Anders Eriksson

– Första gången jag kom i kontakt med en häst var tillsammans med farsan när vi under somrarna vistades i hans föräldrahem i Skåne. Jag var några år gammal och lyftes upp på ryggen på en nordsvensk, det kändes häftigt, berättar Anders.

Någon egentlig hästvana fanns inte i hans föräldrahem i Södertälje men pappan blev ändå den person som lät Anders prova på. Ponnyridning på en museigård och därefter kontakt med Södertälje ridklubb räckte för att få honom intresserad.

Några år senare hade Anders lärt känna fler hästmänniskor i trakten kring Södertälje och kunde följa med och titta på hoppträningar för bland andra Pelle Fresk och Totta Burman.

En viktig plats för den personliga utvecklingen var tiden som praktikant inom jordbruket på Lina gård utanför Södertälje på 1970-talet där det bland annat arrangerades jakter varje år med ett stort antal hästar.

– Det kunde vara upp mot 80 hästar och ponnyer som samlades för att rida jakt. Det var häftigt att delta och under de här åren lärde jag känna många hästmänniskor och fick mycket inspiration.

Under större delen av sitt liv har Anders verkat som egen företagare med olika verksamheter kopplade till hästsektorn. Det var dock via två anställningar som hans intresse för körning väcktes.

– Under ett par säsonger jobbade jag som busschaufför och var ute på körningar nere i Europa och la där märke till hur vanligt det var med hästdragna fordon i vissa länder. Det fascinerade mig.

Några år senare fick Anders jobb på Hovstallet i Stockholm. Han fick lära sig grunderna i all form av körning med häst.  Det tog inte lång tid innan han fick förtroendet att köra helt på egen hand ute i Stockholmstrafiken.

– Vid ett tillfälle körde jag till och med ett spann med sex förspända hästar i centrala Stockholm. Jag minns att det inte var helt lätt att vända runt när vi körde ut på Blasieholmen.

Anders arbetade sammanlagt sex år vid Hovstallet. Under den tiden fick han även utbilda sig till hovslagare, en möjlighet han var mycket tacksam för. Det gav honom en yrkesutbildning och han har under perioder försörjt sig på just det.

Även om Anders under en period tävlade i körning, främst i par med bland annat två starter i VM, är det arbetet med  hästar i vardagen som stimulerat honom mest. När intervjun gjordes 2014 hade han två hästar, uppstallade på Sparreholm i Södermanland, som han använde för att köra i diverse sammanhang, bland annat vid bröllop. En av hästarna var 28-åriga Calvados, som Anders hade ägt i 24 år och som 2014 var oförskämt fräsch för sin ålder.

– Att tävla i körning krävde mycket, både av mig som kusk och framför allt av hästarna när jag var aktiv inom landslaget och körde VM i Tyskland och Polen. Jag skulle idag inte vilja köra mot klockan som man måste göra för att kunna prestera på topp vid en tävling. Idag känns det inte som att det är värt det.

Krävs full koncentration av kusken 

Sporten med dess nuvarande upplägg etablerades i slutet av 1960-talet med samma struktur som fälttävlan, där  förebilden var transportsystemen med post och personbefordran  som fanns under flera sekel innan bilen blev etablerad. Då var syftet att transportera folk och gods mellan olika städer enligt fastslagna tidtabeller.

– Att köra häst kräver full koncentration av en kusk, oavsett om du kör tävling eller bara är ute på en träningsrunda. Jag skulle gärna vilja tona ner hastighetsivern i tävlingsmomentet hos de som vill köra sina hästar och mer uppmana till att försöka uppleva det samspel man kan ha med sina hästar oavsett om du sitter på en kuskbock, i en sadel eller går bakom med töm.

Just tömkörning är enligt Anders en underskattad metod att arbeta med hästen. Under många år har han rest land och rike runt för att lära hästägare på olika nivåer att anamma denna träningsmetod.
– Vid arbete i töm erbjuds hästen en varierad form av arbete vilket kan vara särskilt värdefullt för hästar som har haft någon form av skada. Det ger även ägaren möjlighet att studera hur hästen använder sin kropp.

Vill höja kunskapsnivån kring hästar

Genom åren har Anders lagt ner ett stort arbete på att höja kunskapen bland landets hästägare. Han brinner särskilt för frågor kring hästens utrustning när det gäller betsel, nosgrimmor och olika hjälptyglar.

– Många uppfattar mig nog idag som en riktig gnällgubbe men jag tycker det är dags att vi fokuserar mer på vad som är bra för hästen och dess välfärd än enbart på prestation. Om hästen gapar under ridning hjälper det inte att dra åt nosgrimman ytterligare ett hål som en del tränare rekommenderar. Nosgrimmans roll är att hålla bettet på plats i munnen, inte förhindra att hästen gapar.

Anders har via uppdrag inom Svenska Ridsportförbundet, där han suttit med i olika kommittéer,  tagit strid för att se över reglementen med mera när det gäller hästens utrustning.

Han har även, i samarbete med experter och forskare, producerat ett antal dvd-filmer som tar upp ämnen som hästhållning, foder, sjukdomar, hovvård, betsling, sadling samt träning och tävling. I produktionen Hästens förutsättning för arbete ryms åtta timmars material som tar upp alla de områden som Anders Eriksson har stort engagemang för.

– Tyvärr tycker jag att betydelsen av ridsport som folkrörelse delvis har gått förlorad. Det är för mycket fokus på tävling och prestation vilket drabbar vår kommunikation med hästen. Vi måste försöka hitta tillbaka till en mer ödmjuk syn på hästen och hur vi hanterar dem.

På senare år har ridsporten kritiserats av olika organisationer som anser att tävling med djur inte är förenligt med god välfärd.  Det har riktats kritik om träningsmetoder inom bland annat dressyr på elitnivå och via sociala medier har spridits bilder som visar en rad situationer.

Förändrat synsätt baserat på vetenskap

Anders menar att det behövs ett  förändrat synsätt på hur hästar får tränas inför tävling och han är sedan några år tillbaka medlem i International  Society  for Equitation Science, ISES. Det är en internationell organisation för forskare och praktiker inom området hästens beteende och inlärning samt träning. ISES har tillsammans med World Dressage Masters (WDM) i ett dokument (Code of Conduct) tagit ställning för hur hästar som deltar i tävlingar i WDM:s regi ska hanteras och tränas.

Riktlinjerna gäller uppstallning, transporter, ventilation, hantering, foder, träning, tävling med mera. Dokumentet tar till exempel upp hur spö och sporrar ska få användas, vilka inspänningstyglar som bör förekomma vid longering med mera. Code of Conduct ska betraktas  som ett komplement till gällande djurskyddslag i respektive land.

– Det ISES för fram bygger på vetenskap och det känns bra, tycker Anders. Ju mer kunskap vi får tillgång till i praktik och teori , desto mer borde vi förstå.

Fem frågor till Anders Eriksson:

1. Hur ser du på dagens hästhållning i Sverige?
   Det finns mycket att ta upp under den frågan men främst att det inte är helt ovanligt att många  förmänskligar hästen. I min värld så finns kopplingen till de gamla nyttobehoven som rådde tidigare men de flesta har ju inte det idag eftersom man har hästen som hobby och också är födda senare. Jag vill poängtera  och  förtydliga att det är viktigt att vi har empati för hästen som arbetskamrat utan att förmänskliga den.
2. Har dina filmer och böcker påverkat hästägare inom olika discipliner?
   Jag hoppas att de har gjort det men vi vet också att det är massor av hästintresserade som inte har sett dom.
3. Varför väljer du hellre att köra häst än att rida?
   Sten Nordenskiöld som var svensk mästare i dressyr 1977 uttryckte ”körning skänker samma sportsliga upplevelse som ridning” Att arbeta i tömmar  är för mig  att ”rida från marken”. När jag motionerar eller skolkör i en riktigt bra vagn där man sitter i samma nivå som när man sitter i sadel  är målen desamma som vid ridning och dessutom mycket bekvämare.

   I min vardag då jag undervisar, arbetar tillsammans med eller motionerar mina hästar får jag så mycket hästupplevelser så det finns inget behov av att sitta i en sadel, det har jag gjort i olika former så det är inget behov. I sammanhanget vill jag påminna om att ”dressyr är till för hästen inte för ryttaren” och det kan man uppleva och utföra utan att sitta i sadeln.

4. Vad hade du för uppdrag i Hagaparken i Stockholm?
   Sedan 2009 hade jag uppdrag av Kungliga Djurgårdens Förvaltning att harva ridvägar och klippa gräsytor på Djurgården och Hagaparken. Några år senare var uppdraget att klippa gräsytor på drygt 10 hektar i Hagaparken under perioden maj till augusti.
5. Hur ser du på framtiden när det gäller tävling med häst?
   Tävling har ju tidigare varit ett sätt att mäta utbildningsnivå och standard och inte ett sätt att roa sig. Hästen var inte var mans egendom och framförallt ingen leksak. Tiderna förändras som sagt, men man får inte tappa de rättesnören som trots allt är nedtecknade i såväl instruktioner för utbildning och regelverk för tävling. Utbildningen av hästen och samspelet måste stå i fokus.

   Vi har djurskyddslagar, dokument och regler nedskrivna, men om man glömmer bort vad som är bra eller mindre bra så är vi illa ute. FEI,s första regel (Code of Conduct) säger att inget sportsligt eller ekonomiskt intresse får ruinera hästen hälsa.

   Det har under lång tid riktats kritik mot bl a dressyrsportens utveckling med korta halsar, rollkür mm. Ponnysportens utveckling med hastighetsridning mot klockan och införande av stilhoppning är en annan diskussion.

   Det finns olika aktörer i världen som kommer med förslag om hur bl a dressyrsportens bedömningskriterier kan förändras. Jag tror att det är viktigt för sportens överlevnad att lyfta blicken framåt och lyssna på de goda ideerna och se dom som möjligheter och inte som hot.
   Människor idag är medvetna och med de sociala medierna som vi har idag går det inta att sopa skiten under mattan eller att försöka tiga ihjäl problematiken, det ökar inte sportens popularitet.

Text och foto: Carin Wrange.