Roland Thunholm

Roland finns ständigt beredd med sina kameror för att fånga det som händer inne på tävlingsbanan, både det förväntade och det oväntade.

– Även när jag har blivit vittne till olyckor inom sporten har jag tagit mina bilder. Det är viktigt att dokumentera, att göra ett journalistiskt jobb med autentiska och spontana bilder, säger han.

Det har hänt att Roland har tagit bilder på både skadade hästar och skadade ryttare och fått ta emot kritik för det efteråt. Men för honom är det viktigt att visa sporten precis som den är, han ser det som en del av sitt uppdrag.

Bilder på hästar och ponnyer som tävlar i hoppning dominerar förstås, det är ju den tävlingsgren som är störst i Sverige. Men om Roland får välja så tar han hellre bilder på dressyrekipage.

– Det finns en större variation inom dressyren och jag kan ta fler olika bilder än vad som är möjligt inom hoppningen.

Hittar rätt bland alla bilder

Trots att Roland nu har hunnit fylla 77 år jobbar han fortfarande. Det innebär fotouppdrag under många helger – för många olika kunder. Under en tävlingshelg blir det cirka 2 000 – 3000 bilder, där han i slutänden väljer ut ett 10-tal för publicering. Även om Roland känner igen många ryttare och deras hästar så krävs ordning och reda för att klara av jobbet. Han har utvecklat ett eget system för att hitta rätt bland alla exponeringar. Om det är extra bråttom att få iväg vissa bilder till olika tidningsredaktioners webbsidor händer det att han skickar direkt från kameran. Tekniken för fotografer har haft en fantastisk utveckling under hans arbetsliv och Roland hänger med på det mesta.

Tidningen Ridsport är hans största uppdragsgivare, och har varit det sedan tidningen startade på 1970-talet. Även Svenska Ridsportförbundet, Internationella ridsportförbundet och avelsföreningen SWB gör han ofta jobb åt. Under åren har han också tagit bilder åt olika bildbyråer såsom TT, Scanpix och FLT.

– Jag tycker fortfarande att det är väldigt roligt att jobba och trots att det ibland blir väldigt långa dagar så orkar jag göra det.

Att få åka iväg på reportage och genom sina bilder skildra livet för någon ryttare, tränare eller verksamhet på en ridskola, hör till höjdpunkterna i jobbet. Då finns tid och utrymme för bilder som verkligen berättar något. Även om Roland försörjt sig många år som fotograf har han också en utbildning som journalist i bagaget vilket han har haft nytta av många gånger. Han är bra på att hitta rätt ”vinkel” på vad han vill berätta med sina bilder, och det händer ibland att han även skriver texterna till uppdraget.

Fotograf på många mästerskap

På topplistan av upplevelser i Rolands karriär finns alla de mästerskap han har fått förmånen att bevaka som fotograf. Sju olympiska spel, samtliga världsmästerskap sedan 1990 och merparten av europamästerskapen under samma period. Och ovanpå det förstås många världscupfinaler i hoppning och dressyr.

– Dressyrryttaren Tinne Wilhemsson–Silvén och jag har varit på lika många OS, konstaterar Roland och fortsätter: Och vi siktar båda två mot ett åttonde!

Att få jobba under mästerskap är inte alltid så glamoröst som många tror. Arrangemangen kan skilja sig mycket åt, beroende på värdlandets planering och logistik när det gäller medias bevakning. Det kan handla om långa transporter mellan boende och tävlingsplatser, täta kontroller av utrustningen och svårigheter att komma nära de aktiva utövarna.

– De olympiska spelen i Sydney respektive Atlanta minns jag med glädje då vi inom media kunde röra oss ganska fritt på området, medan till exempel Aten och Rio var rätt besvärliga ställen att jobba på.

Han menar att det förstås är fantastiskt när svenska ryttare lyckas bra vid ett mästerskap, som när Peder tog silver i Rio, men att det arbetsmässigt inte betyder att upplevelsen varit optimal.

Kärlek till hästen är drivkraften

Vad är det då som driver Roland att år efter år fotografera hästar? Han säger själv att det är kärleken till hästen som är betyder mest, och han vill värna om hästars välbefinnande. Samtidigt tycker han inte att alla discipliner inom ridsport riktigt lever upp till det. Inom till exempel distansritt har han sett hästar som gått på gränsen till sin förmåga vilket gjort honom upprörd.

– Det är lätt att hamna i filosofiska resonemang när man pratar om hästsport. Vem ger oss egentligen rätten att använda djur som tävlingsredskap, det bör nog alla aktiva ibland fundera över.

Trots att Roland växte upp i centrala Stockholm i en familj helt utan hästanknytning blev han nyfiken på hästar, och tillsammans med en jämnårig kompis började han i tonåren rida på Mälarhöjdens ridskola. Roland minns en ridskola med militär disciplin och avsaknad av säkerhet kring lektionerna.

-Bland annat stod vi på hästarnas ryggar innan lektionen började för att kunna tända lamporna i ridhuset, och sedan samma procedur för att släcka när vi hade ridit klart. Vem skulle acceptera det idag?

Började ta bilder på ridskolehästar

Roland tyckte det var kul att rida lektion och fortsatte i en vuxengrupp efter gymnasiet. Det var också på ridskolan han tog sina första bilder på hästar och det gav uppenbart mersmak. Roland utbildade sig inom såväl journalistik som fotografi och startade en fotoateljé i Vällingby ihop med kollegan Peter Upmark. De jobbade med olika uppdrag inom reklam, bland annat mode.

Vid ett tillfälle skulle de ta bilder för en affisch om nystartade magasinet Allt om mat. Det behövdes en kvinnlig modell på bilden och Roland anlitade en av ridlärarna på Mälarhöjden, Sarah Belin. Det blev upptakten till en relation som håller än i dag, de gifte sig 1975 och har sedan dess varit ett strävsamt par inom mediabranschen. Både Sarah och Roland arbetade en period på Länstidningen i Södertälje, hon som sportjournalist och han som fotograf, men sedan 1990-talet är det enbart ridsport i alla former och på alla nivåer som de bägge har skildrat i text och bild.

Via Sarah blev det mer fokus på hästar för Rolands del. De flyttade ut på landet, till en början på gårdar de hyrde, som Björke gård nära Trosa och Björnlunda gård vid Gnesta. I början på 1980-talet hittade de Guldsmedsmora, en vackert belägen liten gård i Södermanland, som de köpte och där de fortfarande bor kvar.

– Det var egentligen ingen hästgård utan hade varit sommarställe för veterinär Gerhard Forssell som var professor vid dåvarande Veterinärhögskolan i Stockholm. Men det fanns några hektar mark och fina ridmarker så vi byggde eget stall på gården och hade som mest fjorton hästar där. Vi red mycket och tävlade en hel del i främst hoppning. Vi födde också upp ett rätt stort antal hoppstammade hästar.

I dag har både Sarah och Roland lagt ridningen på hyllan men äger fortfarande några fina hopphästar av egen uppfödning. Numera är det dottern Mathilda som är den aktiva ryttaren i familjen. Efter många år utomlands är hon nu tillbaka på närmare håll och driver ett eget hästföretag med hopphästar på anläggning i Södermanland.

– Hästen blev helt otippat mitt liv. Ingen kunde väl gissa det efter min uppväxt i asfaltdjungeln mitt inne i Stockholm, säger Roland.

Fem frågor till Roland Thunholm:

1. Vilken är din bästa bild genom åren?
   Den har jag inte tagit ännu, men jag planerar att gör det. Någon gång i framtiden. Det är väldigt sällan som jag är särskilt nöjd med den bild jag har producerat. Jag är av den uppfattningen att allting kan alltid göras bättre. Även mina bilder.
2. Vilken ryttare eller häst tar du helst bilder på?
   Marcus Ehning, som vanligtvis är rätt över hästen med blicken framåt. Även om han kanske inte ler särskilt ofta. Men han är ”stylish”. Jag vill ju gärna i mina bilder se människan . Uttrycket i ansiktet då det tävlas. Det är ju det som är spännande för betraktaren.
3. Hur mycket utrustning bär du på när du jobbar?
   Mitt bagage som jag har med mig till lite större tävlingar, som jag alltså packar in i bilen eller på flyget ligger väl runt 25 kilo. Men då jag väl jobbar runt arenorna så försöker jag att begränsa vikten på min utrustning. Jag arbetar oftast gärna med enbart två kameror under själva tävlingen. Då får jag ju ned vikten till runt 12 kilo. Men till det stora objektivet så använder jag ju ett enbensstativ. Stativet gör ju därmed det tyngsta jobbet
4. Hur ser du på utvecklingen inom fotografi under ditt yrkesliv?
   Det har varit som att resa från en planet till en annan. Idag kan alla med en hyfsad kamera eller mobiltelefon ta en bild värd att publicera. Men det behövs fortfarande fotografer med blick för sammanhang som beskriver händelse – en tanke bakom bilden – en känsla att förmedla att tänka text och bild.
5. Har du något ”drömreportage” som du ännu har ogjort?
   Flera. Men drömmer om att göra ett större jobb på Przewalskis hästar i rätt miljö. Har mött dem i Nordens Ark men att få uppleva miljön de lever i och få fånga bilden där skulle vara häftigt.

Text: Carin Wrange, redaktör HästSverige.