Foderskola del 5 - när behövs kraftfoder?

Det finns olika typer av kraftfoder och man kan dela in dem i grupper på flera olika sätt.
Ur hästutfodringsperspektiv är det oftast enklast att dela in dem i spannmål och spannmålsbiprodukter; sockerfodermedel, proteinfodermedel och fettrika fodermedel.

Havre är ett kraftfoder som hästen kan utfodras med, här som hel havre. Foto: Eleonora Jöngren

Spannmål är till exempel havre, korn och majs.
Till spannmålsbiprodukter hör bland annat vetekli, vetegroddar och havreskal. De är vanliga ingredienser i pelleterade kraftfoder och i müslifoder.

Begränsa mängden stärkelse
Spannmål innehåller mycket stärkelse vilket ger ett högt energiinnehåll, men det innebär också att det finns begränsningar i hur mycket spannmål en häst kan utfodras med.
Detta beror på att hästar inte är anpassade för stärkelserika fodermedel.

En häst bör maximalt utfodras med 0,4 kg stärkelserikt foder per 100 kg kroppsvikt och utfodringstillfälle. Detta betyder att en häst som väger 500 kg får utfodras med maximalt 2 kg (0,4 kg *500kg/100kg) stärkelserikt foder vid en och samma utfodring.

Ofta spannmålsbiprodukter i foderblandningar
Spannmålsbiprodukter är sådant som blivit över vid tillverkning av till exempel mjöl och gryn, och de innehåller sällan särskilt mycket stärkelse. Spannmålsbiprodukter används ofta som ingrediens i foderblandningar (pellets och müsli) eller för utfodring som de är.
 

Sockerfodermedel är främst betfor och melass, och de är restprodukter från sockerframställningen. De innehåller som namnet antyder socker, men ingen stärkelse.

Betfor består främst av betfiber, som är en fiber med hög smältbarhet vilket tillsammans med sockerinnehållet (20 %) gör att energivärdet blir högt. Proteinvärdet är däremot lågt i både betfor och melass.

Sockerfodermedel är därför främst användbara för att höja energiinnehållet i foderstaten. De är också till hjälp för att blanda med sådana foder som ibland har låg smaklighet, som till exempel mineralfoder, eller med mediciner som skall ges via fodret, eftersom de flesta hästar tycker att betfor och melass smakar bra.
 

Ofta proteinfodermedel i pellets
Proteinfodermedel är sådana foder som har ett högt proteininnehåll. Det är oftast biprodukter från oljeutvinning (vegetabilisk olja), stärkelseframställning (potatis) eller öl- och sprittillverkning (spannmål). Dessa foder kan utfodras som de är, men det är vanligt att de ingår i olika färdiga foderblandningar (pellets och müsli).

Vanliga proteinrika ingredienser i fabriksblandade kraftfoder är exempelvis potatisprotein, sojamjöl, linfrö eller linfröexpeller, rapsfrö (mjöl/expeller), bryggerijäst (från ölframställning), drav och drank (från bryggeri och bränneri) ärtor, åkerböna och ibland även solrosexpeller.

Proteininnehållet i dessa foder varierar inte så mycket, men energiinnehållet kan variera, särskilt i de produkter som är restprodukter från oljepressning eftersom energivärdet är beroende av hur mycket fett det är kvar i restprodukten - ju mer fett kvar desto högre energivärde.

Rapskaka, linfrökaka och sojamjöl har högt proteinvärde men ofta också högt energivärde, på grund av det resterande fettinnehållet.

Linfrö är ett fettrikt fodermedel. Foto: Carin Wrange

Mycket fett i linfrö och rapsfrö
Fettrika fodermedel är framför allt vegetabilisk olja och sådana foder som naturligt innehåller mycket fett, till exempel linfrö och rapsfrö. Dessa foder är mycket energirika och används främst till hästar med mycket höga energibehov eller som är magra.

För fettrika foder finns det också en begränsning för hur mycket sådant foder hästen kan utfodras med; max 75 g olja per 100 kg kroppsvikt och dag, vilket för en häst på 500 kg blir max 375 g (75 g x 500kg/100kg) olja per dygn (motsvarar ca 4 dl olja).

Kraftfoder av olika slag kan ha sin plats i hästens foderstat om hästen trots fri tillgång på grovfoder är mager. I sådana fall får hästen inte i sig den näring den behöver endast från grovfodret, utan man behöver komplettera foderstaten med något foder som har en högre näringskoncentration (både energi och protein) än grovfodret.

Denna situation uppstår om grovfodrets näringsinnehåll inte är anpassat för den aktuella hästens näringsbehov, till exempel ett digivande fullblodssto som utfodras med ett hö eller hösilage som skördats med tanke på att passa för vuxna sällskapsponnyers näringsbehov.
 

Grovfoder med lågt protein kräver komplettering
Kraftfoder som är proteinrika är särskilt användbara om grovfodret har lågt proteininnehåll (mindre än 6 g smältbart råprotein /MJ). Det är tyvärr ganska vanligt att vallfoder som produceras för hästar har alltför lågt proteininnehåll, vilket innebär att komplettering med något proteinrikt foder behövs. Detta både krånglar till foderstaten och gör utfodringen dyrare, men är nödvändigt för att undvika proteinbrist hos hästen.

Om proteininnehållet i vallfodret inte är alltför lågt kan det räcka att komplettera foderstaten med lucern som också är ett grovfoder, även om det är pelleterat. Om proteinhalten i vallfodret är väldigt låg räcker det oftast inte med lucern som komplement, utan ett mer proteinkoncentrerat foder behövs då för att hästens behov skall kunna täckas.

Ofta ges kraftfoder i onödan
Det är ganska vanligt att hästar ges kraftfoder som de inte behöver. För en häst som får en begränsad giva av ett vallfoder som har en bra balans mellan protein och energi (minst 6 g smb rp/MJ för vuxna hästar) finns det ingen anledning att i första hand lägga till kraftfoder i foderstaten om hästen skulle gå ned i vikt, vilket är mycket vanligt.

Istället bör man öka vallfodergivan, ända upp till fri tillgång om hästen inte blir fet och överviktig av det. Detta gäller under förutsättning att man känner till näringsinnehållet i vallfodret, och vet att balansen mellan protein och energi är bra för den hästkategori det gäller.

Vallfoder har så många fördelar för hästen gentemot kraftfoder, att det är svårt att hitta några vettiga argument till att välja kraftfoder före vallfoder i en sådan situation. Många tror att kraftfoder i sig förbättrar hästens prestationsförmåga, eller att kraftfoder behövs så fort hästen har en ryttare på ryggen eller spänns för en vagn, men så är alltså inte fallet.
 
Veta mer:
Utfodringsrekommendationer för hästar, redaktör Anna. Jansson. Tabellverk från SLU, kan beställas på telefon 018-672817.

Ordlista:
Expeller = det som blir kvar av olika frön som man pressat ut olja ur, till exempel efter raps- eller solrosoljepressning. Kallas ibland också ”kaka”.
MJ = megajoule, det begrepp vi använder för att beskriva energivärdet i ett foder eller hästars energibehov. Motsvarar ungefär kalorier för människa: 1 kilokalori (det vill säga 1000 kalorier) är detsamma som 4.2 MJ. Vill du jämföra Din hästs energibehov med Ditt eget energibehov kan websiten matkalkyl.se vara till hjälp!
Smältbarhet = den andel av ett foder som hästen kan smälta i mag-tarmkanalen. Om smältbarheten är hög kan en stor del av fodret utnyttjas, men om smältbarheten är låg kan bara en mindre andel av fodret utnyttjas.
g smb rp = smältbart råprotein eller smältbart protein, anges i gram och är den andel av proteinet i ett foder som hästen kan tillgodogöra sig. 
Stärkelse = en kedja av glukos (kallas även druvsocker eller blodsocker) som kan vara rak eller förgrenad. Stärkelse bildas av vissa växter (t ex spannmål och potatis) som ett energilager när växten producerar mer energi än den gör av med. 

Ts = torrsubstans, den andel av ett foder som inte är vatten. Det är i den torra substansen som näringen finns. Om ett foder har 60 % ts-halt innehåller det 40 % vatten eftersom summan alltid är 100 %. När man jämför olika foder med varandra skall man använda näringsiennhållet per kg ts för att jämförelsen skall bli rättvisande.

Foderskolan har tidigare varit publicerad i Hästmagazinet