra högt proteinbehov så för dessa hästkategorier lönar det sig att ha ett vallfoder med en kvot på minst 7 g smb rp/MJ, gärna upp till minst 9 g smb rp/MJ framför allt för de växande unghästarna och digivande stona. Om vallfodret har en lägre kvot än så behöver man addera proteinrika kraftfoder i foderstaten för att kunna täcka de här hästarnas höga proteinbehov.

Variablerna smb rp i gram och omsättbar energi i MJ anges oftast både per kg foder och per kg torrsubstans (ts) på rapporten. För att räkna ut balansen eller kvoten mellan dem spelar det ingen roll om man använder värdet per kg foder eller per kg ts, så länge båda värdena är i samma enhet, dvs både energi och smb rp skall vara per kg foder, eller per kg ts.

Om kvoten smb rp/MJ i vallfodret stämmer bra överens med samma kvot i hästens behov är det enkelt att ”utfodra med ögat”, eftersom fodret då är balanserat mot hästens behov och man kan styra mängden vallfoder efter hur hästens hull utvecklas. Är fodret inte balanserat mot hästens behov blir det inte lika lätt och man behöver då räkna lite mer noggrant så att hästens alla behov täcks utan att överutfodring uppstår för någon annan variabel.

Nästa sak man bör räkna på är vallfodrets energikoncentration, dvs värdet MJ per kg ts. För denna variabel använder man bara värdet per kg ts, inte per kg foder. Svenska vallfoder varierar från ca 6 till 12,5 MJ omsättbar energi per kg ts, där de lägre värdena återfinns i vallfoder som skördats i sen plantmognad (förvuxna plantor) och de högre i vallfoder som skördats i tidig plantmognad (späda plantor). För vuxna hästar som inte tränas hårt är det en fördel om energikoncentrationen inte överstiger runt 8-9 MJ per kg ts eftersom det annars begränsar mängden vallfoder som kan ges utan att ge en överutfodring av energi. För växande unghästar och avelsston i högdräktighet eller början av digivning kan energivärdet gärna överstiga 11 MJ per kg ts, och för vuxna högpresterande hästar bör energivärdet inte vara lägre än 10 MJ per kg ts, eftersom dessa hästkategorier behöver få i sig så mycket energi (MJ) som möjligt med varje kg vallfoder. Ett vallfoder med högt energivärde är i allmänhet också mer lättuggat och smakligt för framför allt unga hästar.

Dessa två variabler, balansen g smb rp/MJ och energikoncentrationen i MJ per kg ts, ger en snabb överblick av vallfodret och hur väl det passar mot den aktuella hästens behov. Då vet man också ungefär hur man skall räkna på foderstaten och om det kommer att behöva läggas till några foder.

I all foderstatsberäkning för hästar bör man utgå från att täcka så stor andel av energi- och proteinbehovet med vallfoder.  Generellt rekommenderas att inte understiga en mängd motsvarande 1 kg torrsubstans grovfoder per 100 kg kroppsvikt och dygn (se exempelruta 2) och idealt är om vallfodret kan täcka hela hästens behov av energi och protein. I vissa situationer, t ex om hästen är överviktig och behöver minska i hull, eller om vallfodret är för energirikt i relation till hästens behov, kan upp till ca hälften av den lägsta rekommenderade grovfodergivan behöva utgöras av ett något annat grovfoder som är mindre energi- och näringsrikt än vallfoder, till exempel halm från stråsäd.

Om vallfodret har för lågt proteininnehåll för att täcka hästens proteinbehov utan att samtidigt ge ett stort energiöverskott (dvs fler MJ än hästen har behov av) behöver man lägga till ett proteinrikt foder. Många gånger räcker det att komplettera med ett proteinrikt grovfoder som t ex lusern (pellets eller hackelse) men om proteinbristen är stor kan det behövas mer koncentrerade proteinfoder (se Foderskolan del 4 om Kraftfoder). Om vallfodrets innehåll är balanserat mot hästens behov och hästen trots fri tillgång på vallfodret inte håller tillräckligt högt hull kan man behöva lägga till andra kraftfoder. Man bör i allmänhet välja foder som har ett lågt stärkelseinnehåll och inte utfodra mer än 150 g stärkelse per 100 kg kroppsvikt och utfodringstillfälle, och inte heller mer än 500 g stärkelse per 100 kg kroppsvikt och dygn för att undvika risk för feljäsningar i grovtarmen vilka kan leda till t ex kolik.

Kom ihåg! Ston med föl som diar samt växande unghästar behöver högre proteininnehåll i sitt vallfoder jämfört med vuxna hästar. Foto: Carin Wrange

Nästa steg är att räkna ut balansen mellan Ca och P i den totala foderstaten man räknat fram. Det gör man genom att dividera det totala Ca-innehållet med det totala P-innehållet i foderstaten. På en analysrapport för vallfoder kan även dessa värden anges per kg foder eller per kg ts, och oftast är Ca/P-kvoten beräknad och redovisad (annars är det enkelt att beräkna den själv). Liksom tidigare behöver båda värdena ha samma enhet när kvoten beräknas. Kvoten mellan Ca och P i totalfoderstaten skall vara över ca 1,2, det vill säga det skall alltid finnas mer kalcium än fosfor i foderstaten, annars finns risk för störningar i omsättningen av Ca och P som kan ge allvarliga hälsoproblem hos hästen.

Det är oftast så att det finns mer Ca än P i vallfoder, men ibland är det tvärtom och det behöver man känna till så att man väljer rätt mineralfoder som då kompenserar obalansen i mineralinnehållet i vallfodret. Om man använder sig av kalciumrika foder som t exlusern i foderstaten, och räknar ut Ca/P-kvoten i den totala foderstaten, kommer man ofta att hamna på Ca/P-kvoter på över 3, dvs en överutfodring av kalcium. Detta är inte något problem så länge hästens behov av fosfor i gram är uppfyllt och Ca/P-kvoten inte är högre än ca 6.

I hela norra Europa har vi selenfattig berggrund vilket betyder att det foder som odlas här är selenfattigt. Selen är ett spårämne som hästen behöver få via sitt foder men i väldigt liten mängd. Hästar som utfodras med i huvudsak vallfoder behöver därför få sitt selenbehov tillgodosett via annat foder än vallfodret. De flesta mineralfoder innehåller selen i tillräcklig mängd för att täcka selenbehovet hos hästen och några extra selentillskott skall i allmänhet inte tillföras om hästen ges ett mineralfoder (selen är giftigt i för hög dos). Om hästen däremot inte ges något mineralfoder behöver selen tillföras på annat sätt, t ex som en veckodos av specifika selenpreparat.

När man räknar ut foderstatenanvänder man värdena på vallfodrets analysrapport per kg foder. De flesta analysföretag anger värden både per kg torrsubstans och per kg foder. Värdena som anges per kg torrsubstans använder man när man vill jämföra två olika vallfoder som har olika ts-halt, till exempel ett hö och ett hösilage, med varandra.

Dessa två fodermedel innehåller ju olika mängd vatten, så om man jämför värdena per kg foder med varandra så skulle jämförelsen bli missvisande och oftast till hösilagets nackdel, som då ser ut att innehålla mycket mindre energi och näring än hö. Så är inte fallet – vallfodrets näringsinnehåll beror ju på hur gamla växterna är vid skörden, inte på om man skördat vallen som hö eller hösilage (se Foderskolan del 3). Ett foder som innehåller mer vatten behöver utfodras i högre mängd jämfört med ett torrare foder.

Värdena per kg ts är däremot jämförbara för olika fodertyper just för att man räknat bort vattnet i fodret. Men, när vi utfodrar hästen ger vi ju den inte bara torrsubstansen utan fodret som det är, med dess vatteninnehåll. Därför används värdena på till exempel energi och Ca (och alla andra näringsämnen) per kg foder när man räknar ut foderstaten.

En fråga som ofta uppkommer är om man verkligen måste räkna på foderstaten, man ser väl på hästen om den får tillräckligt mycket foder eller inte? När det gäller energigivan stämmer det att man kan se på hästen via en hullbedömning om den får för lite, för mycket eller lagom mycket energi, men brister eller överskott på t ex protein eller olika mineralämnen kan man inte se utanpå hästen, det märker man först när det är för sent. Brist på protein kan då ses i form av en minskande muskelmassa och ibland även bristande hovhornskvalitet. Obalans i Ca/P-kvoten kan som tidigare nämnts leda till störningar i mineralomsättningen. Att låta analysera vallfodret och göra en foderstatsberäkning har alltså sitt värde i att i förväg få en bra indikation på hur väl just det vallfoder man har kan täcka hästens behov, och vilka fodermedel man eventuellt kan behöva komplettera foderstaten med, om det alls behövs några. På så sätt är analys och beräkning värdefullt både hästhälsomässigt och ekonomiskt.

-För höbalar gäller att man bör öppna 10-12 st och försiktigt ta ut prov från dem (dra ej ut tussar ur oöppnade balar, då faller bladen av och analysen kommer att visa en lägre proteinhalt än fodret verkligen har), som man sedan klipper ned i mindre bitar och blandar om. Av detta tar man ut ca ½ – 1 kg och skickar till laboratoriet för analys.

–  För inplastade balar kan man med fördel använda sig av en ensilageborr, som man tar ut borrkärnor med från 3-4 balar i partiet. Hålen efter borret tejpar man sedan igen direkt med ensilagetejp (inte silvertejp, den är inte UV-ljusbeständig), så håller sig syret utanför balen och fodret i den borrade balen blir inte förstört. Kan man inte få tag på en ensilageborr så kan man ta ut prov från de 3-4 första balarna man öppnar, proverna stoppar man då i plastpåsar som försluts och förvaras i frysen till dess att man öppnat och tagit prov från minst 3balar. Då gör man på samma sätt som med höprovet, det vill säga klipper ned proverna i mindre bitar och blandar om, innan man tar ut ½ -1 kg och skickar till foderlabbet.

Oavsett vilken typ av foder man tar prov från behöver man också skicka med en följesedel, det vill säga ett formulär som talar om för laboratoriet vad man önskar få analyserat. Dessa kan man skriva ut från analysföretagens hemsidor eller rekvirera tillsammans med provpåse från analysföretagen.

Kom ihåg! Ge inte för små mängder grovfoder till hästen. Minst 1 kg torrsubstans till 100 kg häst per dygn. Foto: Carin Wrange

En häst som väger 500 kg och är i normalhull skall få minst 1 kg ts/100 kg varje dygn. Det blir 1 kg ts*500/100= 5 kg ts grovfoder varje dygn, oavsett om den får hö eller hösilage.

För att räkna ut hur mycket hö eller hösilage de 5 kg ts motsvarar i kg foder så dividerar man ts-givan med ts-halten:
Ts –halten i hö är 84 %:
5 kg ts motsvaras av 6 kg hö (5 kg ts/0,84= 6).

Ts-halten i hösilage kan variera, men i detta exempel räknar vi med 63 % ts-halt:
5 kg ts motsvaras av 8 kg hösilage (5 kg ts/0,63).

Observera att detta är den minsta tänkbara mängden grovfoder hästen skall få, så det är en fördel om den kan utfodras med större mängd än minimigivan.

1. Hur hästens mage fungerar
2. Hästens behov av energi och protein
3. Grovfoder viktigast
4. När behövs kraftfoder?
5. Hur räkna ut foderstaten?
6. Bedöm hästens hull
7. Risker med felaktig utfodring
8. Se upp för dåligt foder
9. Planera hästens bete
10. Utfodring efter betet