Profiler i HästSverige
Cecilia Haking
Cecilia Haking
När provsvaret för kvarka visade sig vara positivt inleddes en slitsam kamp för islandshästgården Husbyöhn i Vallentuna kommun. Det dröjde 18 månader innan gården blev smittfri igen och ägarna till gården, Cecilia och Peter Haking, förstår i dag knappt hur de orkade ta sig igenom alla månader med sjuka hästar. Följ med på hennes resa hur de fick bukt på kvarkabakterierna.
Möt Cecilia Haking, som mött hästsjukdomen kvarka på nära håll, som profil hos HästSverige. Texten publicerades i april 2017. Senast redigerad 2020-02-25
– Vi hade ju just då egentligen inget val, det var bara att jobba sig igenom det som hände, säger gårdsägaren Cecilia Haking och fortsätter:
– Vi tillsammans med våra döttrar, Linn och Eleonor och alla fantastiska hästägare, var ju mitt i det hela tiden med totalt 43 sjuka hästar. Men om det skulle hända igen så vet jag inte om jag skulle orka en gång till, konstaterar hon nu, två år efter utbrottet.
Livet på hästgården Husbyöhn, belägen i Markim socken i Vallentuna kommun, har börjat bli normalt igen. Inga hästar är längre smittbärare av kvarka, de tomma stallplatser de har haft efter att några hästar fick avlivas kommer snart fyllas med nya hyresgäster och traditionen att arrangera tävlingar ska åter realiseras till sommaren.
Vi har förstås lärt oss mycket genom det massiva utbrottet av kvarka som vi fick.
Skillnaden mot förr, är att nu finns en tydlig strategi för att hindra att någon smittsam sjukdom får fäste hos hästarna på gården. Begreppet smittskydd har fått en glasklar innebörd för alla parter. Det innebär bland annat att om någon häst åker iväg för träning eller tävling med uppstallning så ställs den vid hemkomst automatiskt i ett särskilt isoleringsstall under tre veckor, avskild från de övriga hästarna.
– Vi har förstås lärt oss mycket genom det massiva utbrottet av kvarka som vi fick. Alla var involverade i jobbet, och det gav en stark sammanhållning, säger Cecilia.
På Husbyöhns gård fanns år 2017 trettioåtta islandshästar och en frieserhäst. Gården erbjuder fullservice när det gäller utfodring, ut och insläpp samt även mockning om någon önskar. Nästan alla hästägarna har sina hästar för hobbyridning vilket innebär att de sällan eller aldrig åker i väg för träning och tävling. De som ändå vill träna kan göra det på ”hemmaplan” då Cecilia är utbildad B-instruktör för islandshäst och på gården finns såväl ovalbana, rakbana, ridbana som ett mindre ridhus. Ett flertal andra instruktörer gästar även gården regelbundet.
Vid utbrottet i april 2015 fanns 43 islandshästar på gården. Kvarkasmittan kom dit via en inackorderad häst som hade vistats en period i ett konvalescentstall. Några dagar efter hemkomst fick den feber och näsflöde. Ganska direkt togs prover som analyserades på SVA och när svaret var positivt, hästen var smittad med kvarka.
Så bröt ett rent helvete ut för såväl hästar som människor på Husbyöhns gård.
43 hästar drabbades av kvarka
– Alla blev sjuka, vissa av dem väldigt sjuka, berättar Cecilia. Ett par av de äldsta hästarna blev så medtagna att vi beslutade att avliva dem. Men även de yngre drabbades hårt. Hästarna fick hög feber, stora varbölder runt ganascherna och hade svårt att såväl dricka som äta.
Att isolera några hästar hanns aldrig med, förutom två hästar som av en slump hölls en bit bort från gårdscentrum. Men även dessa hästar fick så småningom smittan, troligen via det vatten och foder som kördes dit.
Redan från start hade Cecilia kontakt med veterinär Susanne Plånborg som arbetar på distriktsveterinärstationen i Finsta. Susanne var den som provtog den första hästen och därefter hade hon daglig kontakt med familjen Haking ända fram till hösten samma år.
Kvarkautbrottet på Husbyöhn var ovanligt massivt och krävde massor av extra arbetsinsatser, såväl för Cecilia som för alla hästägarna. Hästarna skulle tempas två gånger per dag, 33 av dem behövde medicineras med metacam och elva med penicillin.
Sjutton hästar fick stora varbölder som behövde tömmas och elva av dem fick transporteras till Universitetsdjursjukhuset vid SLU i Uppsala. Ett flertal fick stanna för vård.
Den häst som var värst drabbad fick stanna kvar under sex veckor.
– Det var otroligt intensivt, stundtals ett kaos, minns Cecilia. Vi fick hela tiden hitta på praktiska lösningar för att få allt att fungera. Flera av hästägarna tog ledigt från sina jobb för att kunna hjälpa till. Vi försökte hålla hästarna i olika hagar och ägarna startade särskilda facebooksidor för att kunna rapportera till varandra.
Gården Husbyöhn är belägen i en del av Vallentuna där det finns många hästgårdar. Redan från början skickade de ut varningar till granngårdarna att det fanns kvarka hos gårdens hästar. Ryttare från andra stall som brukade rida förbi, valde att hålla sig borta.
Mitt i allt elände blev Cecilia och alla hästägare tillfrågade om de kunde medverka i ett forskningsprojekt kring kvarka, vilket på många sätt visade sig vara en bonus för alla parter. Inte minst i jakten på de dolda och tysta smittbärarna.
Gårdens hästar bidrog till forskningsrön
Kvarkaforskarna från SLU, med Miia Riihimäki och John Pringle i spetsen, fick nu tillgång till ett ovanligt stort antal hästar från samma stall som de kunde provta med de olika metoder som används. För forskarna fanns hur mycket som helst att dokumentera och för hästägarna innebar det en fantastisk möjlighet att få alla tysta smittbärare identifierade och behandlade samt att lära sig mycket om kvarka och inte minst vikten av ett fungerande smittskydd.
Inom forskningen kring kvarka har man konstaterat att det är just de tysta smittbärarna som är det stora problemet för att bekämpa sjukdomen.
Kvarkabakterierna kan finnas djupt in i luftsäckarna hos hästar som ser helt friska ut, och bakterierna kan finnas där under lång tid. Provtagningen på Husbyöhn visade att det fanns sammanlagt 59 olika kvarkastammar hos hästarna. I mars 2016, nästan ett år efter utbrottet, var det fortfarande 14 hästar som var smittbärare. Först i augusti 2016 kunde gårdens samtliga hästar förklaras helt smittfria! Det firades med champagnebrunch!
Tog ett och ett halvt år innan alla hästarna kunde förklaras helt smittfria - var värt att fira med champagne!
Föll tidigt för islandshästen
Familjen Haking flyttade till gården Husbyöhn 1988 och hade redan från början riktat in sig på verksamhet med islandshästar.
Cecilia växte upp i Stockholm och började som femåring på Östermalms ridskola. Bland ridlärarna fanns den legendariska Ella Winblad von Walter som hade särskild förkärlek till ponnyer. Hon författade bland annat boken Ponnyklubben lär dig rida som gavs ut 1973.
När ponnytiden var över började Cecilia rida stor häst på Stockholms ridhus, och den erfarenheten gav henne även möjlighet att göra sin prao i nionde klass på Hovstallet.
-Jag fick hjälpa till där även efter praoperioden. Vid några tillfällen fick jag rida självaste Silver Dream, kungens dressyrhäst, vilket kändes väldigt häftigt.
1985 åkte Cecilia på ridläger till Värmland och kom där för första gången i kontakt med islandshästar. Hon tyckte till en början att de var alldeles för små men efter några dagars ridning var hon helt frälst.
– Jag upptäckte att de var både coola och energiska på samma gång, så när lägret avslutades hade jag köpt en av hästarna.
Sedan dess har det mesta handlat om islandshästar i Cecilias liv. På Husbyöhn startade hon såväl ridskola som turridning, tog emot inackorderingar och bedrev avelsverksamhet med egen hingst och flera ston. Hon utbildade sig till B-instruktör för islandshäst och till C-tränare för unghästhantering.
Idag är det inackorderingar och träningar som utgör stommen i verksamheten.
– Vår vision är att gården ska kunna erbjuda det mesta som behövs för islandshästar. Peter och jag sköter det mesta och känner alla hästarna väl, vilket är en trygghet. Flera av våra inackorderingar är faktiskt födda här och har blivit kvar trots att de bytt ägare.
Fem frågor till Cecilia Haking
1. Hur har kvarkautbrottet påverkat dig som stallägare?
Jag är mer medveten om behovet av smittskyddsrutiner. Vi har numera våra smittskyddsrutiner uppsatta på anslagstavlan så att alla kan se hur man ska agera i olika situationer.
2 . De rutiner om smittskydd ni har idag, följs de?
Ja, eftersom nästan alla våra hästägare var med under kvarkatiden och är medvetna om vad det innebär om man får in en smitta är alla väldigt motiverade. Hittills har de nya hästägarna som flyttat till oss haft samma förståelse.
3 . Om någon häst måste isoleras, hur görs det?
Vi har en separat isoleringshage samt ett mindre stall som bara används som isolerings och gäststall. Om en häst som behöver isoleras inte kan gå ensam försöker vi lösa det genom att en av våra privata hästar får gå som sällskapshäst.
4 . Har andra stallägare tagit del av de erfarenheter ni gjort?
Ja, genom en artikel i tidningen Hippson som var här och gjorde ett reportage i samband med provtagningarna och genom att jag var på ett möte om hur vi ska stoppa smittspridningen av kvarka som arrangerades av SLU den 7:e mars och där berättade om våra erfarenheter.
5 . Du fruktade för din mans liv under kvarkautbrottet, varför?
Han var i väldigt dåligt skick på grund av en massiv strålbehandling mot tonsillcancer när vi fick kvarkan. Prognosen för hans cancer var god men jag hade hört talas om att ett par personer smittats av kvarka (trots att det inte ska vara möjligt), En av dem var en veterinär som vi kände. Därför var jag orolig att Peter skulle kunna bli smittad på grund av sitt tillstånd och nedsatta immunförsvar. Vi var därför noga med att inte får med några bakterier in i huset.
Text: Carin Wrange, HästSverige.