Från Uppsalastall till SM

Trots sitt stora hästintresse kommer inte Carin från någon hästfamilj. Pappan var guldsmed och mamman arbetade även hon i företaget. När de under helgerna reste till familjens sommarställe kunde Carin ibland skymta en häst utanför bilrutan. Det blev dagens höjdpunkt – att få se ponnyn de tre sekunder det tog att åka förbi.

Carin började tidigt rida på Akademistallet i Uppsala där det enbart fanns stora hästar med manskapssadlar. Efter några år på ridskola passerade många fler hästar genom hennes liv, hon lyckades hitta dem överallt.

Som 12-åring hamnade hon via en kompis på Yngve Holmbergs hästgård i Vendel. Med Yngve fick Carin möjligheten att åka på premieringar, rida en mängd olika hästar och lära sig massor.

– Det var en fantastisk gård. Jag åkte dit på helgerna och red och ibland fick jag bo där några dagar. Jag liksom bara flyttade in, minns Carin och skrattar.

Första SM-starten

Som fjortonåring fick Carin sommarjobb på Brantshammars stuteri i Knivsta. Även där fanns många hästar – och allt från unga fullblod till connemaraponnyer. När sommaren var slut började hon rida i Malmastallet intill Ultuna i Uppsala. Där fanns ponnyn Siboney, som senare skulle ta Carin hela vägen till SM.

Carin tävlade med Siboney i i hoppning, dressyr och även fälttävlan. 1971 red hon SM i fälttävlan i Trolleholm i Skåne.

– Det var helt andra förutsättningar inom ridsporten på den tiden jämfört med idag. Vi tränade och tävlade ofta på vintern och red fram ute i snön innan vi fick komma in i något ridhus. Det skulle dagens ryttare inte ens tänka på. Men det var det enda vi kände till, säger Carin.

Köper första hästen – för ärvda pengar

När Carin fyllde arton år köpte hon sin första egna häst. Hon fick syn på honom under ett besök på Malmö Civila Ryttarförening i samband med Flyingedagarna. En skimmelvalack på fyra år som visades av ridläraren Elisabet Lundholm

– Jag tyckte att hästen var så snygg, så jag provred och köpte honom för de 10 000 kronor jag hade fått i arv efter min farmor, berättar Carin.

Men hästen visade sig vara ganska istadig, han bet och ville inte bli skodd, reste sig på bakbenen och ville inte gå från stallet. Men hon vägrade ge upp och tog istället hjälp av Ove Landing som drev ett stall i utkanten av Uppsala. Kontakten med skimmeln blev allt bättre – men någon tävlingshäst blev det aldrig.

Fyra år efter sin första SM-start, 1975, började Carin arbeta hos den kända hoppryttaren Marianne von Geijer på Vegeholms gods i Skåne. Hos Marianne fick Carin rida väldigt fina hopphästar, de flesta importerade från Holstein i Tyskland. Stjärnorna i stallet var stoet Mazurka som Marianne vann SM i hoppning några år tidigare, och fullblodshingsten Rick som fälttävlansryttaren Sven-Åke Lindberg tävlade i svår klass.

Skribent för tidningen Ridsport

När Sven-Åke, som då red i svenska landslaget, skulle tävla i holländska Boekelo fick Carin följa med som hästskötare. Det var många skickliga ryttare på plats och Carin insåg att där fanns underlag för att skriva sin första artikel till tidningen Ridsport.

För skrivlusten fanns ju där sedan barnsben. Förutom sina långa uppsatser i skolan, skrev hon också som 13-åring manus till en bok, ”Pias hästar” – ett handskrivet manus som var 300 sidor långt. Hon skickade in det till Wahlströms bokförlag men fick det tillbaka.

Efter artikeln om fälttävlan i Boekelo fick Carin fler uppdrag som skribent och senare började hon på journalistutbildningen på Skurups Folkhögskola i Skåne. Carin bevakade flera stora ryttartävlingar, bland annat fanns hon på plats första gången som det var hopptävlingar i Scandinavium i Göteborg. Sitt första jobb som journalist fick hon 1977 på Norrtelje Tidning, som polisreporter. En hektisk sommar med mycket tragik och dramatik.

Första kvinnliga sportreportern – på tidningen i Uppsala

Efter sommaren i Norrtälje bestämde sig Carin och en kompis sig för att åka till Sydamerika, hösten 1978. De reste genom Mexico, Guatemala, Bolivia, Peru, Ecuador, Colombia, Venezuela och Västindien.

– Vi var ute i åtta månader, tog massor av bilder och gjorde en fotoutställning om barn i Latinamerika när vi kom hem.

Åter i Sverige fick Carin job på Uppsalademokraten och sökte därefter jobb som lokalredaktör i Bålsta för Uppsala Nya Tidning. Efter några år sökte hon en tjänst som sportreporter, och blev därmed den första kvinnliga sportreportern på UNT. Det innebar ett högt tempo och mycket jobb på kvällar och helger. När hon fick sitt andra barn behövdes åter en förändring.

Chansen från SLU

Det var då, 1990, som annonsen om informatörsjobb på SLU dök upp. Hon sökte – och fick jobbet.

– Det fanns så mycket intressant forskning att skriva om vid SLU. Det var en guldgruva att ösa ur och jag ville på ett populärvetenskapligt sätt sprida den informationen på olika sätt.

Carin fick fria tyglar att bygga upp verksamheten, och tillsammans med en kollega drev hon magasinet Naturbrukaren samt efterföljaren Forskning pågår. Allt i syfte att sprida ökad information och kunskap om SLU:s forskning, och utbildningar.

Satsning på hästforskning – och HästSverige föds

År 2001 startade Hippocampusdagarna, som blivit en mycket uppskattad konferensdag för alla hästmänniskor. Det var en stor intern satsning av SLU för att få i gång hästforskningen och åtta doktorander anställdes i ett fyraårigt projekt.

Tio år senare, 2011, startades även kunskapssajten HästSverige. Carin fick uppdraget som informatör. I uppbyggandet av HästSverige finns flera namn att nämna, inte minst Göran Dalin – SLU, Stefan Johanson – HNS, Peter Kallings – SHF, Gittan Gröndahl – SVA, Titti Jöngren – LRF och Pekka Olsson på Agria. På senare år har även Svenska Djurskyddsföreningen och Ulla Håkansons stiftelse anslutit.

– Vi har hela tiden utgått från den vanliga hästägarens perspektiv: Vad är viktigt för att hästar ska må bra? Vad ska hästen äta, vilka parasiter kan det finnas i hästens närmiljö, hur stor ska en hage vara och hur ser man om en häst inte mår bra?

Carin vet vad det innebär att vara hästägare. 1990 köpte hon och hennes man en hästgård nära Knivsta, söder om Uppsala. Redan från starten har de drivit ett stall med inackorderade hästar samt odlat såväl spannmål som grovfoder, vid sidan om sina ordinarie jobb. Från Carins arbetsrum kan hon varje dag se hästarna ute i hagarna och följa hur de interagerar med varandra.

Kunglig utmärkelse

Carins engagemang inom forskningskommunikation har sammantaget varit mycket stort och i början av 2023 fick hon ta emot en utmärkelse från Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien i Stadshuset i Stockholm.

– Jag blev helt paff när jag fick beskedet och gick runt på små moln dagarna efter. Det var jättehäftigt och en fantastisk ceremoni, säger hon.

Under tio år arbetade Carin med att utveckla och etablera HästSverige som en ledande kunskapssajt inom hästvärlden, nu går hon i pension –  men lär inte bli sysslolös.

Fem frågor till Carin Wrange

1. Vad har varit det bästa med att jobba som informatör på SLU?
   SLU har varit en guldgruva att ösa nyheter ur och är man kommunikatör så måste man visa vanliga människor vad forskningen ger – det är jätteviktigt och jag har alltid velat vara till nytta.
2. Vad tror du att dina insatser har betytt för allmänhetens hästkunskaper?
   Jag har verkligen försökt sprida kunskap som gynnar hästen i allmänhet. På HästSverige finns ett foderstatsprogram som alla kan använda helt utan kostnad. Även bekämpning av hästens parasiter är ett viktigt område, precis som smittskydd – och det finns många artiklar på HästSverige som just ger den viktig informationen med goda råd.
3. Hur vill du att HästSverige ska utvecklas framöver?
   Jag hoppas att fortsättningen blir som vi tänkte från början. Det är i första hand inte forskaren som ska nå ut, utan vi ska samla den forskning som det finns behov av. Det finns så otroligt mycket information att hämta på HästSverige, och det är ju helt gratis!
4. Av alla hästar du har haft möjlighet att rida – vilken minns du mest?
   Den som ligger närmast mitt hjärta är stoet Alma som jag tävlade i hoppning under många år. Den hästen hade ett hjärta av guld och en otrolig vilja att göra rätt. Alma betyder ”själ” på spanska och så var hon som individ också.
5. Vad ska du göra nu när du blivit pensionär?
   Jag ska nog renskriva de där historierna jag skrev när jag var 12 -13 år. Och så ska jag gå igenom och katalogisera alla tusentals bilder som jag tagit under åren. Och njuta av hästlivet förstås. Jag bor ju sedan 30 år tillbaka på en hästgård tillsammans med min man. Vi har ett antal hästar utanför fönstret. Det ger livskvalitet.

Text: Anne Adre-Isaksson och Lisa Chröisty.