Maria Sundin

Maria minns tillbaka när hon 1983 började plugga teknisk fysik på Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Hon aldrig kunnat föreställa sig att de studierna skulle resultera i hästforskning många år senare. Hon hade förmodligen heller aldrig vågat spekulera i möjligheten att människan en dag tar med sig hästar till planeten Mars, vilket hon skrev en artikel om i Forskning & Framsteg under 2016!

Forskning om teknik som gynnar hästen

När Chalmers 2012 bestämde sig för att göra en satsning på teknologiutveckling inom olika sportområden såg Maria möjligheten att få forska om teknik som gynnar hästen. Intresset var stort, det stod klart när en workshop vid hösten 2012 lockade 300 praktiker och forskare från många olika discipliner. Ännu fler ville komma – men det fanns ingen ledig lokal som kunde ta emot ett större antal.

Institutionen för fysik vid Göteborgs universitet där Maria är anställd stöttade henne och hon bestämde sig efter workshopen att tillsammans med forskarkollegan Magnus Karlsteen satsa fullt ut och idag, fem år senare, finns uppslag till ett 20-tal teknikprojekt med anknytning till häst.

– Det finns i nuläget fler idéer än faktiska utförare men vi har tack och lov många intresserade studenter kommit en bra bit. Längst har vi kommit med en sensor som kan mäta strukturförändringar i hästens hov. Projektet ”en icke-invasiv metod för detektion av hovskador”  är resultatet av ett samarbete med bland andra hovslagaren Björn Berg, som startade 2013.

Kontakten med Björn Berg kom genom en skada som drabbade Marias egen häst Angels Fly High. Björn hade deltagit i workshopen 2012 och de började diskutera olika ideér. När de fick frågan från en annan forskare om en sensor, som kunde undersöka strukturen på material, kunde användas på häst beslutade de sig att se om man kan undersöka en hästhov och tidigt upptäcka tecken på skador och sjukdomar, bland annat början på fång, hovböld eller hovsprickor.

– Vi började med att göra mätningar på döda hästars hovar, för att efter hand gå över till levande hästar, bland annat polishästar i Göteborg som över tid rids på likartat underlag.

Utvecklade metod att mäta hästhovar

Våren 2016 gick innovationsmyndigheten Vinnova in med ett anslag på två miljoner kronor för att forskarna skulle kunna utveckla en prototyp av en sensor. Ett halvår senare fanns en färdig metod att mäta hästhovar.

Forskarna har många idéer om hur sensorn kan användas. De vill studera hur hovkapseln påverkas i olika situationer och utifrån olika frågeställningar. Vad betyder underlaget, hur påverkar utfodringen, träningen och skiljer det sig mellan olika raser?

– Egentligen är det bara fantasin som sätter gränser för tillämpningen, men vi vill börja med att mäta fånghästar och travhästar som körs barfota. Det är viktigt att vår forskning resulterar i utrustning som kan användas praktiskt inom hästverksamhet.

Maria tycks sprudla av nya idéer och söker hela tiden samarbete med kunniga personer inom hästvärlden för att få vägledning att göra rätt satsningar. Hon har kontakter med etablerade forskare, bland andra Lars Roepstorff, SLU, om underlag för hästsport och Karin Morgan, Ridskolan Strömsholm, om hästar i aktiv grupphästhållning. I Marias nätverk finns även de välkända etologiforskarna, Paul McGreevy och Andrew McLean från Australien samt Harald Müller, Director of Standards, från FEI (Internationella Ridsportförbundet).

– Det var faktiskt Harald som inspirerade mig att skriva artikeln om hästar på Mars, berättar Maria. Han skickade ett julkort med ett hovavtryck på månen vilket fick igång min fantasi och till slut resulterade i artikeln som jag skrev tillsammans med Petra Andersson, forskare i filosofi här i Göteborg. Det var nog det mest udda jag har skrivit någon gång!

⇨ Läs artikeln här!

Lång väg till ridskolan

Den allra första kontakten med hästar fick Maria när hon var nio år gammal. Hon började rida på Stall Trekanten, en mindre ridskola i Lerum utanför Göteborg, dit föräldrarna skjutsade en gång per vecka från hemmet på Hisingen. När hon några år senare började åka på egen hand innebar det en lång och krånglig resa: 30 min med buss och spårvagn, därefter tåg 20 min och slutligen 3 km promenad.

– Men det var det värt, minns Maria. De åren jag red där var mycket betydelsefulla för min utveckling som hästmänniska. Jag lärde mig mycket och fick vara väldigt delaktig i verksamheten. Säkerhetstänket var väl inte så utvecklat, men det var en annan tid då.

Efter åren på ridskolan var Maria medryttare på ett flertal hästar ända fram tills hon började plugga vid Chalmers. Ungefär då hade hon bestämt sig för att göra ett uppehåll från hästarna, men det höll bara under sex månader! Maria kände att hon behövde kontakten med hästar och började som medryttare igen. 1991 köpte hon sin första häst, två år gamla Marrakech.

– Då var jag doktorand vid Göteborgs universitet i ett projekt om galaxer och behövde verkligen något som hindrade mig från att jobba dygnet runt. Det var nyttigt att komma ut till hästen varje dag, han var min ventil.

Maria fick mycket hjälp med sin unghäst av ”Kirre” Karlsson, en äldre tränare som hade stor erfarenhet av tömkörning. När ”Kirre” hade lärt Marrakech grunderna från marken var det inte svårt för Maria att sitta upp i sadeln. När Marrakech var sju år började Maria också träna för Peter Härnstam, vilket utvecklades till en lång kontakt.

– Det var en mycket högrangad och frisk häst som utvecklades till en något lat men bra allroundhäst. Marrakech tyckte mycket om att hoppa och vi tränade regelbundet, men jag ville hellre satsa på dressyr som jag också tävlade i upp till den nivå som idag är MsvC, berättar Maria.

Köpte isabellfärgad unghäst

Tyvärr blev Maria 2007 tvungen att avliva Marrakech efter en långdragen gaffelbandsskada. I samma veva hade hon fått sitt andra barn och var inställd på att hennes liv med hästar skulle få några års uppehåll innan hon planerade att köpa en äldre, välutbildad häst. Men inte heller denna gång blev det så. Drygt ett år senare fick Maria syn på den vackra isabellfärgade Angels Fly High i en annons på nätet och det blev åter hästköp, nu av en 1-åring.

– Jag hade honom på lösdrift de första åren och tog hjälp för att utbilda honom, nu av Anders Eriksson i tömkörning och Peter Härnstam i ridningen. Angels är en på många sätt en riktig drömhäst av den typ man borde haft i 12-årsåldern. Han är vacker, snäll och har mycket energi samt är känslig för hjälperna.

Otäck olycka vid uteritt

En olycka kunde dock inneburit slutet för Marias ridkarriär. Hon red ofta sin Angels utomhus och så även den här dagen en eftermiddag i april 2015. På ett fält där det fanns några körhinder uppställda kastade sig Angels plötsligt rakt upp i luften och galopperade iväg. Efter några vilda språng kastades Maria av och ramlade så olyckligt att hon föll in i staketet till ett av körhinderna.

– Något förvånad ringde jag min man och sa att jag hade ramlat av, att det gjorde ont men allt var ok.

Men när Maria hade fångat sin häst och gått tillbaka till stallet blev situationen värre. Hon fick kraftiga smärtor i ryggen och höll på att svimma. Efter ambulansfärd till sjukhuset konstaterades att hon brutit två revben.

– Som så många andra i min generation har jag inte vuxit upp med att ha säkerhetsväst när jag rider men som tur var hade jag tagit på en väst den här dagen. Enligt läkaren räddade det min ryggrad och kanske även livet.

Idag är Maria en mer försiktig ryttare. Det som hände sitter kvar i hennes medvetande och numera rider hon enbart på ridbanan och då alltid med väst.

– Däremot är Angels och jag ute på långa promenader tillsammans och umgås. Det känns litet konstigt efter ett långt hästliv att göra så, men det känns som rätt beslut. Vi upptäckte senare att Angels hade en skada i kronranden som utvecklades till en horisontell spricka på en hov, så olyckan kan ha berott på ett ormbett, säger Maria.

Fem frågor till Maria Sundin: 

1. Vad gör en astrofysiker?
   Jag forskar om växelverkande galaxer genom att göra datorsimuleringar. Stjärnorna ligger inte slumpmässigt utspridda i universum utan de ligger samlade i galaxer. Vår egen galax Vintergatan innehåller cirka 200 miljarder stjärnor. Jag har studerat hur stjärnor rör sig i galaxer och roligt nog kan jag använda liknande metoder när jag studerar hästars rörelsemönster.
2. Berätta om det spektakulära Ecoestrian-hindret som fanns på GHS
   Vi gjorde ett hinder till tävlingarna på Scandinavium 2017 som bestod av återvunnet material, bland annat tidningsbuntar som hinderstöd och gamla tidningssidor limmade på bommarna. I hindret fanns även delar av en gammal arméfilt som fyllde utrymmet på en grind. För detta hinder fick vi ett hållbarhetspris från Lövsta Future Challenge!
3. Vilka områden tycker du det är viktigt att forska om?
   Det behövs mycket forskning kring miljömässigt hållbara material inom hästsporten. Det finns planer på att anställa en forskare vid Göteborgs universitet och Chalmers inom detta område. Forskning om smarta textilier är också ett viktigt framtida område. Sådana textilier kan gynna både häst och ryttare. Jag hoppas också mycket på vårt hovprojekt, på samarbetet med dressyrkommittén, på möjligheterna till att 3D-scanna hästar och på ett projekt om vikten av hur ryttaren använder sin blick.
4. Kommer forskning kring hästsport och teknik att fortsätta?
   Det kommer absolut bli en långsiktig satsning som vi bara har sett början på. Det finns stort intresse bland studenterna på olika inriktningar. Inom Chalmers 5-åriga program till civilingenjör finns idag goda möjligheter att välja hästrelaterade projekt. Och vid Göteborgs universitet startar vi hösten 2017 en kurs i hästsport och fysik på 7.5 högskolepoäng.
5. Inom hästvärlden finns två Maria Sundin, hur fungerar det?
   Ja det finns en till Maria Sundin i Skåne som antagligen är mer känd än jag i hästsportssammanhang. Det är inte helt ovanligt att folk förväxlar oss och jag vet att Maria har fått erbjudande om att hålla astronomiföredrag och jag höll i höstas på att få hennes biljett till Charlotte Dujardin på Flyinge. Det kan vara värt att påpeka att vi är olika personer. Vi skämtade någon gång om att låtsas vara samma person med oerhört bred kompetens!

Text: Carin Wrange, redaktör HästSverige.