Claes Kärrstrand

Claes föddes i Mölndal 1945, yngst i en brödraskara på fem pojkar. Något hästintresse hade aldrig funnits i familjen. Ändå satsade brodern Göran, som var äldst, på ett liv som travtränare. Och redan som liten grabb fascinerades Claes av hästarna på Åbytravet, som han passerade på sin väg till skolan.

– Det var alltid tränare ute och körde när jag gick hemifrån på morgnarna. Jag brukade få åka med runt banan och hoppade av när vi närmade oss skolan. Så slapp jag gå den biten, minns Claes.

Han kände i princip alla travtränare. När han slutat skolan jobbade han på posten i Mölndal. När posten var utdelad var han ledig resten av dagen. Då trampade Claes på för glatta livet för att kunna åka ut till Åby och hästarna. En period jobbade han också åt brorsan Göran.

Började fotografera under lumpen

Det var när han gjorde militärtjänstgöring på Sollefteå hundskola som fotograferingen kom in i hans liv. Egentligen hade han sökt till K4 i Umeå, som var ett beridet kompani. Men där var det fullt och han fick erbjudande om hundskolan i stället.

– Jag började fotografera för att ha något att göra när jag var ledig. Det var 97 mil till Mölndal så jag åkte inte hem så ofta.

Direkt efter militärtjänstgöringen blev han FN-soldat, först i Gaza och året därpå på Cypern, som hundgruppchef. Men det var hästarna som hägrade och under tiden på Cypern förberedde han allt för att kunna åka till Amerika.

– Fyra dagar efter att jag muckat åkte jag till Walnut Hall Farm i Kentucky för att lära mig den amerikanska uppfödningen. På den tiden var det Star’s Pride och Super Bowl som var de mest aktuella hingstarna i USA.

Claes jobbade på farmen på dagarna och när han var ledig tillbringade han kvällarna i fölstallet under fölningsperioden. Självklart med kameran i högsta hugg. Han har fortfarande kvar listor på de 34 fölningar han var med på.

Någon gång emellanåt har han senare ryckt in på både Boko Stables och Menhammar Stuteri vid fölningar med speciella stammar. När Panne de Moteur föddes var han med från fosterblåsan och hela vägen till färdig födsel.

– Jag hade plåtat mamman Jalopy i Amerika och därför var jag extra mån om att få vara med. Samma sak var det med Victory Tilly, hans mormors mor Glenna H, körde jag in på Lexington hos tränaren Donnie Miller.

På grund av sin militära bakgrund fick Claes bara stanna i Amerika i ett år. Men han hann köpa ett fölsto, Dees Lassie, som han tog med sig hem och avlade på. Den bästa av dem blev Hanna Glavari. En häst som de gamla Åbygubbarna minns än idag.

– Hon var oerhört speciell, hade inga öron för de låg alltid bakåt. Men hon var en kraftfull individ och jag vann fem, sex lopp med henne.

Sex år som travtränare

Claes hade en aktiv tränarlicens i sex år, med Åby som hemmabana.

– Jag skapade min egen tränarutbildning, jobbade på Åby sjukstall under Ulle Hed och Gunnar Nilsson samt satt med vid operationer för att lära mig så mycket som möjligt innan jag startade i egen regi.

När Claes fotograferade vid Åby Stora Pris var hästfotografen Einar Andersson på plats och tyckte att Claes behövde bättre utrustning så han fick ta en av Einars kameror. Claes började plåta alltmer åt Einar och fick senare en annan utrustning så att han kunde sköta fotograferingen vid större lopp på Åby, Axevalla, Halmstad och Åmål, som Einar inte själv bevakade.

Till slut bestämde sig Claes för att göra ett prövoår som fotograf i Stockholm. Men trots allt fotograferande vid de stora tävlingarna var det hingstarna som fångat Claes intresse allra mest. Var det tävlingar i Sundsvall stannade han hos travtränare Jan-Olov Persson på vägen hem och fotograferade.

Var Claes istället på väg till Mantorp stannade han hos Tomas Thell och hans hingstar.

– Det jag gör då är att jag plåtar hästarna som de ser ut vid just det tillfället. Därefter, och när jag är ute och reser under året, plåtar jag dem i sin hemmiljö. Då har de blivit hemtama och musklat på sig lite mer. Men ingen hingst är den andra lik. Det är väldigt stor skillnad på dem – allt från öronens vinkel, ryggarnas längd, hasornas vinklar, hur de står….

– … Och jag har bara missat en enda avelsvärdering sedan 1978, fortsätter Claes.

Naturligtvis har Claes arbetat upp en oerhörd blick för hästarnas exteriör. Och ska han ta en huvudbild är det blicken som är det viktiga.

– Ser jag inte blicken i hästen blir det ingen bra bild, konstaterar han.

Det han kräver när han är ute på gårdarna och fotograferar, är ett plant underlag. Vilket inte alltid är så lätt. Därtill kommer vädret, solsken, var kommer ljuset ifrån, hur det blåser, var bakgrunden är lugnast.

Och så är det det där med hur hästen ska ställas upp.

– Det närmaste frambenet, från mig räknat, ska vara, om möjligt, i 90 graders vinkel. Det är punkt 1 och det som styr hela min fotografering. Sen vill jag ha det bortre frambenets tåspets i höjd med ballarna på det närmaste frambenet. Då får jag ett mellanrum mellan frambenen.

– Det närmaste bakbenet, från mig räknat, vill jag ha något bakåt och det bortre bakbenet vill jag ha placerat så att det blir ett mellanrum uppe vid hasen.

– Huvudet ska vara vridet åt mig så mycket att jag ser ögongloben på det bortre ögat. Då får jag med pannans bredd i bilden.

– Hästen får inte se hängig ut, utan ska ha resning. Hästar är känsliga, du kan psyka en häst genom att spänna ögonen i den och tala om vad den ska göra. Sen har man en halv minut på sig för att lämna över tygeln, hämta kameran och ta bilden.

Inte särskilt svårt att inse att det där med hästfotografering inte är en enkel sysselsättning.

Fotograferat fem generationer

Claes har plåtat tusentals hingstar. Bland annat har han fotograferat fem generationer i rakt nedstigande led vid flera tillfällen. Att det blev just hingstar berodde på att han ville se typen av individer och hur de olika stammarna nedärvs i olika generationer.

– Jag försöker se de likheter på dagens individer som har Volomite som anfader men också de som kommer från Scotland’s linje. Allt handlar om att jämföra och se. Det finns likheter, om än små. Ofta brukar jag ha rätt, men inte alltid, säger han och skrattar.

Syftet med hans fotograferande har varit att ge svensk travsport en grund att stå på när det gäller hingstar. Under många år reste han runt och fotograferade på sina semestrar och lade in bilderna i Einars arkiv, för att de skulle finnas kvar. Så hans fotograferande har inte alltid varit på uppdrag av någon utan för att han själv tyckt att det varit viktigt.

I nästan 40 år har Claes rest till Frankrike för att fotografera hingstar, för sitt eget höga nöjes skull. Han har skapat sig ett stort kontaktnät och har på egen hand lyckats leta sig fram till de olika gårdarna på landsbygden i Normandie. Särskilt angelägen var han att få bilder på Frankrikes championhingst Chambon P. När han väl lyckats leta sig fram till gården möttes han av en barsk fransk kvinna som sa att det inte alls behövde tas några bilder på hästen. Han var redan fullbokad livet ut. Men Claes bönade och bad och fick till slut fotografera hingsten.

– Jag noterade att han hade väldigt stora testiklar, ungefär som kojuver. Bara ett par månader senare fick jag veta att hästen dött i tarmframfall. Det fanns inga andra uppställningsbilder på honom än mina, så då fick jag sälja massor av bilder på deras championhingst, även till Frankrike.

Claes brukar fråga uppfödarna vilka hingstar de tror är på gång och berättar att han på så sätt fick tips om Ready Cash och fotograferade honom som 3-åring, innan han hade betäckt något sto.

– Det är så jag jobbat hela tiden. För mig är det viktigt att få en bra exteriör bild och oftast är det inte hingstarna som är problemet utan folket som handhar dem. Så det har varit många svordomar genom åren, säger Claes.

Men trots att han har tusentals bilder så saknar han vissa. Under pandemins två år har han listat sådana han behöver ta nya bilder på.

– Det gör inte hingstarna rättvisa när man plåtar dem i februari eller oktober/november vid avelsvärderingen, även om jag fått många bra bilder vid sådana tillfällen.

Under årens lopp har Claes sprungit runt i mängder med vinnarcirklar världen över – Prix d’Amerique, Yonkers, Neapel, Rom, Paris… Men nu på ålderns höst har han begränsat sig till hingstarna.

Fem frågor till Claes Kärrstrand:

1. Du tilldelades Guldnålen av Avelsföreningen för Svenska Varmblodiga Travhästen (ASVT) vid deras årsstämma 2018. Hur kändes det?
   Jag satt och tittade på blomsterarrangemangen som stod vid podiet framför mig. På en av dem stod det ”Guldnålen” och jag undrade vem det var som skulle få den, för jag skulle ju fotografera. Jag blev djupt hedrad och totalt överraskad. Det var det bästa och största jag varit med om!

2. Finns det någon häst som du tycker är det bästa fotoobjektet?
   Utan tvekan From Above. Det är en gudabenådad häst – han är snäll och han vet vad han ska göra. Dessutom har han ett väldigt vackert huvud som han förärver.

3. Hur har hästarna förändrats under åren?
   På Star’s Prides tid var det tunga, kraftiga, nästan ardennerliknande franska individer. Men de har försvunnit. Det jag personligen har noterat är hästens psyke och mentalitet när jag plåtar. Det finns många bilder jag är jättenöjd med, men jag skulle inte vilja betäcka med honom, för jag vet vilket helsike det var att ta bilder. Stammarna idag är ganska likvärdiga och generellt sätt bra, bara man har ett sto som passar med individen.

4. Hur har jobbet som fotograf förändrats under åren?
   Himmel och pannkaka! I början när jag åkte till Amerika hade jag en stor fotoväska i aluminium med labbgrejer och kemikalier med mig. Vid något tillfälle hade jag 67 kilo i bagaget. Och då var jag ensam. Jag var lite emot den digitala bilden från början, men förstod till slut att det var det som gällde. Det finns utan att vara oförskämd, idag verksamma, unga fotografer som inte kan sätta i en film och än mindre framkalla den.

5. Hur många Elitlopp har du fotograferat?
   Jag tror att det är 44 stycken. Jag har sett och fotograferat många fantastiska lopp men jag kommer speciellt ihåg när Meadow Road vann. Det var oerhört stort. Sen finns det Elitlopp som man helst vill glömma, där kvaliteten inte varit den bästa.

Text och foto: Anne Adre-Isaksson.