Anna Bergh

Intresset för djur har alltid funnits hos Anna. Precis som många andra hästtjejer drömde hon om att bli veterinär. Hemma i Luleå gick hon kurser hos Blå Stjärnan, hängde vid den lokala 4 H-gården och red förstås på ridskola.

Drömmen om att bli veterinär fick sig dock en rejäl törn när Anna efter gymnasiet konstaterade att hon var känslig för katt. Hon sökte istället in till sjukgymnastutbildningen vid Umeå universitet och fick under den tiden god insikt i vikten av att träna rätt och regelbundet. Hennes examensarbete som sjukgymnaststudent handlade om hovslagarnas arbetsmiljö med fokus på ergonomi. För hovslagare frestar det på kroppen att arbeta i kalla stallmiljöer med ibland besvärliga hästar.

-Värsta risken är när hästen plötsligt rycker till. Det är svårt för en hovslagare att parera en sådan rörelse, det blir lätt skador på muskler och ligament. Här finns ett ansvar hos hästägare att verkligen förbereda och träna sina hästar inför verkning och skoning.

Fokus på rehabilitering av djur

Efter några års arbete som sjukgymnast bestämde Anna sig för att trots allt söka veterinärprogrammet vid SLU och hon började där i slutet av 1980-talet. När hon tog examen 1995 hade hon två gedigna utbildningar i bagaget och siktet inställt på att jobba med rehabilitering av skadade djur.

– Mitt examensarbete vid SLU handlade om alternativmedicin för djur. Inte för att jag var intresserad av området, utan främst på grund av att det då fanns mycket lite forskning inom veterinärmedicinsk rehabilitering, så att metoderna därför var i gränsområdet till alternativa metoder.

En doktorsavhandling några år senare innehöll studier om effekten av defokuserad CO2-laserbehandling på häst, främst i syfte att behandla ledproblem. I början av 2000-talet var det flera kliniker i landet som regelbundet använde metoden som ett alternativ till injektioner.

Forskningsresultat som väckte ilska

Anna Berghs forskning visade att behandlingen inte gav den utlovade effekten på hästen. Hon kunde mäta en temperaturhöjning i omliggande hud och vävnad, men ingen positiv påverkan på hältan. Hennes rön blev mycket uppmärksammade och möttes även med ilska hos en del praktiker.

– Man måste vara kritisk till olika typer av behandlingar som marknadsförs både utom och inom djurhälsovården, säger hon. Det är viktigt att vetenskapligt kunna bevisa en effekt, och gärna på det aktuella djurslaget.  Det är ett ansvar vi veterinärer har eftersom djur inte kan tala och själva beskriva sin känsla.

Just detta hur djur kan kommunicera smärta är ett område som Anna nu forskar vidare på, med fokus på fysisk dysfunktion, det vill säga förändringar i hur djuret använder sin kropp. Hon värderar olika mätmetoder inom rehabilitering av häst, hund och katt.

– Om vi inte kan objektivt mäta effekten av våra behandlingsmetoder så kan vi inte säga om de har avsedd effekt eller inte. Det finns idag flera olika objektiva metoder att mäta djurs fysiska funktion som ett mått på smärtreaktioner. Förutom olika smärtformulär, finns metoder för bedömning av ledrörlighet och muskelfunktion med goniometri (mäta vinklar) och olika rörelseanalystekniker, bedömning av svullnad med måttband- för att nämna några. Ett aktuellt forskningsprojekt är att vi undersöker om det är tillförlitligt att bedöma muskelstyrka indirekt via mätning av muskelomkrets på häst, eftersom det inte finns något direkt sätt att mäta muskelstyrka hos djur och vi inom rehabilitering ofta tränar djurets muskler. Visionen är att fler av dessa tekniker ska användas mer frekvent ute i fält.

Ryttarens ansvar att undvika hård och ensidig träning

För hästar är rörelse ett centralt behov och Anna betonar att den aktiva rörelsen är viktig under hela deras liv. Unghästar ska kunna röra sig mycket när de växer upp och den vuxna hästen ska tränas för det arbete den förväntas utföra. Även den gamla hästen behöver rörelse för att inte ”stelna till”.

Dock får hästens träning inte bli för ensidig eller för hård. Det viktigt att planera för tävlingshästens olika träningsfaser för att få optimal effekt. I detta sammanhang har ryttaren eller kusken ett stort ansvar för att upptäcka när något känns fel och det kan vara skäl att ändra träningsupplägget. Att upptäcka tidiga symptom är viktigt och betonar ytterligare vikten av att ha bra utvärderingsmetoder.

Men Anna Bergh har inte bara forskat om olika utvärderingsmetoder. Hon har även utvärderat effekten av bland annat  magnettäcke, massage, och elastiskt träningsband system för häst. Just nu forskar Anna Bergh även på ett aktuellt område, där det finns många spekulationer, nämligen överrörlighet hos häst. Idag finns ingen definition eller gräns för när hästen är ”normalt rörlig” jämfört med ”överrörlig”, eller diagnostiska kriterier för hästar med en bindvävsstörning som manifesteras som ”överrörlighet”.  Det finns inte heller någon information om en viss grad av överrörlighet är skadligt och hur man i så fall effektivt ska förebygga/behandla detta.

– Området veterinärmedicinsk rehabilitering är oerhört spännande och det finns två internationella organisationer som ordnar konferenser för den intresserade, IAVRPT och ECVSMR. Vill man veta mer om den vetenskapliga dokumentationen kring vissa metoder som används inom rehab på djur kan man läsa en rapport om KAVM, komplementär och alternativmedicin på djur som finns på SLU:s hemsida, säger Anna Bergh.

Fem frågor till Anna Bergh

1. Du är aktiv inom organisationen IAVRPT – vad gör den?
   International Association of Veterinary Rehabilitation and physical therapy är den äldsta och största organisationen inom veterinärmedicinsk rehabilitering. De vill främja evidensbaserad rehabilitering, anordnar webinarier, ger ut forskningsstipendier samt ordnar en stor internationell konferens vartannat år.
2. Du är även aktiv i ECVSMR, vad är det?
   European College of veterinary sports medicin and rehabilitation är en organisation som utbildar och examinerar de veterinärer som vill bli diplomats (specialister) inom idrottsmedicin och rehabilitering av djur. Organisationen ordnar också årliga konferenser inom ämnet.
3. Vilket ansvar har en djurägare som väljer alternativa behandlingsmetoder?
   Djurägaren har både en laglig och moralisk skyldighet att se till att om dess djur är skadat eller sjukt så ska djuret få en korrekt veterinärmedicinsk diagnos (vilket enbart en veterinär ska ställa) och att den sedan ska behandlas med metoder som är effektiva.
4. Varför tror du att en del hästägare idag väljer andra utövare inom djurvård än veterinär?
   Jag tror att djurägare tänker att deras djur är en människa som de själva och därför kan behandlas med de metoder som människan har att välja mellan. Sedan tror jag att det är mänskligt att man som djurägare gärna vill ha definitiva svar och relativt snabba lösningar. Det kan vara svårt att ge som veterinär då man ofta har en större helhetsbild av de skador och sjukdomar som ett djur kan få, och dess läkningsförmåga.
5. Hur ska man som djurägare tänka om man är nyfiken på komplementära och alternativa behandlingsmetoder?
   Först och främst så ska djuret vara veterinärundersökt, detta är oerhört viktigt ur  djurskyddspunkt. Läs sedan vederhäftiga källor som beskriver vilken effekt metoden har på just det djurslag som ska behandlas, och undersök vilken utbildning som ges till de som använder metoden ifråga.

Text och foto: Carin Wrange.