Dolda smittbärare förvärrar kvarkautbrott

Det är de tysta smittbärarna av kvarkabakterier som en grupp forskare vid SVA och SLU är på jakt efter sedan några år tillbaka. De fynd de hittills fått fram är nedslående och gör sjukdomen ännu mer fruktad än tidigare. Hos smittade hästar som man trodde blivit friska fanns bakterierna kvar – men dolda.

Behandling av kvarkasjuk ponny på klinik. Foto: Carin Wrange

Kvarka är en av de värsta smittsamma hästsjukdomarna i Sverige. Sjukdomen orsakar lidande för hästen genom att den får svårt att svälja och ibland att andas, feber och svullna lymfknutor som ofta utvecklas till sprickande varbölder.

Sjukdomen orsakas av bakterien Streptococcus equi och sprids snabbt mellan hästar i stallet. Varje år är det ett 70-tal nya utbrott av kvarka i Sverige och det tycks vara svårt att bryta den trenden. Stall som får in kvarka bland hästarna tvingas till isolering som kan pågå i flera månader.

- Att tysta smittbärare sprider sjukdomen vidare är alltför lite känt, och idag tas för få prover från symptomlösa hästar. För att säkert kunna påvisa bakterier som gömt sig inne i luftsäckarna i svalget hos hästar som till synes inte varit sjuka eller har tillfrisknat från kvarka krävs provtagning med endoskopi, berättar Gittan Gröndahl, tf statsveterinär på SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) som leder forskningsstudien.

Bästa tekniken inte enkel

Luftsäcksendoskopi är dock ingen enkel metod som varje praktiserande veterinär behärskar eller har med sig i bagaget. Utrustningen måste dessutom desinficeras mellan varje häst, vilket gör att det tar lång tid att undersöka alla hästar i stallet. Nässköljprover kan vara ett alternativ i vissa lägen.

- Vår vision är att utrota sjukdomen kvarka i Sverige genom att gård efter gård skulle kunna deklarera sig kvarkafri. Om vi någonsin ska lyckas är det just rätt provtagning både vid akuta misstänkta utbrott, och efter tillfrisknande som behövs.

Forskarna inom de två kvarkaprojekten, som finansieras av Stiftelsen Hästforskning, har utvärderat tre olika tekniker som används för att ta prov på hästar med misstänkt kvarstående kvarka. Förutom Gittan Gröndahl är det Anna Aspán och Viveca Båverud från SVA och Miia Riihimäki från SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) som utför forskningen.

Den metod som oftast används vid diagnos av akut kvarka , så kallad nässvabb, där provet tas med en provtagningspinne i hästens näsborre, visade sig vara sämst när det gäller att fånga upp smittbärare bland hästar som tillfrisknat. Nässköljprov, där man sköljer ur både näshåla och svalg gav mycket högre träffsäkerhet, och luftsäcksprov via endoskop var allra säkrast. PCR-metoden, där bakteriens DNA påvisas, var känsligare och därmed säkrare än traditionell bakterieodling.

Vid SVA utvärderas också en ny metod där blodprov analyseras för antikroppar mot kvarka, för att även kunna få hjälp av enkla blodprover i bekämpningen av sjukdomen.

Förlängd isolering vid utbrott

Vid utbrott av kvarka har tidigare rekommenderats tre veckors symptomfri period efter att senast insjuknade häst i stallet blivit frisk innan bakterierna anses vara borta. De nya forskningsrönen visar nu att den tiden tyvärr inte räcker för att bli av med smittan hos många hästar. För veterinärkåren blir det med största sannolikt nödvändigt att förlänga isoleringen och ta fler prover.

- Internationellt rekommenderas tre prover med en veckas mellanrum från hästar som varit sjuka för att kunna konstatera om bakterien finns kvar eller inte.

Det pågår även forskning både i Sverige och utomlands för att få fram bättre vaccin mot kvarka, bland annat av Bengt Guss vid SLU). De vacciner som lanserats tidigare har haft brister.

- Med kombinationen fungerande diagnostik och isolering av smittbärare, och i framtiden även tillgång till ett skyddande vaccin, skulle visionen om ett kvarkafritt Sverige absolut kunna gå att uppnå, säger Gittan Gröndahl.

Kvarka »
Infektioner »