Gabriella Thorell-Palmquist

Flera av de militära traditionerna följde med in i ridskolornas verksamhet och finns fortfarande kvar till viss del. Det skapades en ”stallbackskultur” som Gabriella har studerat närmare.

– Jag intervjuade ett stort antal ridlärare, både äldre och yngre. De äldre utbildades när det militära inflytande var starkt vilket också har påverkat dem i sitt arbete, bland annat upplever de att de saknade erfarenhet av pedagogik för barn.

Stallbackskulturen innebär bland annat auktoritär ledarstil, kommandospråk och många regler för ordning och reda i stallet och under ridlektionerna. Just det senare har i många sammanhang lyfts fram som en positiv kunskap för ungdomar, främst flickor, medan övriga militära inslag snarare har skrämt iväg elever.

– I slutet av 1900-talet hade svenska ridskolor nästan alltid kö av elever som ville börja rida. Men i början av 2000-talet kom en nedgång och många ridskolor fick tänka om och tänka nytt. För att locka nya elever började man bland annat ta emot barn yngre än sju år, då just det visade sig vara efterfrågat.

Nytt tänk på ridskolorna

Ungefär vid den tidpunkten började allt fler ridskolor jobba annorlunda än tidigare. Det infördes nya satsningar, bland annat tävlingsgrupper, för att kunna behålla eleverna längre upp i åldrarna. Man började också fundera mer över vilken pedagogik som användes i ridundervisningen.

– Flera av de ridlärare jag intervjuade hade fått önskemål från sina elever om individuell coaching. De ville få respons om sin egen utveckling genom utvecklingssamtal, vilket inte var helt lätt för lärarna att realisera, bland annat på grund av tidsbrist.

De ridlärare Gabriella mötte var alla noga med att förändringar på ridskolan aldrig fick ske på bekostnad av hästarnas välfärd samt elevernas säkerhet. Många anställda poängterade att hästarna var deras kollegor som de ville ta väl hand om och behålla länge i verksamheten.

Tidigare forskning kring ridlärarrollen, bland annat av Susanne Lundesjö Kvart, har visat på det ”triangeldrama” som kan finnas under en ridlektion, där ridläraren, eleven och hästen ingår och där det inte alltid är eleven som prioriteras.

När Gabriella själv började rida på ridskola tillbringade hon all sin lediga tid hos hästarna. Men att rida var inte det viktigaste för henne. Att få vara med och sköta hästarna, hjälpa till i stallet och umgås med kompisar var minst lika betydelsefullt.

– Idag har den situationen förändrats på många ridskolor, konstaterar Gabriella. Många barn har ett fullspäckat schema för sin fritid där ridning konkurrerar med mycket annat. De har inte tid att hänga i stallet som vi gjorde.

Sökte svar på många frågeställningar

Gabriella genomförde sin avhandling inom idrottsvetenskap vid sidan om sitt arbete som huvudlärare i pedagogik på Ridskolan Strömsholm. Studierna tog sammanlagt åtta år att slutföra och hon beskriver själv processen som både utvecklande och frustrerande.

– Jag hade så många frågeställningar som jag ville ha svar på. Min forskarutbildning ingick i en nationell forskarskola inom idrottsvetenskap, en satsning mellan flera olika universitet och högskolor. Vi var totalt elva doktorander, men det var bara jag som kom från ridsporten. Genom forskarutbildningen fick jag mycket inspiration från Susanna Hedenborg, professor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola, som är internationellt känd inom hästsportforskning.

Tankar och idéer kring forskningen väcktes ofta när Gabriella skötte om sina egna hästar hemma på gården i Kristinehamn. Den white-boardtavla hon har i stallgången var ofta fullklottrad med teoretiska tankar kring hennes projekt. Bland annat funderade hon mycket över om det var möjligt att modernisera ridundervisningen.

– Många tankar kom när jag mockade hästarnas boxar. Det tycks vara en bra aktivitet för att få igång hjärnan, säger hon och ler.

Gabriella fick sin första häst när hon precis hade börjat gymnasiet i Kristinehamn. Det var en reslig valack på 1.72 m som hette Hefty Chap. Med honom red Gabriella både dressyr, hoppning och fälttävlan. Hefty Chap var inte helt enkel att rida men hon hade honom kvar ända tills han var 25 år.

– Bland höjdpunkterna var när jag fick träna hoppning för Marianne Heed som kom till ridskolan några gånger per termin.

Efter gymnasiet gick Gabriella hästskötarkursen på Strömsholm under femton veckor. Det var första gången hon fick stifta bekantskap med den riksanläggning som idag är hennes arbetsplats.

– Jag tyckte det var en fantastisk tid. Här fann jag så mycket kunskap om häst och mitt fokus blev absolut att utbilda mig till något inom hästnäringen.

Tvingades tänka om

Men kroppen ville annorlunda. När Gabriella började jobba på ridskolan hemma i Kristinehamn för att skaffa sig praktisk erfarenhet utvecklade hon efter ett tag en så pass svår astma att hon fick radikalt tänka om och söka utbildning på andra vägar.

– Jag ville ju fortfarande ha någon anknytning till ridsporten och möjligheten dök upp när Karlstad universitet 1998 startade fristående kurser i idrottsvetenskap. Då även ridsporten är en idrott så gav det mig chansen.

Gabriella läste ända upp till D-nivå i Karlstad och byggde sedan på med en idrottslärarkompetens vid Göteborgs universitet. Under ett år jobbade hon som idrottslärare på en mellanstadieskola för att efter det åter ägna sig åt studier, denna gång i allmänpedagogik upp till C-nivå.

– 2003 dök drömjobbet upp, Ridskolan Strömsholm utlyste en tjänst som huvudlärare i pedagogik vilket kändes väldigt intressant. Jag var ju bara 27 år och trodde inte att jag skulle ha någon chans.

Två långa intervjuer senare erbjöds Gabriella tjänsten på Strömsholm och nu har hon jobbat där i 17 år och trivs fortfarande lika bra.

– Genom mitt arbete har jag fått möjlighet att gå forskarutbildningen och genomföra arbetet med min avhandling vilket jag är mycket tacksam för. Forskning och utveckling är en viktig av del av Ridskolan Strömsholms verksamhet och tillsammans med de två andra riksanläggningarna, Flyinge och Wången, har vi ett gemensamt uppdrag att förse hästnäringen med kunskap och kompetens för branschens och näringens fortsatta utveckling.

Fem frågor till Gabriella Thorell:

1. Hur når du ut med din forskning till hästnäringen?
   Framför allt genom mötet med studenter och elever men och med verksamma ridlärare runt om i Sverige. Sedan så skriver jag en del utbildningsmaterial för SvRF och väver in mina resultat och annan forskning där också.
2. Är den svenska ridskolemodellen unik? Hur ser det ut i andra länder?
   Ja, den är unik. I de nordiska länderna är modellen snarlik men i Europa och övriga delar av världen så skiljer det sig en hel del. Här ser jag ett värde av fler studier som belyser utbildningskulturer inom ridsporten ur ett internationellt perspektiv för det är spännande att jämföra och lära av varandra.
3. Hur tror du ridskolan arbetar om 20-30 år?
   Jag ser en stark utvecklingspotential i den svenska ridskolan. Utifrån min forskning kan jag konstatera att fler och fler ridskolor drivs på ett professionellt sätt även om den fortfarande i flera avseenden engagerar ideella krafter. Med en tydlig utbildningsplan och förankrad värdegrund och ett affärsmässigt tänk kring driften av ridskoleverksamheten tror jag man kommer långt på. Ridskolorna är betydelsefulla och ska besitta stor kompetens om såväl ridutbildning som hästkunskap. Ridskolorna ska erbjuda lärande för hela livet och på flera nivåer. Även om du har egen häst ska du kunna fortsätta få hjälp och kunskap.
4. Vilka studier behöver göras för att komma vidare?
   Det finns massor med områden att utforska inom ridsporten. Här finns också möjlighet för många tvärvetenskapliga studier som spänner över flera fält. Personligen så tror jag på mer forskning om ridundervisning, dess progression och pedagogik men också på studier som rör sociologiska aspekter som föräldraengagemang.
5. På vilket sätt kan Ridskolan Strömsholm dra nytta av dina kunskaper?
   På RS och Flyinge har vi en särskild grupp som arbetar med forskning och utveckling och som leds av docent Karin Morgan (som faktiskt också var min huvudhandledare). Tillsammans med olika samarbetspartners så skapar vi angelägna projekt som vi tror på och det finns ett behov av att studera närmare. Genom detta arbete har jag och mina kollegor möjlighet att generera kunskap inte enbart till RS utan även till hästnäringen i stort. Det känns mycket givande och roligt.

Svensk sammanfattning av Gabriellas artikel The Emergence of the Swedish Horse-Riding School from the Mid-Twentieth Century

Text och foto: Carin Wrange, redaktör HästSverige.