Hans Sidbäck

– Jag fascinerades av hästar redan som liten pojke, var nog inte mer än 3-4 år när intresset började. Vår närmaste granne, farbror Palmros, hade några finnhästar, och jag kunde sitta i timmar och bara titta på dom. Farbror Palmros var duktig på att varje dag känna in hur hästarna var för dagen. Jag lärde mig mycket om hästar tack vare honom.

Hans Sidbäck föddes i Finland och bodde där fram till nio års ålder. Därefter flyttade familjen till Sverige, närmare bestämt Uppsala, och det tog inte lång tid innan Hans hittade nya hästar att ta hand om.

– Det var ett stall nära Vaksala kyrka i utkanten av Uppsala där det både fanns travhästar i träning och ponnyer för lektionsridning.

Körde travhäst som ung

Genom travhästarna fick Hans nu prova på att köra häst. Han var inte mer än 16 år när han fick erbjudande om att själv köra in en ung travhäst. Sedan dess har han kört in hundratals hästar genom åren och det är fortfarande något han gärna gör, och även lär ut till andra.

– Det spelar ingen roll vilken ras hästarna har, jag jobbar på samma sätt med alla vilket innebär små steg framåt. Hästen får aldrig bli rädd och det uppnås bäst med succesiv tillvänjning och med stor hänsyn till varje individ.

I sin bok har Hans skrivit ett eget kapitel om hästmannaskap och vilka goda egenskaper han tycker att hästmänniskor bör ha. En av egenskaperna, som nämns, är tålmodighet.

– Tålmodighet i hästsammanhang mäts inte i timmar eller dagar, betonar han. Det ska vara en självklarhet att vänta på att hästen ska mogna och förbättra sin utbildningsnivå. Förutom att hästar har olika personlighet, intelligens, koncentrationsförmåga, inlärningsförmåga och fysisk förmåga har varje individ också bättre och sämre dagar.

– Kräv inte mer än vad hästen klarar av för tillfället. Och var glad åt varje litet framsteg, vilka inte kommer varje dag. Sätt inte för höga mål på kort sikt utan lär dig att tänka att det ska bli kul att se hur långt den här hästen har kommit om ett år.

Efterlyser mer självkritik

När Hans pratar om hästhållning kommer han ofta in på behovet av mer självkritik hos den som hanterar en häst. Han menar att hästen inte har någon som helst skyldighet att förstå vad människan vill.

– Hela den bördan ligger på vår sida, att förstå hästen och få hästen att förstå. En mycket viktig tanke är ”vad gjorde jag för fel eftersom hästen inte förstod mig?” Men den tanken i bakhuvudet lär man sig något nytt varje dag.

Hemma på gården Hagalund i Myskdalen ett par  mil öster om Uppsala hade Hans och hans fru Raili Nylander Sidbäck 2016 (när intervjun gjordes) sju nordsvenska hästar, tre hingstar och fyra valacker. De två äldsta, Certino och Myromsli Svensken, köpte Hans som 4-åringar. Många år senare var de två ståtliga och välskötta hingstar som väckte stor uppmärksamhet när de kördes på olika uppdrag. Arbetet varierade beroende på årstid, men det var jobb ungefär fem dagar per vecka, året runt.

– På hösten har vi uppdrag åt flera kommuner att köra ut timmer från avverkning i stadsnära skogsområden. Sommartid innebär gräsklippning och slåtter med häst, samt även harvning av grusvägar, och under vintern plogar vi också snö vid behov.

De flesta köruppdragen innebär arbete i eller nära tätort och vart ekipaget än kommer så blir de mycket uppskattade. Att se två nordsvenska hästar i arbete framför en vagn är ett ovanligt inslag för många människor. Ofta kommer både barn och vuxna fram till dem för att titta och ställa frågor.

Certino och Svensken har gjort rätt för sig under många år nu och för att på sikt kunna minska belastningen på dem, har Hans och Raili skaffat sig ett gäng yngre hästar som nu utbildas på hemmaplan. Vart efter kommer de yngre att sättas i arbete för olika köruppdrag.

Stor kunskap och lång erfarenhet

Hans har kört hästar vid alla möjliga och omöjliga tillfällen under sitt liv och har förstås samlat på sig oändligt mycket kunskap och stor erfarenhet inom området. Många minns nog  ”Prippsvagnen”, en bryggarvagn byggd efter gammal modell, som Hans körde med fyrspann av nordsvenskar hingstar under 1990-talet på olika håll i Sverige, bland annat vid VM i ridsport som hölls 1990 i Stockholm.

Han har också kört för Hovstallet och Kavallerikasernen i Stockholm vid flera tillfällen, tagit sig an travhästar från Stig H Johanssons stall för omutbildning och medverkat i filminspelningar. Att vara körkusk på heltid innebär att man måste kunna ställa upp på många olika uppdrag och att kunna göra det på ett säkert sätt.

– I princip är jag självlärd som kusk, säger Hans. I unga år tittade jag hur andra gjorde och testade mig fram. Oftast har det gått bra, utom vid två tillfällen då hästen jag körde skenade vilt. Det hände för 42 år sedan. Det var då, jag lärde mig vad självkritik är.

Gick kurs för ”Blomman”

Under 1980-talet bestämde han sig ändå för att gå en utbildning för körinstruktörer som arrangerades på Strömsholm med Bengt ”Blomman” Blomquist som huvudlärare.

– Det var litet dråpligt, minns Hans. Eftersom jag inte har någon bakgrund som ryttare och heller inte var utbildad kusk hade jag ingen aning om vad vissa uttryck innebar. När lärarna sa åt mig att ta en ”förhållning”, ge en ”eftergift” eller ta en ”halvhalt” så förstod jag ingenting! Jag hade ju helt andra uttryck för samma sak.

När Hans kör sina hästar så är det röstkommandon som gäller för att variera tempo och gångart. Tömmarna har förstås också en viktig funktion och här betonar Hans att händerna måste vara lugna, mjuka och följsamma.

– Jag tycker det är viktigt att bara ge hästarna en signal i taget och därför gillar jag inte att se hur vissa av nutidens ryttare rider sina hästar. De bromsar ju och gasar samtidigt, hur ska hästen kunna förstå vad de vill? Tyvärr verkar många dressyrryttare rida på det sättet för att tro sig kunna uppnå samling vilket medför att de ibland ställer orimliga krav på hästarna.

Uppdrag i finska Ypäjä

1997 blev han erbjuden att bli körmästare vid Ypäjä, den finska motsvarigheten till våra svenska riksanläggningar.  När flyttlasset gick till Finland behövdes det fem långtradare för att få med hästar, vagnar och massor av utrustning, bland annat seldon. Under sex år hade Hans ansvaret för utbildning inom hästhållning och körning. På Ypäjä finns cirka 500 hästar och vid viktiga besök hände det att Hans fick uppdraget att köra sex förspända hästar framför vagn!

Efter sex år i Finland gick flyttlasset tillbaka till Sverige. Först till en gård utanför Sollefteå och sedan 2013 bor han åter i närheten av Uppsala.

– Hela mitt liv kretsar kring hästar och körning och vi har i princip aldrig semester. Jag gillar inte att vara borta från hästarna och de behöver ju tillsyn varje dag, säger Hans Sidbäck och hans fru Raili nickar instämmande.

Fem frågor till Hans Sidbäck:

1. På vilket sätt sprider du din kunskap kring körning?
   Numera håller jag mest helgkurser i Sverige och Finland, men jag tar även emot privat elever ibland.
2. Hur stort är intresset för körning idag?
   Jag känner inte till några siffror vad gäller antal utövare, men det känns som att intresset är på uppgång.
3. Har du någon gång tävlat i körning?
   Ja, i plöjning, brukskörning och skogskörning (2 SM-vinster i skogskörning). Jag tävlade även med mitt fyrspann i körtävlingar på 90-talet.
4. Händer det att du även rider hästarna?
   Ja, i händelse av punktering. I min ungdom red jag mer.
5. Varför kör du helst nordsvenska hästar?
   De är intelligenta, känsliga, snabbtänkta, arbetsvilliga, friska och väldigt sociala. Och inte minst, vackra och trevliga.

Text och foto: Carin Wrange, redaktör HästSverige.