Numera följer Ulla oftast de svenska ryttarna världen över framför TV:n hemma på gården, strax söder om Kristianstad. Hon vet precis vad det innebär att göra den satsning som krävs för att rida ett olympiskt mästerskap. Sedan sitt första OS 1972 i München har hon deltagit i såväl Los Angeles (1984), Soeul (1988) som Atlanta (1996). Vid OS i Montreal (1976) och Sydney (2000) fanns hon på plats, men kunde inte starta.
– Det är en otrolig skillnad att vara med på OS jämfört med andra tävlingstillfällen. Allt är så mycket större eftersom det är så många deltagare inom så många idrotter som samlas. Det ger också chansen att titta på andra sporter än ridsport, vilket var roligt.
Med ett stort antal deltagare krävs också en omfattande logistik när det gäller boende, mat, transporter med mera. Ulla minns alla säkerhetskontroller, ofta med kroppsvisitering, men också det färgstarka folkmyllret med människor från världens alla hörn.
– Jag minns invigningarna vid varje spel där det mesta handlade om att vänta väldigt länge för att sedan få gå ett varv runt arenan. Det behövs bekväma skor för att klara av det, men det var en hisnande känsla att marschera in.