Vilka växter är giftiga för hästen?

Det finns ett antal växter som av olika anledningar är olämpliga i vallar och beten. Vissa växter är direkt skadliga för hästar och andra djur och kan orsaka allvarliga förgiftningar samt även dödsfall redan i små mängder, som till exempel idegran, korsört, odört, sprängört, stånds och örnbräken.

Odört är exempel på en giftig växt som inte ska finnas i en hästhage. Den känns igen på den rödstrimmiga stammen samt att den luktar som katturin. Foto: Carin Wrange

Andra växter orsakar inte några problem förrän hästen ätit dem i större mängd eller under längre tid.
Några växter orsakar hudreaktioner vid direkt kontakt.

Kunskapen om växtförgiftningar hos hästar är ganska begränsad och i de flesta fall baserad på vallstudier, vilket betyder att man med några få undantag inte känner till hur mycket eller länge hästen måste äta av växten för att bli förgiftad.
I de flesta fall undviker hästar att äta av giftiga växter, men risken ökar när betes- eller fodertillgången minskar.

De vanligaste substanserna som gör växter giftiga är alkaloider, glykosider, nitrater/nitriter, saponiner, oxalater, tanniner, polyyner, eteriska oljor, thiaminaser och fotosensitiviserande ämnen m.fl. Dessa ämnen kan förekomma ensamma eller i kombination med varandra eller andra ämnen i samma växt.

Det finns även växter som inte är giftiga, men ratas av hästarna och bidrar till dålig avkastning, dåligt näringsvärde eller dåligt utnyttjande av betet eller slåttervallen, särskilt om de har ett växtsätt som konkurrerar ut de odlade vall- och betesväxterna.

SVA:s hemsida ger information om de knappt 100 vanligaste giftiga eller på annat sätt olämpliga växterna i vallar och beten i Sverige.

I anslutning till varje växtbeskrivning finns också en länk till växtens egen sida i Naturhistoriska Riksmuseets Virtuella Flora , med bilder och mer uppgifter om växten och dess utbredning.

Läs mer om oönskade och giftiga växter:

Giftiga växter i hage eller foder

Det finns många  växter som av olika anledningar inte bör förekomma i vallar och betesmarker för hästar. En viktig anledning är att en del växters innehåll av olika typer av toxiner (gifter).

Vissa  växter är mycket giftiga för flera olika djurslag, inklusive häst, och leder snabbt till dödsfall, till exempel sprängört (Cicuta virosa L.), medan andra växter skapar förgiftning enbart hos vissa djurslag eller efter en längre tids konsumtion. Några  växter behåller eller förstärker sin giftighet efter torkning till hö eller konservering till ensilage/hösilage, medan andra blir ofarliga i skördat vallfoder.

Kunskapen om växtförgiftningar hos hästar är ganska begränsad och i de flesta fall baserad på vallstudier, vilket betyder att man med några få undantag inte känner till hur mycket eller hur länge hästen måste äta av växten för att bli förgiftad. I de flesta fall undviker hästar att äta av giftiga växter, men risken ökar när betes- eller fodertillgången minskar.

Vad gör växten giftig?

De vanligaste substanserna som gör växter giftiga är alkaloider, glykosider, nitrater/nitriter, saponiner, oxalater, tanniner, polyyner, eteriska oljor, thiaminaser och fotosensitiviserande ämnen m.fl. Dessa ämnen kan förekomma ensamma eller i kombination med varandra eller andra ämnen i samma växt. Flera av de vanligaste substanserna har isolerats och karaktäriserats, men fortfarande är mycket okänt om hur olika substanser verkar i hästens kropp och vilka samverkanseffekter som finns mellan olika substanser. Det finns också flera växter som är kända för att vara giftiga men där det är oklart vilket/ vilka ämnen som orsakar förgiftning.

Alkaloider är basiska, oftast mycket toxiska substanser, och i många fall ger de växter en bitter smak vilket innebär att betande hästar i normalfall ratar växterna. De alkaloida substanserna påverkar centrala nervsystemet. Många av de starkt giftiga växterna, t ex belladonna (Atropa bella-donna L.) och odört (Conium maculatum L.), innehåller alkaloider. En viss typ av alkaloider så kallade pyrrolizidina alkaloider, ger bestående leverskador hos hästar. Exempel på väster som innehåller pyrrolizidina alkaloider är stånds (Senecio jacobea L.). Hästar äter normalt sett inte dessa växter i färskt tillstånd men kan förgiftas via hö och ensilage. 50-200 gram stånds/kg kroppsvikt har uppgetts vara dödlig dos för häst. Effekten av ståndsförgiftning är dock ackumulerande, vilket betyder att giftet ansamlas i levern även vid intag av lägre doser och att symptom på förgiftning kanske inte visar sig förrän efter en tid.

Glykosider är en stor grupp organiska substanser som består av socker i kemisk förening med något annat ämne och de är starkt toxiska. Cyanogena glykosider är giftiga först efter konsumtion, eftersom vätecyanid frigörs från växten vid digestion. Vätecyanid förhindrar kroppens celler att använda syre. Cyanogena glykosider finns till exempel i linfrö (Linum usitatissimum) som därför ska upphetas eller blötläggas före utfodring så att de enzymer som frisätter vätecyanid förstörs. Hjärtpåverkande glykosider ökar hjärtkontraktionerna men minskar hjärtrytmen samt skapar inflammation i mag-tarmkanalen och diarré. Om en dödlig dos av hjärtpåverkande glykosider intagits inträffar dödsfall inom 12-24 timmar. Hjärtpåverkande glykosider finns till exempel i fingerborgsblomma (Digitalis purpurea L.) och liljekonvalj (Convallaria majalis L.).

Oxalater är ämnen som binder kalcium och som därmed skapar kalciumbrist i kroppen. Hos djur som dött av oxalförgiftning syns kalciumoxalatkristaller framför allt i njurarna. Akut oxalatförgiftning ger diarré och inflammerad mag-tarmkanal, medan konsumtion av oxalater över längre tid ger hypokalcemi (skelettstörningar, avmagring, ansträngd andning, svaget etc). Oxalater finns till exempel i Rumex-arter som bergsyra (R. acetosella L.), ängsyra (R. acetosa L.) och skräppor (Rumex spp.)

Fotosensitiviserande ämnen kallas ibland också för furokumariner. De orsakar hypersensitivitet mot solljusets UV-strålning i opigmenterad eller delvis pigmenterad hud vilket ger cellskador i huden (primär fotosensitivisering). Vid längre tids konsumtion kan även leverskador uppstå (sekundär fotosensitivisering). Fotosensitivisering kan uppkomma både vid konsumtion och vid direkt hudkontak med växter som till exempel Johannesört (Hypericum spp.) och alsikeklöver (Trifolium hybridum L.).

Drabbade hästar återhämtar sig vanligtvis fort från både hud- och leverskador om det foder/bete som innehåller alsikeklöver tas bort, men enstaka dödsfall har förekommit. Symptom på alsikeklöverförgiftning hos häst kan utöver fotosensitivisering vara dålig aptit, depression och slöhet, uttorkning, förhöjd kroppstemperatur, ödem i nedre delen av benen, gulsot, diarré, blödande hudutslag och sår i munhålan. Det är främst under blöta eller fuktiga betesförhållanden som alsikeklöver i hö/ensilage (mer än 20 procent) kan resultera i förgiftning. Det är inte känt vilken substans som orsakar förgiftningen. Vissa fröblandningar innehåller alsikeklöver, sådana bör undvikas till vallas som ska användas för hästar.

Thiminaser är enzymer som bryter ned thiamin (vitamin B1) och därmed skapar brist på detsamma i kroppen. Brist på thiamin skapar ”koller” hos hästar, det vill säga nervösa tillstånd med ibland dödlig utgång. Drabbade hästar kan tillfriskna inom några dagar om de ges en foderstat utan thiaminaser och behandlas med höga doser vitamin B1. Vid regelbunden förtäring av thiaminasinnehållande växter är giftverkan ansamlande och kan leda till döden. Exempel på växter som innehåller thiaminaser är örnbräken (Pteridium aquilinum K.) Kuhn och olika fräkenväxter (Equisetum spp. ). Hudproblem med blåsor kan också uppstå vid direktkontakt med både färsk och torkad örnbräken.

Läs mer:

På hemsidan www.sva.se finns en lista med de cirka 100 vanligaste giftiga eller oönskade växterna i vallar och beten. Där finns också länkar till botanisk beskrivning och utseende för varje växt.

Länkar till fler sidor om giftiga växter