Foderskola del 4 - grovfoder viktigast

Vi har nu kommit till del 4 i Foderskolan, och lämnar därmed fokus på hästens fodersmältning. I detta avsnitt ska vi titta lite närmare på olika fodermedel, vad som skiljer dem åt och varför de är mer eller mindre lämpliga för hästutfodring.

Vi börjar naturligtvis med grovfodret, som ju är det viktigaste fodret i hela foderstaten. Vad är grovfoder? Som grovfoder räknas foder som har ett högt fiberinnehåll. Sådana foder kan oftast inte brytas ned och tas om i hand i särskilt stor utsträckning av hästens egna enzymer i tunntarmen, utan bryts till största delen ned av mikroorganismerna i hästens grovtarm.

Till grovfoder hör bland annat hö, hösilage och ensilage, men även halm och helsädesensilage. På bilden syns vallgröda som slagits och torkas inför pressning av hösilage. Foto: Carin Wrange

Till grovfoder räknas hö, hösilage, ensilage, bete, halm, hetluftstorkad lucernhackelse, grönpellets (gräs och/eller baljväxter som pelleterats), helsädesensilage (ensilage som görs av hela spannmålsplantan före kärnmognad) och grönfoder (färskt vallfoder som utfodras direkt).

Ett annat begrepp som också används är vallfoder, men det är inte samma sak som grovfoder eftersom det bara innefattar sådana foder som kommer från en vall, det vill säga hö, hösilage, ensilage, lusern, grönpellets samt bete och grönfoder. Halm och helsädesensilage kommer ju från spannmålsodling och räknas därmed inte som vallfoder, även om de räknas som grovfoder.

Näringsinnehåll bestäms av tidpunkt

Det som bestämmer vilket näringsinnehåll det blir i både hö och inplastat vallfoder (och även i bete och grönfoder) är växternas mognadsstadium vid slåttern, det vill säga hur gamla eller mogna växterna är när man slår av dem. Yngre, spädare plantor är mer näringsrika och innehåller mindre fiber än äldre, förvuxna plantor som gått upp i ax och fröat av sig.

I praktiken är det oftast vädret som avgör när slåttern sker, åtminstone för höskörden, men skörd av inplastat vallfoder kräver inte lika många dagar med fint väder, vilket också innebär att det finns större möjligheter att skörda vallen när mognadsstadiet (och därmed även näringsvärdet) är mest lämpligt för den typ av hästar man skall använda fodret till. Tidigare för hästar med högre näringsbehov och senare för hästar med lägre näringsbehov.

Behövs analys för besked om energi och protein

Eftersom näringsvärdet varierar med plantmognaden vid slåtter är det viktigt att låta analysera vallfodret med avseende på näringsinnehållet (energi, protein och mineraler). Energiinnehållet kan variera mellan ca 6 till över 12 MJ omsättbar energi, och innehållet av smältbart råprotein kan vara från bara några få gram till nästan 200 g per kg torrsubstans (ts) i svenska vallfoder.

Näringsvärdet varierar alltså mycket, och det är stor skillnad för hästen om den får ett vallfoder med 6 eller 12 MJ per kg ts, eller med 20 eller 120 g smältbart råprotein per kg ts.

Ensilage, hösilage eller hö?

Ensilage är ett vallfoder som konserveras genom att mjölksyrabakterier (som finns naturligt på plantan) omvandlar socker i gräset till mjölksyra, som i sin tur sänker pH-värdet i fodret. Detta kallas för ensilering.
Motsvarande process sker vid till exempel tillverkning av surkål eller mjölksyrade morötter, och en variant på processen sker vid vintillverkning. För att det skall bli någon ensilering av gräset krävs också att miljön är syrefri, och att det finns tillräckligt mycket vatten.

Hösilage innehåller mycket lite vatten och därför sker inte någon ensilering i någon större utsträckning i sådant foder, och därmed inte heller någon pH-sänkning. Hö konserveras istället genom att så mycket vatten torkas bort att det inte finns några mikroorganismer alls som kan tillväxa i höet.
En mycket vanlig uppfattning är att ensilage och hösilage är mer näringsrikt än hö och därför passar sämre till hästar. Det är dock inte konserveringsmetoden, det vill säga om man skördar vallen till hö eller hösilage eller ensilage, som avgör vilket näringsinnehåll det blir i det färdiga vallfodret, utan vallväxternas mognadsstadium vid skörden.

Tidig skörd ger mer näring

Ett tidigt skördat hö innehåller mer näring och mindre fiber än ett senare skördat ensilage/hösilage. Det som avgör huruvida man utfodrar med hö eller inplastat vallfoder är oftast praktiska omständigheter, som möjligheter att lagra hö torrt och skyddat, möjlighet att hantera små eller stora balar och antal hästar som skall utfodras samtidigt.

Inplastade balar med vallfoder. Efter pressning och plastning bör balarna köras hem och lagras på preparerade och väl dränerade ytor. Lagring ute på fält rekommenderas inte på grund av risk för angrepp av fåglar och gnagare. Foto: Carin Wrange

Inplastat vallfoder är färskvara och bör i allmänhet utfodras inom en vecka efter öppningen (gäller vid plusgrader, vid ihållande minusgrader håller fodret längre), vilket innebär att man behöver ha ett visst hästantal för att kunna förbruka en storbal på 400-600 kg på en vecka. Det finns också inplastade balar av mindre storlek som passar bättre till stall med få antal hästar.

Lusernhack och grönpellets

Vallfoder som anses ha ett särskilt högt fodervärde kan man även konservera genom hetluftstorkning. Det är oftast lusern med eller utan blandning av gräs som då direktskördas, körs till en torkanläggning där het luft snabbt torkar fodret som först hackats i mindre bitar. Detta foder kan sedan utfodras som hackelse, eller så mals det och pressas till pellets istället. I båda fallen är det fortfarande ett grovfoder, även om det är i pelletsform.

Om det blir brist på hö eller inplastat vallfoder kan hetluftstorkat vallfoder tillsammans med halm utgöra hela grovfodergivan till hästen. Näringsvärdet i hetluftstorkat vallfoder varierar också med växternas botaniska mognadsstadium vid skörd, men dessa foder skördas ofta ganska tidigt på säsongen, och energiinnehållet brukar ligga mellan 8-9 MJ och proteininnehållet runt 100-120 g smältbart råprotein per kg ts.

Alla foder som innehåller lusern (eller andra baljväxter) har också högre innehåll av kalcium och magnesium, vilket man bör ha i minnet när man väljer vilket mineralfoder foderstaten skall innehålla. Mer om mineraler i foderstaten finns att läsa i kommande delar av Foderskolan.

Halm och helsädesensilage

Många betraktar inte halm som ett foder utan bara som strömedel, men halm är bådadera. Hästar som står på halm äter mer eller mindre av sin bädd, och för många feta hästar är halm ett utmärkt foder att inkludera i foderstaten för att den inte skall innehålla alltför lite grovfoder för hästen att tugga på. Halm är en biprodukt från spannmålsodling (havre, korn, vete, råg, rågvete) och har ett energiinnehåll på runt 6 MJ per kg ts, men innehåller inget smältbart råprotein.

Om halmen innehåller mycket ogräs eller kommer från en spannmålsskörd där vallinsådd skett kan näringsinnehållet vara något högre. Även gräsfröhalm kan användas som hästfoder om den hygieniska kvaliteten är god. Gräsfröhalm är en restprodukt från odling av olika grässlag för att få fram utsäde (frö) till vallsådd, och kan liknas vid ett mycket sent skördat hö. Energiinnehållet är ca 6,5 MJ per kg ts och proteininnehållet runt 30 g smältbart råprotein per kg ts.

Helsädesensilage är inte ett särskilt vanligt fodermedel i hästsammanhang, men det går att också att använda som grovfoder till hästar. Vid skörden tar man då hand om hela spannmålsplantan (oftast havre eller korn) och ensilerar precis som vanligt gräsvallensilage. Näringsinnehållet varierar också här med mognadsgraden hos spannmålsplantan – tidigt skördat helsädesensilage liknar mer ett gräsensilage i sin sammansättning och i näringsvärde, medan ett sent skördat helsädesensilage mer liknar en blandning av spannmålskärna och halm.

Hur mycket grovfoder skall hästen få?

Alla hästar, oavsett typ och arbete, och oavsett vilken grovfodetyp man använder, skall få minst 1 kg ts grovfoder per 100 kg kroppsvikt och dygn, helst mer. För de feta och överviktiga hästarna kan halm ingå som en del av denna minimigiva. För hästar som inte är feta och därmed inte behöver banta, bör man i möjligaste mån eftersträva fri tillgång på grovfoder. Det är då viktigt att näringsvärdet i grovfodret passar till den aktuella hästens näringsbehov. Detta kan Du läsa mer om i Foderskolans åttonde och nionde del, där vi tar upp foderstater och analyser mer i detalj.

Veta mer? Läs mer på HästSverige, bland annat under avsnittet Grovfoder.

Ordlista

Baljväxter – växter som med hjälp av bakterier i rotknölarna har förmåga att fixera luftens kväve, vilket ger växten ett högre proteininnehåll. Rödklöver, vitklöver och lucern är exempel på baljväxter som används i hästutfodring.
Enzymer
– proteiner som har till uppgift att påskynda kemiska reaktioner, finns t ex i hästens magsäck och tunntarm.
Megajoule (MJ)
– den enhet som man anger energi i för både hästens behov och för energiinnehållet i foder pH-värde – surhetsgrad, neutralt pH är 7, surt pH-värde under 7 och basiskt pH-värde över 7. Ett ensilage som är odentligt mjölksyrajäst har ett pH-värde på 4-4,2. Betesgräs och hö brukar ha pH 6. Hösilage brukar ha ett pH-värde mellan 5,2 och 6.
Smältbart råprotein eller smältbart protein
– anges i gram och är den andel av proteinet i ett foder som hästen kan tillgodogöra sig.
Torrsubstanshalt
– förkortas oftast ts eller ts-halt, beskriver hur mycket torr substans och hur mycket vatten det finns i ett foder. Om ts-halten är 70 procent är vattenhalten 30 procent (summan är alltid 100 procent).
Vallinsådd
– då man sår spannmål och vall samtidigt på samma fält, på sensommaren tar man spannmålsskörden och bärgar halmen, men låter vallinsådden vara och växa till sig till nästa säsong, då man tar vallskörd.

Foderskolan har tidigare varit publicerad i Hästmagazinet