Nya fästingarter påträffade

Det var i juli 2018 som en djurägare påträffade en ovanlig fästing under svansen på en häst i Nyköping, Södermanlands län. Fästingen artbestämdes på SVA och visade sig vara en vuxen hane av arten Hyalomma marginatum.

Detta var startskottet för en insamling av hyalommafästingar med allmänhetens hjälp. Målet var att samla information om var i landet fästingen finns och om den bär på nya smittämnen som inte tidigare påträffats i Sverige.

Vanliga i Afrika och i Asien

Hyalomma marginatum, flyttfågelfästing, och H. rufipes är två fästingarter som är vanliga i områden kring medelhavet (H. marginatum,) och i stora delar av Afrika samt i vissa områden i Asien (H. rufipes). I Sverige har arterna endast rapporterats som nymfer på fåglar tidigare.

-Vi är mycket tacksamma för att allmänheten har skickat in hyalommafästingar till SVA så att vi kunde både artbestämma fästingarna och analysera för eventuella smittor, berättar Giulio Grandi, veterinär och parasitolog vid SVA.

Från juli 2018 till januari 2019 registrerades 41 exemplar av vuxna hyalommafästingar som hittats på hästar, nötkreatur eller människor. Fyndplatserna var spridda från Skåne i söder till Dalarna och Gästrikland i norr. Ingen av människorna eller djuren hade varit utomlands de senaste två månaderna innan fästingen hittades.
I 20 fall skickades fästingen in till SVA för morfologisk identifiering och analys av smittämnen. Resterande fall artbestämdes till släktnivå via inskickade bilder.

Vilka smittämnen kan de bära på?

Fästingarna undersöktes för smittämnen som kan överföras till djur eller människor. Smittor som hyalommafästingar kan överföra till hästar och som kan ge allvarlig sjukdom är parasiterna Theileria equi och Babesia caballi. Ingen av dessa påvisades hos fästingarna som samlades in.
Andra smittämnen, som är viktiga för människor, är viruset som ger krim-kongo blödarfeber och en bakteriesort som kallas rickettsier. Ingen undersökt fästing bar på smittämnet för krim-kongo blödarfeber.

Däremot påvisades rickettsier i 12 av 20 fästingar. Rickettsia aeschlimannii, en bakterie som hör till fläckfebergruppen, identifierades hos elva av fästingarna. Den brukar inte orsaka symtom hos hästar eller andra tamdjur, men det finns enstaka rapporter av sjukdom hos människor i Medelhavsområdet.

SVA har inga uppgifter om att människor eller djur blivit sjuka efter att ha blivit bitna av de insamlade hyalommafästingarna. Detta kan också bero på att fästingarnas togs bort efter en ganska kort tid.

– Vårt föränderliga klimat med ökad värme kan göra att dessa två hyalommaarter kommer att utvecklas till vuxet stadium och reproducera sig i norra Europa. Vi behöver därför utvärdera vilka risker som är kopplade med den utökade geografiska spridningen av dessa fästingarter och fästingburna smittämnen i Sverige och i Norden, säger forskarna vid SVA.

Idag finns ingen nationell övervakning av exotiska fästingar, men forskarna hoppas att de i framtiden ska kunna tillämpa en kontroll genom samarbete mellan folkhälso- och veterinära myndigheter.
De aktuella resultaten är ett bevis på hur ett effektivt samarbete mellan SVA och allmänheten kan bidra och forskarna riktar ett stort tack till alla som skickat in fästingar och visat intresse för insamlingen.

Om du misstänker att du hittat en hyalomma

Fynden av vuxna hyalommafästingar är unika i Sverige. En förklaring kan vara att sommaren 2018 var lång, varm och torr. Om det blir en lika het sommar i år kan landet få besök av hyalomma fästingar igen.

Värddjur för en fullvuxen hyalomma är vanligtvis stora djur, det vill säga häst och nötkreatur. Hästägare och lantbrukare bör därför vara extra uppmärksamma, undersöka och känna igenom sina djur under kommande fästingsäsong. Vanligen hittas fästingen på djurets bakkropp, vid svansroten, i ljumskarna, kring juver och könsorganen.

– Vi uppskattar om djurägare fortsätter att vara uppmärksamma kring fästingar och skickar in bilder och fästingar till SVA den kommande fästingsäsongen. Om du tror att du hittat en hyalomma vill vi att du att i första hand tar en bild och skickar till oss (fasting@sva.se) och sedan förvarar den i frysen. Om det visar sig vara en hyalomma eller någon ovanlig fästingart vill vi gärna att den skickas till oss på SVA, säger Giulio Grandi.

Text: Anna Omazic, forskare, SVA
anna.omazic@sva.se

Teckning av fästingen är gjord av Disa Eklöf, SVA

Källa: SVA 2020-03-27

Läs mer om fästingar på SVA:s hemsida.

Läs mer om fästingburna sjukdomar:
Granulocytär anaplasmos (f.d. granulocytär ehrlichios) hos häst
Anaplasmos (f.d. ehrlichios)

Ansvarig författare: Gittan Gröndahl, tf statsveterinär, SVA, Statens veterinärmedicinska anstalt, 2018-04-16

Så här säger Hästsektionens normgrupp

Norm om ”Granulocytär anaplasmos hos häst (fd ehrlichios)” (antagen 2012)
Anaplasma phagocytophilum ger en fästingburen infektion som oftast förlöper utan symtom (subkliniskt) hos hästar.

En preliminär diagnos av akut granulocytär anaplasmos hos häst kan ställas på kliniska symtom (feber, apati, inappetens, eventuellt ödem, ataxi, ikteriska slemhinnor, typiska blodbildsförändringar). Diagnosen kan konfirmeras i akut skede genom påvisande av bakterien i blodet genom PCR (polymerase chain reaction) eller mikroskopering (inklusionskroppar i neutrofila granulocyter). Diagnosen kan konfirmeras i efterhand genom ett positivt parprov för serologi (negativt prov eller låg titer i första provet taget i akut skede, följt av en markant ökning av titer i andra provet taget efter 10-14 dagar).

Infektionen kan vara självläkande. Symtomen vid akut granulocytär anaplasmos kan ofta lindras med antiinflammatorisk behandling. Om antimikrobiell behandling väljs är förstahandsval enligt litteraturen oxitetracyklin intravenöst. Biverkningsrisker ska då beaktas. I Sverige saknas idag (februari 2012) tetracyklinpreparat inregistrerade för häst och vid användning av antibiotikum som registrerats för andra djurslag ska gällande lagstiftning avseende behandlingsdokumentation och slaktkarens följas.

Så kallad kronisk granulocytär anaplasmos/ehrlichios finns inte definierat hos häst. Det innebär att inga säkerställda diagnoskriterier finns och diagnosen kan inte anses vedertagen. Hos försöksinfekterade icke antibiotikabehandlade hästar har bakterien påvisats, men utan att symtom sågs. En betydande andel av svenska hästar hade en positiv antikroppstiter, men koppling kunde inte påvisas mellan positiv antikroppstiter och symtom hos hästar. Det saknas evidens för att två eller flera förhöjda titrar mot anaplasma skulle vara förknippat med pågående sjukdom eller lidande. Det saknas vidare evidens för att antibiotikabehandling skulle vare sig påverka den serologiska titern eller påstådda kliniska tecken på kronisk anaplasmos/ehrlichios.

Observera att vid behandling med tetracyklin kan andra effekter än den rent antimikrobiella ge en klinisk förbättring, vilket kan vilseleda tolkningen av diagnos och behandlingsresultat. Tetracykliner har t ex antiinflammatorisk effekt och effekter på stödjevävnad, som förhindrande av nedbrytning av bindväv och brosk. Sammantaget innebär detta att det saknas stöd för antibiotikabehandling mot kronisk anaplasmos/ehrlichios hos häst.

Normen skriven i samarbete med Gittan Gröndahl, tf statsveterinär och Karin Bergström, bitr statsveterinär, SVA.

Norm om ”Borrelios hos häst” (antagen 2012)
Diagnosen klinisk borrelios finns inte vetenskapligt säkerställd hos häst, vilket innebär att inga fastställda diagnoskriterier finns. Man har inte lyckats framkalla sjukdomen i infektionsförsök. Man kan därför inte ange vilka symtom man skulle kunna förvänta sig eller hur den eventuella sjukdomen skulle kunna fastställas. Beskrivningar i litteraturen av ”borrelios” hos häst saknar nödvändig information för att kunna knyta beskrivna symtom till borrelios.

Att smittämnet återfinns i fästingar i Sverige är klart. Att borrelia ofta infekterar hästar i Sverige är också indirekt visat genom en relativt hög seroprevalens (17 procent) liksom även är visat i många andra länder. Smittämnet har påvisats i hästar vid försöksinfektion, men inga patologiska förändringar kunde knytas till fynden. Samband mellan exponering (seropositivitet) och sjukdomstecken har inte heller kunnat visas och många friska hästar är seropositiva.

Att ställa diagnos med påvisande av antikroppar kan inte anses vara korrekt, då undersökningar visar att många hästar bär på antikroppar mot borrelia utan att det kan kopplas till något symtom. Sammantaget innebär detta att det idag inte finns stöd för antibiotikabehandling mot borrelios hos häst.

Normen skriven i samarbete med Gittan Gröndahl, tf statsveterinär och Karin Bergström, bitr statsveterinär, SVA.

Läs mer om Hästsektionens normgrupp här