Jan Philipsson

– Jag var mycket djurintresserad redan i mycket unga år. Pappa var husdjursagronom och jobbade aktivt med både hästar och nötkreatur. Det sägs att jag läste sönder böcker om hästar och kor redan när jag var i treårsåldern.

Familjen flyttade runt en del på grund av pappans arbete som husdjurslärare och sedan husdjurskonsulent, och de bodde på lantmannaskolor där det fanns djur. Ardennerhästen användes ofta inom lantbruket och Jan fick redan som 5-åring prova på att köra häst.

– I den åldern upplevde jag också min första skentur på kuskbocken, berättar han.

Uppenbart skrämde upplevelsen inte den unga Jan. Tillsammans med sin pappa åkte han runt i Jönköpings län på olika hästpremieringar. Intresset för avel var redan väckt och har funnits med under hela hans arbetsliv.

Arbetade med avelsvärdering av tjurar

I sin tjänst som statsagronom på institutionen för husdjursgenetik vid SLU i Uppsala har det inledningsvis mest handlat om nötkreatur med fokus på avelsvärdering av tjurar. Men fritiden har vigts åt hästavel, både i liten skala hemma på gården utanför Uppsala och i större omfattning genom flera avelsorganisationer som Mälardalens varmblodsklubb (numera SWB Mälardalen) och ASVH (numera SWB).

Jan började rida på ridskola i Jönköping när han var 13 år. Några år senare fick han sommarjobb på Flyinge och fick via dåvarande chefen Olle Kjellander lära sig mer om hästavel. På Flyinge köpte Jan sin första häst, stoet Juliana, som inte hade blivit dräktig det året och därför skulle säljas.

– Vi lyckades få henne dräktig tre år i rad med hingsten Gaspari, och första fölet var så bra att Flyinge köpte det som blivande hingstämne.

Jan hade siktat in sig på att bli husdjursagronom, precis som sin far, och började plugga vid dåvarande Lantbrukshögskolan i Uppsala (som senare blev Sveriges lantbruksuniversitet) och var färdig med studierna 1967. Första jobbet hade Alnarp i Skåne som bas. I och med flytten till Mälardalen 1970 kunde Jan konstatera att hästaveln i mellersta Sverige inte var mycket att skryta med jämfört med det han hade sett i Skåne. Han bestämde sig för att göra något åt det.

Bildade framgångsrik varmblodsklubb

Tillsammans med bland andra veterinär Ingvar Fredricson och uppfödaren Staffan Hammarskiöld började Jan planera hur hästaveln i mellan-Sverige skulle kunna bli mer framgångsrik.

De bildade Mälardalens varmblodsklubb 1972 och satte full fart redan från början. Redan året efter, 1973, arrangerades den första kvalitetsbedömningen för fyra- och femåriga varmblodshästar vid Akademistallet i Uppsala. Ett 40-tal hästar deltog och de bedömdes på fyra stationer; veterinärkontroll, exteriör, gångarter under ryttare samt uppsutten hoppning.

– Alla var inte lika positiva till vårt arbete. En del tyckte att det var fel att så tidigt börja träna de unga hästarna. Men vi fortsatte att utveckla unghästbedömningarna som blev en riksangelägenhet. Vi kallades av vissa för ”Mälardalsmaffian”, berättar Jan.

Mälardalens varmblodsklubb växte snabbt och hade efter några år fler än 800 medlemmar. Kvalitetsbedömningarna kompletterades efter hand med ett test för 3-åriga hästar, där exteriörbedömning med gångarter samt löshoppning är viktiga delar.

– I den avel vi har bedrivit hemma har vi alltid valt att betäcka alla unga ston som presterat bra på 3-årstest eller kvalitetsbedömning. Enligt min mening är det bästa sättet att få snabba avelsframsteg. Sedan kan en del bra ston återkomma till aveln efter avslutad tävlingskarriär.

Unghästbedömningar arrangeras numera på olika platser i Sverige och har resulterat i värdefull kunskap om hur svensk hästavel utvecklats de senaste decennierna. Emma Thorén Hellstens och Åsa Viklunds doktorsavhandlingar har lämnat mycket viktiga bidrag till den positiva utvecklingen.

Slopad veterinärkoll gynnar inte hästarna

Sedan 2011 görs inte längre några veterinärkontroller på kvalitetsbedömningarna, bland annat på grund av kostnadsskäl. En besparing som Jan beklagar.

– Den förändringen gynnar inte alls den unga hästen, tycker han. Tanken från början var att veterinärkontrollerna skulle vara en förebyggande åtgärd och bland annat ge besked om hästarna tränats för mycket inför provet. Enligt min mening borde veterinärundersökningen införas igen, det skulle alla tjäna på i längden.

För ett par år sedan presenterade dessutom agronom Lina Jönsson en doktorsavhandling som baserades på kvalitetsbedömningarnas hälsoundersökningar för totalt 8 200 hästar under åren 1983-2005 samt även på data hur dessa hästar såg ut (exteriört) och presterade på tävlingsbanorna fram till 2012.

– Linas avhandling var en mycket viktig forskningsstudie som visade på värdet av att ha med veterinärundersökning, bland annat böjprov vid kvalitetsbedömningarna. De veterinära fynden har haft stor betydelse för hästarnas prestation och hållbarhet på tävling senare i livet.

Förutom sitt långa engagemang inom Mälardalens varmblodsklubb var Jan även ordförande för ASVH (Avelsföreningen för Svenska Varmblodiga Hästen) under åren 1982-94. Under de åren startades flera viktiga arrangemang för att visa upp unga talangfulla hästar.

– Såväl Swede Horse som startade 1984 och tio år senare Breeders Trophy, har gett uppfödarna fler möjligheter att visa upp sina unghästar. Även bruksprovet för hingstar förnyades under de åren och vi startade avelsrådgivning för uppfödarna.

Vid SLU har Jan främst arbetat med utbildning och forskning inom husdjursgenetik. Hans doktorsavhandling 1976 handlade om kalvningssvårigheter och dödfödslar inom olika mjölkkoraser. Han har även initierat och varit internationell sekreterare för organisationen Interbull som utvecklat ett avelsvärderingssystem för tjurar över hela världen.

Häst på schemat – tack vare envisa studenter

Under 1970-talet fanns inte häst på schemat för agronomstudenterna vid SLU, men tack vare ett antal envisa elever, som ville göra examensarbeten på häst, startade också den första hästkursen. Det var början till idag framgångsrik forskning inom foder, genetik, beteende och träningsfysiologi vid sidan om den veterinärmedicinska forskningen på häst.

Nästa steg att befästa hästens roll i samhället var att höja kvaliteten på ridlärarna genom hippologutbildningen som startade 1994 efter ett intensivt arbete av Göran Dalin, Görel Nyman, Christina Planck och så Jan förstås. Fram tills idag har det utbildats över 700 hippologer som bär med sig massor av kunskap om såväl häst som pedagogik.

– Jag är väldigt nöjd med hur hippologprogrammet har vuxit fram. Förutom att utbilda nya pedagoger inom ridkonst har vi även fått igång bra forskning vid riksanläggningarna. Ett viktigt steg i utvecklingen här var också inrättandet av de adjungerade professurerna i ridkonst för Kyra Kyrklund och Jan Jönsson, samt nu också Eyjólfur Ìsólfsson.

På egna gården Stallängen har Jan och hans familj fött upp ett 50-tal hästar genom åren. Några av avkommorna har blivit riktigt bra, varav ca tio har gått på export till olika länder. Jan nämner bland annat Sundance efter Hip Hop- Cardento som blev bästa svenskfödda 5-åriga häst i hoppning vid unghäst-VM år 2013 och två år senare den högst rankade 7-åriga hopphästen i landet med Jüri Sokolovski som ryttare. Hästen såldes sedan vidare till amerikanska toppryttaren Leslie Burr-Horward. Från Stallängens sista årgång kommer även fuxen Yster (tidigare Linedance) som sedan 2013 finns hos Beridna Högvakten i Stockholm.

– Vår hästavel har hela tiden varit en riktig familjeangelägenhet där alla har hjälpt till på olika sätt. Min uppgift var bland annat att rida in de unga hästarna och därefter fick barnen ta över och tävla någon av hästarna.

Både dottern Anne-Marie och sonen Mikael var flitiga tävlingsryttare. Som juniorer hade de framgångar i hoppning och fälttävlan med stoet Sunnyside. Anne-Marie, som utbildade sig till hippolog, tävlade även dressyr med stoet Nicosia.

Idag har Jan och hans fru Gunilla avvecklat såväl hästar samt den besättning av får som också fanns på  Stallängen. De enda djur som finns kvar är gårdens höns som har fått ett eget hus att bo i.

Fem frågor till Jan Philipsson:

1. Vilken egen insats för svensk avel värderar du högst?
   Jag har hela tiden arbetat på två plan, dels det akademiska, dels den praktiska utvecklingen av aveln. Så låt mig få ta två saker. Vad gäller den praktiska aveln så hade jag förmånen att leda omvandlingen av både ASVH som organisation och avelsarbetet till att bli en modern sporthästavel. Det kunde ske tack vare ett enastående lagarbete i styrelsen med olika kompetenser och erfarenheter representerade i ett nära samarbete med sporten. Följden blev bl.a. helt nya bruksprov, Swede Horse och Breeders Trophy. Men det hade inte kunnat ske utan insatserna i Mälardalens Varmblodsklubb!

   På den akademiska sidan har det varit mycket stimulerande att få vara handledare för många framåtsträvande ungdomar som nu i olika roller gör stora insatser för aveln och i utbildningen av unga hästintresserade människor. Hästbranschen är en åsiktsbransch, så jag har ofta uttryckt att den för framgång måste byta åsikter mot insikter!

2. Vad behöver ytterligare förbättras inom hästaveln?
   Jag tycker att man bör ta större hänsyn till hälsan i avelsarbetet som vi gör med andra djurslag. Forskningen är gjord, men det har varit för lite verkstad. Fast jag tror och hoppas att något är på gång nu. För det andra tycker jag att man ska genomföra gemensamma nordiska avelsvärderingar (BLUP). Likadant här, forskningen är gjord, men hittills saknas det verkstad.
3. Du fick SLU:s guldmedalj 2011, hur löd motiveringen?
   ”För en livslång vetenskaplig gärning i världsklass, särskilt inom området husdjursgenetik”
4. Det var nära att du blev forskare i USA, berätta!
   Sista året jag gick på Ultuna fick jag ett stipendium genom 4H till USA, med praktikperioder organiserade av universiteten i Wisconsin och Wyoming. Så jag blev erbjuden att få doktorera på mjölkkoavel i Wisconsin, men jag hade redan innan jag for till USA lovat att börja jobba på Lantbrukshögskolan. Så det fick bli så, och det har jag inte ångrat. Sedan har jag ju varit tillbaka ett år i USA på en gästprofessur i Iowa och kunde då ha familjen med, vilket uppskattades av alla.
5. Du har provat att rida professionell rodeohäst, hur var det?
   Det var medan jag var i Wyoming och var roligt så länge man satt kvar – men det var inte så länge!

Text och foto (där inget annat anges): Carin Wrange.