Gunnar Bergsten

Gunnar har aldrig varit rädd för att säga vad han tycker och ibland har han hellre valt att kliva av ett uppdrag än att kompromissa. Så blev det den gången då han på uppdrag av Ridfrämjandet i slutet av 1970-talet var utsänd för att delta i möte med FEI (Internationella Ridsportförbundet).

Under mötet diskuterades bruket av medicinen fenylbutazon till tävlande hästar. Gunnar gjorde sin stämma hörd och ifrågasatte  starkt varför läkemedlet skulle få fortsätta att användas inom tävling. Hans åsikter föll inte i god jord, varken hos de internationella kollegorna eller på hemmaplan i Sverige.

– Jag valde då att i protest kliva av mitt uppdrag för Ridfrämjandet, berättar Gunnar.

Diskussionerna kring fenylbutazon hade dock satt igång en process som många år senare resulterade i att det faktiskt blev ett förbud. Och idag arbetas det aktivt för att förebygga och stoppa dopning av hästar – både i Sverige och utomlands.

– Här i Sverige har veterinärerna Peter Kallings och Peter Forsberg gjort ett fantastiskt jobb för att kontrollera dopning inom hästsporten. Det har hänt mycket positivt som gynnar hästens välfärd, säger Gunnar.

Frågan om just fenylbutazon ställdes på sin spets inför VM i ridsport 1990 i Stockholm. Gunnar var då chef för försäkringsbolaget Sleipner som var ett dotterbolag till Skandia.  Huvudsponsorer till VM var Volvo och Samsung men även Skandia deltog som sponsor. Gunnar blev i sin tur utsedd att bli chef för de veterinärer som skulle ansvara för olycksfallsberedskapen under hela mästerskapet.

– Inför VM hade FEI fortfarande åsikten att fenylbutazon skulle tillåtas för tävlande hästar. Men när tävlingens huvudsponsorer krävde ett förbud för sin medverkan var FEI tvungna att vika ner sig.

Inför och under VM seglade ytterligare en het fråga upp på agendan, nämligen barrering av hästar (att med mer eller mindre smärtsamma metoder få hopphästar att lyfta benen högre över hinder), och även inom detta område fick Gunnar ställa upp och uttrycka sina åsikter inför media, bland annat i en TV-sändning.

Ansvar för veterinärer i beredskap

Ryttar-VM i Stockholm blev en stor succé, och en tävling som många fortfarande minns. Det var första gången som ett världsmästerskap samlade alla grenarna inom ridsport och tävlingarna pågick under många dagar i slutet av juli och början av augusti. För Gunnar, som hade ansvar för att organisera den veterinära beredskapen, blev det en ovanligt hektisk tid.

– Kulmen var under fälttävlans terrängritt då vi hade 32 veterinärer samt tre hästambulanser i tjänst längs banan. Själv satt jag i ett tält på Gärdet med massor av TV-skärmar där jag kunde övervaka skeendet vid de olika hindren.

Terrängritten reds längs en omkring 8 km lång bana med hinder över både Gärdet och Djurgården. Tusentals åskådare fanns på plats längs banan, denna ovanligt varma sommardag, för att följa tävlingen. Det mesta flöt på bra, men när den danske ryttaren Iversen närmade sig slutet av sin ritt störtade plötsligt hans häst October och dog inför publiken.

– Det var en dramatisk händelse, minns Gunnar, men jag hade tack och lov i förväg ordnat så det fanns obduktionsjour vid SVA i Uppsala för att kunna obducera om någon häst skulle dö. Vi kunde rekordsnabbt få den döda hästen transporterad till Uppsala och därigenom få besked om dödsorsaken vilket snabbt fick slut på startade spekulationer.

Ett brustet höger förmak till hjärtat var orsaken till att hästen October dog. Gunnar kunde inför en samlad presskår ge en förklaring bara några timmar efter händelsen.

Drömde om ett liv som bonde

Gunnar växte upp i Köping, och trots att han bodde mitt inne i stan längtade han ut till landsbygden. Släktingar till familjen hade en gård i närheten och där tillbringade den unge Gunnar en stor del av sin lediga tid.

– De hade både mjölkkor och några hästar. Jag drömde då om att bli bonde men insåg efter några år att jag aldrig skulle ha råd att köpa en egen gård.

Gårdens fyra ardennerhästar lockade Gunnar alldeles extra och han fick göra många körsysslor med dem. En av hästarna, ardennerstoet Monika, var känd för att vara svårfångad i hagen, men för Gunnar var det inga problem att få stoet med sig. Han hade redan då en särskild känsla för djur och inga problem att komma överens med dem.

När drömmen om att bli bonde inte gick att realisera bestämde sig Gunnar för att bli veterinär istället. Han började på Veterinärhögskolan i Stockholm år 1959. I årskursen var det 28 män och fyra kvinnor. Vid sidan om studierna som pågick i 5.5 år var Gunnar flitig med olika extrajobb på skolan, bland annat som djurvårdare och assistent på medicinska kliniken. En sommar var han på medicinska hundkliniken dit det även kom in två exotiska patienter; en tiger med skelettproblem från Kolmården samt ett lodjur med skabb från Skansen.

– Tigern var otroligt snäll, minns Gunnar. Både jag och andra som jobbade där brukade sitta i buren och tigern la sitt huvud i våra knän. Lodjuret däremot var helt omöjligt att hantera så den kunde vi aldrig behandla.

Få forskningsprojekt kring häst

När Gunnar började sin veterinärutbildning fanns ett större fokus på forskning om hund jämfört med häst. Ändå var han förvissad om att han ville söka pengar för hästforskning efter avslutad utbildning. Gunnar hade under sina extrajobb inspirerats av professor Sune Persson som var aktiv inom medicinsk forskning på häst.

– Hästantalet i Sverige var så lågt under den här tiden att knappt några forskningsprojekt gjordes. Folk undrade varför jag ens sökte pengar för forskning om hästens hjärt- och lungfunktion.

Gunnar mätte blodtryck hos friska hästar på K1 i Stockholm och hos sjuka hästar med luftvägsproblem på kliniken. Hans avhandling Blood pressure, cardiac output, and blood-gas tension in the horse at rest and during exercise, var klar och försvarades 1974.

– Jag var först i världen med att mäta hjärtminutvolymen hos arbetande hästar, konstaterar han.

Valde klinisk verksamhet

Men livet som forskare var inte det Gunnar ville fortsätta med. Han kände att jobbet som kliniker där han fick hjälpa sjuka och skadade hästar, lockade mycket mer.

Dessutom bestämdes det 1974 att Veterinärhögskolan i Stockholm skulle flytta till Uppsala för att 1977 bli en del av Sveriges lantbruksuniversitet. som bildades samma år.

– Nej, jag var inte så pigg på att följa med dit. Jag hade då arbetat några år på medicinska kliniken och blivit både universitetslektor och docent, men ärligt talat hade jag tröttnat på den akademiska världen med dess alltmer utvecklade administration. En bidragande orsak var också att jag upplevde hur studieintresset bland en del elever försämrades.

Gunnar hade även hunnit rota sig genom giftermål med ridläraren och dressyrryttarinnan Birgitta. De träffades på Strömsholm där Birgitta, som gått ”långa kursen” under militärtiden, arbetade som ridlärare på Ridfrämjandets grundkurser och där Gunnar var några månader som bataljonsveterinär under sin värnplikt.

Paret gifte sig i slottskapellet i Strömsholms slott 1970 och året efter hittade de sitt livs drömgård, Lilla Finnberga i Vallentuna kommun. På gården inredde de stall med plats för nio hästar och förutom Birgittas två dressyrhästar tog de under många år emot konvalescenthästar. Makarna Bergsten har även bedrivit en mindre avel av svenska varmblodiga hästar, men idag står stallet helt tomt på hästar.

Verkade för besiktning av tävlingshästar

Trots att Gunnar länge arbetat med hästar har han aldrig blivit någon ryttare. De hästar han kommit i kontakt med har han främst hanterat från marken. Men han har på nära håll följt både rid- och travsport, och var en drivande kraft för att besiktning av häst infördes på tävlingar.

– Just tanken om besiktning föddes i och med en Hubertusjakt i Stockholm där Göran Dalin, då elev på Veterinärhögskolan, bad mig närvara för att hålla ett öga på att hästarna som deltog var i bra form.

Gunnar utvecklade en särskild rutin att användas för besiktning av tävlingshästar inom ridsporten. Det var kontroll av andningsvägar, ryggen, benen samt hästen i rörelse vid hand. När denna besiktning inför tävling infördes fanns det ryttare som inte tyckte att åtgärden var helt nödvändig, men Gunnar såg nyttan. Bara tävlingsmässiga hästar hör hemma på tävlingsbanan!

– De första åren jobbade många av oss veterinärer väldigt ideellt vid besiktningar inför ryttartävlingar. I dag är det ju mer reglerat via Jordbruksverket vilket bland annat har ökat kostnaden för ryttarna men bidragit med det fortsatta kravet på tävlingsmässighet.

Gunnar tycker det är viktigt för hästars välfärd att de besiktigas innan start och anser att ryttarna borde uppskatta möjligheten att få en check på om hästen är tävlingsduglig eller inte. Det optimala vore om besiktningar även var obligatoriska på lokal nivå.

Hästkunskap behövdes inom försäkringsbranschen

Närheten till hästsporten gav kunskaper och erfarenheter som han hade nytta av under de många år han arbetade med försäkring av hästar. Hans första jobb var inom Jordbrukets försäkringsbolag där han började 1976. Då fanns cirka 70 000 hästar i landet och bara ett fåtal olika försäkringsformer för häst.

– Hästarna var inte så dyra på den tiden och de fick försäkras i försäkringsformen A 1 till maximalt 100 000 kronor, samtidigt som självrisken var väldigt låg. När jag 1988 slutade mitt arbete på JFB fanns det cirka 250 000 hästar i landet så utvecklingen gick snabbt på bara tolv år.

Gunnar gick vidare till nya försäkringsbolaget Sleipner som var ett dotterbolag till Skandia och jobbade där fram till sin pensionering år 2000.

Djurförsäkring har gamla anor i Sverige och införandet av många nya olika försäkringsformer har gått fort och har utan tvekan inneburit en positiv utveckling för hästsjukvården. Speciellt införandet av veterinärvårdsförsäkring har medfört utökade behandlingsmöjligheter men också ökade veterinärvårdskostnader. Försäkringsbolagens kostnader stiger och därmed också premiekostnaderna för hästägarna.

– Vad händer när kostnaderna slår i taket? Redan i dag förekommer det att sociala medier får vara diagnosställare vid sjukdomsfall och ge förslag till behandlingsåtgärder, i stället för att veterinär anlitas. Utvecklingen inom detta område måste följas noggrant så att vi inte hamnar i ett läge där hästars välfärd sätts på spel, menar Gunnar.

Fem frågor till Gunnar Bergsten:

1.Har hästsportens utveckling gynnat hästen?
Både ja och nej. Krav på skärpt omhändertagande vad gäller till exempel stallmiljöer och utevistelse är positivt. Dåliga kunskaper om häst och hästhållning bland nyblivna hästägare skapar problem.

2. Inom vilka områden ser du behov av mer forskning?
Utfodring och ämnesomsättning samt rörelseapparaten.

3. Vad är viktigast att tänka på när man tecknar försäkring för sin häst?
Var noggrann vid val av försäkringsbolag. Kontrollera villkor och rådgör gärna med andra hästägare om deras erfarenheter. Välj ett bolag där du känner trygghet med ombudskontakten och där du får förtroende för kompetensen hos ombudet.

4. Du har arbetat i olika kommittéer och råd inom hästnäringen, nämn några.
SRC:s djurskyddsutskott, ATG:s klinikkommitte´, ATG:s forskningsråd, SVS:s normgrupp för hästfrågor

5. Vilket är ditt finaste minne tillsammans med någon häst?
Sommaren 1959 militärtjänst vid K4 i Umeå. Tjänstehäst bruna valacken 92 Mercenat/Stamer vilken jag lärde att vid en speciell visselsignal lyfta höger framben för att belönas med en sockerbit. Sommaren 1961 åter militärtjänstgöring vid K4. Under en fältövning möter jag en person ledande en häst, 92.an. Jag visslade, hästen stannade och lyfte höger fram. Jag svalde klumpen i halsen och belönade min gamle kamrat!

Text och foto: Carin Wrange.